Depression orsakar sorg, pessimism, brist på lust och engagemang. Livet blir färglösare och tycks sakna mening. Du kan förlora intresse för sociala aktiviteter och annat som annars ger dig glädje. Trots att glädje och socialt stöd är det du behöver allra mest när depressionen är som värst. Det är svårt att göra det du behöver för att må bättre. Men med små dagliga ansträngningar och genom att undvika att ställa höga krav på dig själv kan du påverka hur du mår.
Först och främst vill jag verkligen poängtera att om du tror eller vet att du har en depression bör du söka professionell hjälp. En depression är en allvarlig sjukdom som orsakar mycket onödigt lidande för den deprimerade och det finns hjälp att tillgå.
Du kan få hjälp både av psykoterapeuter och av läkare. Personligen föredrar jag psykoterapi och det är det jag arbetar med men det är en smaksak, båda har bevisad effekt. Förmodligen blir vissa bättre hjälpta av psykoterapi och andra av medicin.
Du bör under alla omständigheter se till att bli undersökt av en läkare. Många symptom som tolkas som en depression kan ha fysiska orsaker som bör behandlas som sådana.
Jag kan inte nog poängtera vikten av att söka hjälp om du är deprimerad. Inte minst för att jag så ofta stöter på deprimerade med uppfattningen att man inte tror att någon kan hjälpa, att man borde klara av sina problem själv, att man inte förtjänar hjälp och att man borde ju inte må dåligt, det finns ju andra som har det värre. Det är inte sant. Du mår som du gör och du kan bli hjälpt.
Med det sagt så läser du säkert den här texten för att du undrar vad du kan göra själv. Självhjälp kan räcka vid milda depressioner och det är till stor hjälp parallellt med psykoterapi och medicinering.
Ha tålamod. Dina tankar och känslor kommer att förbättras gradvis, inte omedelbart. Du kan inte välja att sluta vara deprimerad men du kan påskynda tillfrisknandet och göra livet bättre under tiden du tillfrisknar från din depression.
God medmänniska till dig själv
Deprimerade brukar var överfyllda av negativa och kritiska tankar, ofta riktade mot den deprimerade själv. Du behöver stödja och uppmuntra dig själv för att ta dig ur depressionen. En del av självhjälpen är att bli en god medmänniska till dig själv.
Tänk på att din depression är en sjukdom och ta hand om dig själv därefter. I min roll som psykoterapeut stöter jag på många som hindras från att bry sig om sig själva på grund av sitt depressiva tänkande. De anser sig inte vara värda hjälp, för de borde kunna prestera mer, det finns andra som har det värre, ett nytt begrepp är att kalla sina problem för i-landsproblem. Jag har stött på många deprimerade som är så sjuka att de inte förmår ta sig upp ur sängen och ändå kan de inte hysa empati för sig själva.
Hur skulle du bete dig mot någon annan som mådde lika dåligt som du själv gör? Vad skulle du tänka om dem? Skulle du vara krävande, oförstående och skoningslös i din kritik eller skulle du vara vänlig och stödjande? Symptomen på din depressionen är symptomen på en allvarlig sjukdom. Acceptera depressionens symptom som du skulle acceptera ett brutet ben eller hög feber. Var empatisk mot ditt deprimerade jag!
Agera är självhjälp
Du behöver agera för att motarbeta din depression. Det kan tyckas ironiskt eftersom depressionen i sig gör det svårt att komma igång och göra något. All självhjälp bygger på att du agerar men du behöver inte prestera så mycket i taget.
För många deprimerade kan det vara utmattande att bara tänka på att göra något. Inte sällan är de redan över bristningsgränsen av alla "borden" och "måsten". Därför är det viktigt att inte lägga sten på bördan med fler krav. Gör sådant som ger dig mer energi och var stolt över minsta lilla. Eftersom din depression aktivt motverkar konstruktivt agerande är allt du gör en stor prestation.
Små mål
Det finns en hel del du kan göra för att försöka lindra din depression. Att ställa för höga krav på dig själv eller att bli besviken för att du inte gör tillräckligt är inte hjälpsamt. Bara att tänka på vad man skulle kunna göra, eller borde, kan vara fullkomligt utmattande. Målet för självhjälp är därför i första hand att vara stolt över det du klarar av att göra. Varje litet steg är ett steg på vägen.
Det finns två strategier för att sätta mål. Antingen skapar man utmanande, på gränsen till ouppnåeliga mål, eller så skapar man mål som man vet att man klarar av och delar upp svåra mål i enklare delmål. Det första skapar utmaningar och press. Det är bra i vissa sammanhang men är du deprimerad är det sista du behöver press och utmaningar. Bryt istället ned stora uppgifter i små, prioritera, gör vad du kan när du kan, inte mer.
Många deprimerade är perfektionister som skoningslöst straffar sig själv när de inte presterar tillräckligt. De kan må så dåligt att de är fullkomligt passiviserade och ändå förbanna sig för att de inte utför stordåd. Det är en bra strategi om man vill må sämre men en dålig om du vill bli bättre.
Om du har svårt att få något gjort brukar det hjälpa att dela upp det i mindre delmål. Du kan anpassa målen efter var du själv är, ju svårare det är att få något gjort ju mindre ska varje enskilt delmål vara.
Morgonrutiner i allt mindre delmål
|
|
|
Skapa en lista med mål som inte är större än att du är säker på att du klara av dem. Gör en sak i taget skriv inte upp allt du "borde" åstadkomma.
Viktigast av allt är att du belönar dig för varje sak du lyckas med. Det spelar ingen roll om det är att ordna en födelsedagsfest eller att sätta dig på sängen. Varje delmål är en prestation för dig, du förtjänar beröm för att du löst det. Försök le mot dig själv, bocka av ditt delmål på en lista, ge dig själv en chokladbit, berätta vad du lyckas med för någon som ser storheten i det. Fira din självhjälp!
Återupptäck glädjen i livet
Det kan vara fullkomligt omöjligt att känna iver, lust, hopp, entusiasm eller motivation när du är deprimerad. Alla känslor som normalt hjälper oss göra saker är som bortblåsta. Ofta är de ersatta av motsatsen, olust, sorg, hopplöshet eller tomhet istället.
Även om de depressiva känslor hindrar dig från att finna glädje i att hitta på något, försök göra sådant som du normalt skulle tyckt om. Ofta finner man att man får ut mer av det än vad man förväntat sig. Det är också hjälpsamt för att förhindra att depressionen tvingar dig in i en ännu mer deprimerande tillvaro.
Prioritera att återupptäcka glädjeämnena i livet. Det är inte ovanligt att deprimerade fastnar i vad de borde göra eller vad de inte klarar. Det finns inget som är viktigare än att hjälpa dig själv bli bättre. Prioritera sådant som normalt gör dig glad.
Förslag på aktiviteter
- Om du själv inte klarar av att finna glädjeämnen, försök värva någon som kan hjälpa dig. Någon som vet vad du brukar tycka om eller vars livsglädje kan inspirera dig.
- Träna (aerobics, gym, jogga, simma, tennis, …)
- Gå en promenad i skogen eller en park
- Se en film/gå på teater
- Ta upp en gammal hobby
- Bjud över vänner
- Förför din partner eller flirta med någon
- Ta ett bad/fotbad/massage/sola
- Gå till biblioteket och botanisera bland ämnen som intresserar dig
- Teckna/måla/fotografera
- Titta på gamla foton
Närhet och umgänge
Att isolera dig gör dig inte mindre deprimerad, tvärtom är ensamhet en försvårande faktor i många depressioner. Ändå är en vanlig reaktion att man drar sig undan. Försök undvika det, sträva efter att bli mer social. När du är deprimerad behöver du andra människors närhet och stöd mer än någonsin.
Depressioner kan orsakas av mellanmänskliga problem. Ensamhet och isolering kan vara en orsak, liksom skilsmässor, förluster, konflikter, gränssättningsproblem. Försök finna sociala sammanhang som ger dig positiv energi.
Be gärna andra människor om hjälp. En vanlig reaktion är att den deprimerade drar sig undan andra, inte bara för att de är orkeslösa utan för att de skäms över sig själva, tror att de är tråkiga, tycker att de inte kan leva upp till krav eller tycker att de försakat relationer när de varit upptagna av sitt deprimerade själv. Det är depressionen som talar
Det är omöjligt att dölja en depression för närstående. Det är mycket sannolikt att andra är oroliga för dig och bara önskar att de visste hur de skulle kunna hjälpa dig. Givetvis känner jag inte just din situation men jag har träffat många deprimerade som skulle kunnat få så mycket mer stöd om de släppte in andra.
Förslag på sociala aktiviteter
- Börja tala med någon du inte känner (på jobbet, vid busskuren, på träningen, …)
- Sitt barnvakt eller gör något med dina egna barn
- Gå ut och ät med din partner/vän/syskon/kollega/…
- Gå på bio med någon
- Gå på ett träningspass
- Ring eller maila någon du inte haft kontakt med på länge
- Gå en promenad med någon
- Be en vän om hjälp med något, kanske med att aktivera dig
- Berätta för din partner/barn/vän/… vad de betyder för dig
Sök det konstruktiva
Om du bränner dig på en varm platta rycker du reflexmässigt bort handen. Om du får en allergisk chock av att äta nötter faller det sig säkert naturligt att undvika nötter. När vi har problem så agerar vi ofta konstruktivt utan att tänka på det. Depressioner har som många psykiska problem den egenheten att många spontant beter sig på ett sätt som förvärrar problemen istället för att förbättra dem.
Umgås med människor som ger dig positiv energi, sätt gränser, gör det som får dig att må bra
I depressioner finns ofta, men inte alltid, en grundproblematik. Det kan exempelvis vara en obearbetad sorg, en konflikt i privat- eller arbetslivet, en destruktiv relation, ensamhet, stress, orealistiska krav, en skilsmässa, stora positiva eller negativa förändringar i livet o.s.v. Det är inte säkert att du är medveten om grundproblematiken men det är hjälpsamt att sträva efter att medvetandegöra den. Då kan du försöka ta itu med problemet istället för att dras ner i det ännu djupare.
Deprimerade flyr ofta från det som är jobbigt för dem. Det är inte särskilt konstruktivt. Istället för att göra något man mår bättre av gör man något som är befriande för stunden men egentligen bara är en form av mental avstängning. Det tenderar att komma tillbaka och straffa sig som en baksmälla.
Exempel på flyktbeteenden
|
|
Dessa beteenden är inte negativa i sig, med undantag för drogintag, men om det är en flykt från andra problem så är det ett destruktivt beteende som kan vara svårt att bryta. Var medveten om du skaffar dig vanor som inkräktar på din förmåga att hantera resten av livet. Försök bryta sådana vanor snabbt och göra något som ger dig positiv energi istället. Flyktbeteendena ger snarare ett kort rus, avslappning och sedan tomhet.
Tänk på dina tankar
En depression påverkar dina tankar. De blir mer negativa och kritiska, traditionellt mot dig själv men depressioner kan orsaka utåtriktad ilska och aggression också. Världen tycks gråare och mer livlös, faktum är att den är gråare. En deprimerad person uppfattar färger som blekare än en frisk person gör. Hjärnans funktion förändras när du är deprimerad.
Jag upplever det själv som provocerande när deprimerade uppmanas att bli positivare eller att "rycka upp sig". En depression är en sjukdom och det går inte att bara välja att bli frisk från en stund till en annan. Men att arbeta med hur du tänker kan vara väldigt verkningsfullt. Det hjälper att balansera upp dina negativa tankar med mer realistiska.
Du kan ställa dig enkla frågor som följande:
- Skulle du ställa samma krav på dig andra som du gör på dig själv?
- När du är negativ och kritisk leta efter tecken som tyder på att du har fel.
- Be andra hjälpa dig bedöma om du har rätt i din oro och dina negativa tankar.
Men om du verkligen vill ta tag i dina negativa tankar så föreslår jag att du använder någon av självhjälpsguiderna jag länkar till i slutet. Båda har mer omfattande instruktioner än vad jag kan bidra med här.
Basbehoven, näring och sömn
Sömn och mat räknar jag till basbehoven. Alla människor mår sämre av bristande kost och sömn. När du är deprimerad är det extra viktigt att du tar hand om dig för att inte må ännu sämre.
Problem med sömn och matvanor är vanliga i samband med depressioner. Det kan slå åt båda hållen. Vissa deprimerade sover för mycket, andra sover för lite. Vissa går upp i vikt, andra går ner.
Tillräckligt med sömn, en jämn dygnsrytm och regelbundna näringsriktiga måltider är bra även om just du inte har sömn eller viktproblem. Förutom att du ger din kropp vad den behöver för att fungera så skänker regelbundna rutiner en värdefull stabilitet till dagen. Det hjälper dig att hantera livet när allt är svårt.
Har du svårt att upprätthålla rutiner för sömn och mat, försök ta hjälp av en partner eller vän som kan hjälpa dig på ett positivt och stödjande sätt.
Motion
Motion har en påvisad positiv effekt på depressioner. Det är säkert bra för de flesta som allmän friskvård men utöver det har det en bevisad medicinsk effekt på just depressioner.
Allra bäst självhjälp tycks en halvtimmes promenad om dagen vara men all form av träning är nyttig. Återigen är det centralt att inte göra det till något kravfyllt. Försök uppmuntra dig själv till att göra vad du kan.
Stress
Stress kan både förlänga och förvärra depressioner, det kan också utlösa dem
Vad gör dig stressad:
- Arbetsbelastning
- Måsten i vardagslivet
- Energitjuvar
- Droger
- Relationer som stjäl energi
- Något i din livsstil
- Flyktbeteenden (dataspel, surfa, TV, arbeta, äta, sova, dagdrömma, …)
- Att du inte säger nej/sätter gränser
Många deprimerade är perfektionister som ställer orimliga krav på sig själv och straffar sig själva när de inte kan leva upp till dem. Du behöver stötta dig själv. Depression är en sjukdom, acceptera dina begränsningar
Ta reda på vad som gör dig stressad, vad som utlöser det, lär dig känna igen känslan av att vara stressad i kroppen, sätt gränser.
Läs gärna mer om stresshantering i den här utmärkta artikeln.
Behandling
Att kämpa mot en depression är svårt. Det går att hjälpa sig själv och depressioner kan gå över med tiden men det kan ta många månader, ibland åratal. Det är också vanligt att de är återkommande problem. En depression innebär också mycket lidande och allvarliga depressioner ökar risken för självmord. Med hjälp av psykoterapi, och ibland medicin, kan depressionen förkortas och risken för återfall minskas. Viktigast för en effektiv terapi är relationen mellan dig och din terapeut. Leta upp en terapeut som du trivs med.
Mer självhjälp på nätet
Det finns två arbetsböcker som du kan ladda ner gratis från nätet och skriva ut. Båda är professionella, mycket omfattande och tydliga. Tyvärr är båda på engelska. Så vitt jag vet finns inget liknande gratis på svenska. Men ta en titt, de är bra och lättlästa:
Antidepressant Skills Workbook – utgiven av Kanadensiska myndigheter
Back from the Bluez – utgiven av Australiensiska myndigheter
Författaren arbetar med psykoterapi och konflikthantering. Han tar emot klienter för psykoterapi i Göteborg och håller kurser och föreläsningar om konflikthantering över hela landet. På Hantera Konflikter ... kan du lära dig mer om konflikthantering, samt givetvis finna information om professionella tjänster. Kontaktuppgifter
{ 3 trackbacks }
{ 47 comments… read them below or add one }
Tack för en bra text …
Fantastisk sida…
Den bästa jag sett hittills i detta ämne.
TACK Johan för denna underbara och mycket informativa text.
Har själv levt med depression sedan 10 års åldern (är idag 34) och lärt mig leva med det då jag av många skäl inte sökt hjälp. Många försök till självhjälp har väl misslyckats fatalt från min sida i ett försök att undvika medicinering men har bara lett till oförmåga att förhålla mig till mat på ett normalt sätt, självskadan (cutting), droger etc.
Idag har jag dock lärt mig acceptera depressionen för vad den är och har slutat åtminstone med de mindre bra "självhjälpsmetoderna" men har fortfarande inte lärt mig rätt verktyg att hantera det.
Är nu gravid och väldigt orolig för hur jag bör hantera en djupare depression eller helt enkelt vardagen med ett barn i mitt liv och inser efter att läst din text att det nog är på tiden jag söker hjälp. Medicin är ju enligt dig inte den enda utvägen 🙂 så jag börjar känna att det finns hopp.
/Sia
Tack för din kommentar. Det betyder mycket för mig att få respons. Jag tycker inte att man ska vara rädd för medicin men det är olyckligt om risken att någon ska rekommendera dig medicin hindrar dig från att söka annan hjälp. Psykoterapi finns och är också effektivt om än tyvärr ofta dyrare pga. hur landstinget fungerar. Du kanske kan passa på nu när du är gravid, ofta finns bra hjälp att få av psykologer på mödravårdscentralen.
p.s. jag vet inte om du visste hur din kommentar syns och eftersom ditt namn är ovanligt så tog jag bort efternamnet. Du får gärna meddela mig om du vill ha tillbaks det. d.s.
Hej Johan,
Tack för en informativ text om depression. Jag lever med en man som är deprimerad, men också i förnekelse. Han är, och har alltid varit, en högpresterare och perfektionist (mot sig själv, inte mot t ex mig). Han är framgångsrik på jobbet, en sådan person som alla litar på och ser upp till, som levererar i tid och oftast betydligt mer än vad som efterfrågat eller behövs. Fast jag tror att han snart inte orkar hålla det tempo som krävs av honom, även om han inte ens kan erkänna det. Han är sitt jobb, kan man säga. Och det funkade så länge han mådde bra. Men inte nu.
Han har under alla år också varit den typiska "good guy" (som jag såg att du skrev om på en annan sida). Han stämmer in på i princip varje rad där. Och precis som du skriver så sökte han så en dag bekräftelse från andra kvinnor. Så denna ”good guy”, som var världens mest kärleksfulle och omtänksamme make och pappa blev så en ”bad guy” genom en otrohetsaffär. Helt ogenomtänkt, enligt honom själv, och under tiden som den pågick så var han exakt som vanligt hemma med stora planer för vad vi skulle göra med huset, semester, framtid osv osv.
Först när han blev tagen med ”fingrarna i burken” så började det välla ur honom. Att bli ertagen var fruktansvärt för honom, och han ramlade ner från den där piedestalen som han suttit på. Skuldkänslorna var enorma, samtidigt som han då inte kunde erkänna att han gjort något fel. Men den där affären, och min chock över den, var som en vändpunkt och han gick från att vara ”good guy” till ”bad guy” till ”ego guy” och har sedan dess i princip gått nedåt och nedåt och nedåt i en ond spiral där skuldkänslor, ångest, misslyckande, sorg osv osv blandas med känslor av att ha varit instängd. Och han vänder sig mot mig, snarare än mot att se sig själv, och lägger skulden på mig och vår relation. Trots att han i nästa andetag säger att vår relation varit fantastisk, för att sekunden efter säga att han varit olycklig (i sin roll som good guy) under en längre tid (vilket jag vetat och försökt hjälpa honom med), för att sedan säga att han vill bort, för att sedan säga att han vill vara här och nu är han helt vilsen.
Tankarna är svarta, ångesten läcker ut. Skuldkänslor gentimot mig och våra barn för att ”han förstör allt”. Otålig och frustrerad över att han inte kan ”fixa” sig själv, skäms över att han inte är perfekt längre, att han är en skurk. Han tror att alla tittar snett på honom, hör saker som inte sägs, ser blickar som inte ges. Och kan inte på något vis ge något eller någon en chans. Han ser inget positivt, tror inte på något (mer än att han måste jobba mer för att inte förlora sin ”status” på jobbet). Och nu flyr han bort, rent fysiskt, genom en separation. Och trots att han gör det så håller han sig kvar genom att återvända varje dag.
Hans humör är enormt skiftande, förr (detta har pågått i ett år nu men har eskalerat enormt senaste två månaderna) var det från vecka till vecka, sen till dag till dag och nu är det från minut till minut. Han kan skriva, eller säga, till mig att han vill separera, att han inte orkar mer (att skuldkänslorna är för stora) och liknande hjärtekrossande budskap för att avsluta det med ”Ha en bra dag! Puss och kram!” (och det är varken ironi eller sarkasm). Storma ut genom dörren kränkt efter att ha anklagat mig för saker (som pågår i hans huvud) för att sedan fråga om han får krama mig, men inte i syfte att be om ursäkt eller liknande.
Han har gått i terapi i ett år nu, men jag tror inte att terapeuten, oavsett hur snäll och kompetent han är, är rätt för min man. Han är för svag liksom, för vag i sina förslag och idéer. Min man kan inte, och har aldrig kunnat, prata om känslor. Det kan ingen i hans familj. Man sopar under mattan, tittar bort eller flyr. Terapeuten kan inte nå honom nu heller, han är för långt ner i den där spiralen och ser ingen väg upp, han tar bara till sig delar av vad som sägs men ser inte sin egen roll. Han vill inte gå till någon annan terapeut, det är ju inget fel på honom menar han och han behöver ingen mer terapi.
Han har varit hos läkare som konstaterade relativt svår B12-brist, vilket kunde vara en förklaring (delvis iallafall) till hans beteende (många symptom stämmer) men han menar att B12-brist inte påverkar honom. Det var inte ens relevant i hans värld. Han sa till och med till mig dagen innan läkaren ringde om provresultatet att: ”Kommer du någonsin acceptera att läkaren friskförklarar mig?”.
Han hävdar att han älskar sig själv, att han inte är deprimerad, att han inte behöver hjälp. Att jag bara försöker hitta en diagnos till honom, en stämpel, göra honom till en som alla andra. Men alla vi andra som står runt omkring ser något annat. Till och med hans mamma, men hon kan inte prata om känslor så hon kan inte heller nå honom. Ingen når honom nu. Ingen.
Jag hittar ingen information om att leva med en deprimerad person. Vad f-n gör man? Hur hanterar man en person som deprimerar sig? Jag är den person i hela världen som är honom närmast. Jag är antagligen den enda person som lyckats ta mig in bakom hans gigantiska mur och jag känner honom (så väl man nu kan känna en annan människa) och det skrämmer honom. Det vet jag. Eftersom jag ser att han mår så dåligt där bakom fasaden som han nu putsar på (fast det läcker ju en del genom de stora hål som finns) så försöker han nu skapa distans mellan oss genom tystnad och fysiskt distans (både vad gäller fysiskt närhet som förr varit väldigt viktig för honom och nu även boende).
Han flyr, igen. Till jobbet, sa till terapeuten att han lätt skulle kunna jobba 110 h/veckan om han bara var "fri". Försöker ockupera sig med aktiviteter eller barnen 24/7 bara för att slippa vara ensam en enda minut. För då kommer känslor och tankar som han inte kan hantera.
Jag vet inte ens vad jag vill med detta brev till dig. Jag kände bara spontant att du verkar kunna detta bättre än någon annan som jag stött på. Kan du ge något råd till mig?
Jag orkar inte heller snart, och jag vet inte om jag måste acceptera och ge upp nu. Jag känner mig som att jag sviker barnen, som också lider i detta eftersom dom saknar sin pappa. Jag saknar min man. Jag vill att han mår bra.
Snälla hjälp!
Tack för en bra sida.
Men att må så dåligt att man kanppt kommer upp ur sängen på morgonen är det svårt att ta sig i kragen och komma igång.
En person kan säga till sig själv hundra gånger att: Nu ska du ta tag i ditt liv.. Men när man bara möter motgång på motgång, hur posetivt man än försöker se det. Blir själva självhjälpen ett ock att bära.
Lik som mytologins: Atlas känns det som världen ligger på en persons axlar, man vill resa sig upp men man är rädd att hela världen ska falla och gå i bittar.
Texten var inspirerande, men mitt sökande på hjälp fortsätter..
Min upplevelse är att det kan vara mycket tufft att vara anhörig till en deprimerad. Tyvärr känner jag inte till någon som har skrivit något om det.
I din känslofyllda berättelse läser jag in maktlöshet, osäkerhet inför vad som händer samtidigt som du är beroende av din man som du inte kan kontrollera. Kanske är det där du borde börja, hos dig själv? Det kan låta banalt men jag brukar säga att man behöver börja med att ta hand om sig själv innan man kan ta hand om andra. Kanske kan du söka hjälp och stöttning i första hand och få hjälp att bena ut hur du ska förhålla dig till din man?
hei..vil si takk for en bra side..er en mann 44 år og lider av depresjon..men leste denne siden og fant ut att det stemte bra med det jeg lider av,,men det hjalp å lese denne självhjälpen..takker for en meget fint innlegg..mvh Erik Johnsen.Munkedal.sverige.
Hej o tack för artikeln,
precis som det står så funderar jag ibland på om jag är knäpp i huvudet, försöker hitta fel hos mig hur jag ska hantera relationer till min omgivning o själv må bättre. Dessvärre mår jag bara sämre o sämre. Har fått en son o gått några gånger via BVC. Där har jag pratat mer o mer om mig, vilket den psykologen säger sig inte vara specialist på, utan fokus för henne ligger på mig o barnet. Jag har tidigare försökt gå i psykoterapi, men eftersom det kostar så mkt pengar, så påverkar detta tyvärr min trovärdighet för psykologen dvs. "de vill tjäna pengar på mig", "nu måste jag gå fler gånger" osv.
Börjar bli så trött på det här kämpandet mot mina demoner o att jag har svårt att hantera nära relationer mm. Jag är en fighter o försöker gång på gång bättra mig, hitta lösningar, men nu med en son o trötthet från vakna nätter, så känner jag att spiralen bara störtar neråt. 🙁
Det värsta är att när man är i bott o verkligen behöver hjälp, då tar allt så lång tid som går via Landstinget. Jag har sökt via vårdcentralen psykolog o står nu i remisskö att de ska ringa upp för ett första avgörande samtal. Jag är livrädd att mina problem inte ska vara "relevanta" nog för dom att hantera… vad gör jag då?!!!
KRAM
Hej Livslust, om jag uppfattat dig rätt har du en nyfödd son, stämmer det? Jag är ingen expert på det men det är relativt vanligt med förlossningsdepressioner, tror du att det är det du har? Eftersom det kan vara allvarligt både för mamman, barnet och familjen förvånar det mig att inte BVC tar det på allvar. Kan inte psykologen på BVC hänvisa dig till en kollega?
Tyvärr är privat psykoterapi dyrt och det går inte att göra så mycket åt priset eftersom det är skatter som gör att det kostar så mycket men beroende på var du bor kan det finnas billigare alternativ. Här i Göteborg finns dels kyrkan som till en lägre kostnad erbjuder terapi, dels Psykologiska institutionen på Göteborgs universitet vars studenter behöver klienter. Bor du någon annanstans så kan du kanske pröva att kontakta kyrkan eller en psykoterapeut som kan ge dig råd om alternativ.
Hej Johan. Tack vare din berättelse fick jag det bekräftat för mig själv att jag lider av en allvarlig depression. Jag har i ca ett år undrat vad det är för fel på mig och varför jag tänker och beter mig så som jag gör. Jag har ingen livslust alls! Jag är 18 år och går bara hemma och gör inte ett skit! Har heller inget jobb och igen utbildning och orkar verkligen inte ta tag i det. Jag har dragit mig undan alla mina vänner och hör knappt av mig till dom alls. Jag orkar inte jag vill bara gömma mig i mig själv. Det känns som den enda jag kan lita på är mig själv om ens det. Jag gråter minst en gång varje dag oftast innan jag ska sova och då är det för att jag sitter och tänker på hur misslyckad och ful jag är. Jag skämms så himmla mycket för mig själv,både mitt utseende och personlighet. Jag känner mig ovälkommen och tråkig överallt. Som om att folk bara umgås med mig för att dom ser hur patetisk jag är. Och jag har svårt för att prata med både vänner familj och "okända" te.x grannar. Varje gång jag pratar med någon så sitter jag och tänker på hur jag ser ut när jag gör vissa miner som skrattar,ser allvarlig ut osv, sitter och tänker på : kan jag verkligen säga så, hur låter det? Dom tycker jag är så tråkig osv osv.. Jag känner mig obekväm socialt och kan aldrig slappna av, inte ens med min egen FAMILJ. Jag har också hållt på med droger i ca 1 och ett halvt år, men bestämmde mig för ca 4 månader sedan att jag vill inte längre för det fick mig bara må värre än vad jag redan gjorde,så jag valde att ist sitta hemma och ugla som en ensamvarg.Jag fattar inte varför jag inte bara kan rycka upp mig och ta tag i mitt liv för det är allt jag önskar, och jag känner att jag verkligen inte vill gå i terapi med tanke på att jag har fått svårt att både öppna mig och tala med folk, finns det något annat jag kan göra för att få slut på detta? Och hur allvarligt ser du på min situation ?
Hej! Du beskriver att du drar dig undan från andra människor, gråter innan du ska sova, fylls av negativa tankar om dig själv och saknar energi och hopp att ta tag i din situation. Så ska du inte behöva ha det och det finns hjälp att få. Gå och prata med en läkare, börja med vårdcentralen. Jag tror att de flesta upptäcker att det känns bättre att öppna sig i terapi än vad man först tror men det finns andra former av behandling också. Din läkare kan berätta om det och göra en bedömning av vad du behöver, det kan inte jag. Lycka till!
Hej, tack för en bra sida 🙂
Jag går i psykoterapi nu och har börjat ta tabletter mot min depression.
Känner igen mig i din berättelse Angelika, sitter här och börjar nästan gråta. Det är så himla jobbigt att ta tag och göra saker, men värst av allt är ensamheten.
Har dragit mig undan från folk ett bra tag nu och nu återstår bara familjen.
Jag rekommenderar att gå i psykoterapi, jag var kritisk i början men nu när jag gått där ett tag börjar det kännas bättre.
Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig eller vad jag ska göra. Kämpar med orkeslöshet, brist på lust, brist på glädje, oro, ångest, hopplöshet.. ja, listan kan bli lång. Har i lång tid (flera år) kämpat, försökt ta tag i livet och sluta vara så deprimerad, men det känns som om jag aldrig hinner springa ifatt livet.
Jag har så mycket jag vill göra och uppleva, men när jag lyckas med mina mål så känner jag ändå inte glädje över dom. (känns lite hopplöst, varför kämpa för något då?) Ibland har jag bra dagar och känner att jag kan flytta berg, erövra hela världen om jag så skulle vilja. Då vet jag att jag har någon typ av styrka i mig, men snabbt tappar jag ofta (alltid) bort det, tappar lusten på att ens försöka.
Under mina tonår gick jag på samtalsterapi, KBT och dylikt. Hade skrämmande många olika sätt att vara självdestruktiv på, som tur nog har minskat. Då trodde jag att jag kunde bli bättre, att jag kanske någon gång i livet skulle vara glad på riktigt. Ganska fort tappade jag orken till att hålla kvar allt jag hade lärt mig, och har blivit mer och mer deprimerad sedan dess.
Jag är less på att hålla upp ett leende när jag pratar med människor, less på att verka lustfylld, inspirerad och full av energi när jag egentligen bara vill stirra in i väggen. (som jag självklart inte vill men det är allt jag har ork till)
Jag vet att jag borde söka hjälp (för mina i-landsproblem) men omständigheterna just nu gör att jag inte kan komma i kontakt med någon på några månader till. Vad kan jag göra tills dess? Läst massa självhjälpsböcker och dylikt men tar inte in informationen. (slutar med att jag stirrar in i väggen ändå) Finns det någon typ av psykolog som man kan skriva med över internet?
Jag vill verkligen komma ur detta, det känns som att jag slösar tid på att vara olycklig då jag vet att jag egentligen borde varit lycklig. Jag har inte tid att vara olycklig. Jag behöver hjälp att ta mig upp.
Blev en lång text, men behövde nog skriva av mig lite. Tacksam för svar.
Hej!
Tack för din artikel!
Jag undrar om du kan hjälpa mig lite på vägen…jag har haft den lyckan att blivit tillsammans med min livs kärlek och han känner samma sak…vi har kännt varandra i nio år men själva förhållandet började för 5 månader sedan…nu till problemet…för två manader sedan så fick vi chocken att en tjej han hade träffat i några veckor innan mig var gravid…det kändes som om hela världen slets samman och han var så förvirrad av vad som krävdes utav honom nu…han vill självklart vara en bra och närvarande pappa och det var svårt för honom att acceptera att han inte skulle vara en kärnfamilj med detta barn…han grät ofta och vart svårare och svårare att prata med..han har själv inte växt upp med sin pappa så detta var jobbigt för honom och tjejen i fråga pressade honom en del…hursom så vart det lite bättre och han orkade höra av sig mer men när vi bestämt och göra saker så avbröt han det ofta..ibland jobb och ibland för att han behövt hjälpa henne med nått och sen så har hon haft problem med graviditeten så det har varit extra jobbigt…allt detta har satt sådan press på oss…vi hade en fairytale och nu känns allt upp och ned…vi pratade förra veckan för jag orkar inte fortsätta såhär…han har dragit undan sig mer och mer…då äntligen släppte han in mig lite mer och berättade att ibland så stänger han av mobilen och bara ligger i sin säng och gråter…att det känns som om han hela tiden springer till en bus som han aldrig hinner med…och jag kan förstå för först är jag där som älskar honom över allt annat men samtidigt vill ha uppmärksamhet och kommunikation…sen ett jobb med massa stress och sen det här barnet som är på väg med en tjej han inte älskar…jag sa till honom förra veckan att han borde verkligen gå och prata med nån och få hjälp för att bli bättre och känna sig glad igen…att om han hade huvudvärk så skulle han ta medecin så det här är samma sak och att jag är stolt över honom…han sa att det var vad han ville…att han ville bryta mönstret..att han inte skulle lova mig o ses osv just nu eftersom han inte kan hålla det och han skulle ta några veckor själv och kontakta en psykolog o sen träffas igen när han haft mötet och sett hur det går…men nu undrar jag om han verkligen kommer göra det eller om han bara stänger mig ute för att jag är den enda som når fram till honom…jag är oroligt helt enkelt och vet inte om jag gör rätt som tar ett steg tillbaka?han verkar så avstängd men när vi väl ses så pratar han och hur mycket jag betyder och att jag har hans hela hjärta men han är så ledsen även när han pratar om det…kanske han är besviken på sig själv och ständigt känner sig otillräcklig…jag vill verkligen inte det utan vill mer än allt att han hittar sin lycka igen…frågan är bara hur??
Tack för svar!!
Hej G, jag känner inte till några psykologer som bedriver terapi över nätet. Det finns en del försök med depressionsbehandling över nätet men jag känner inte till någon som är öppen för allmänheten. Det behöver dock inte betyda att det inte finns. Kan du inte höra av dig till din vårdcentral och höra om de har möjlighet att hänvisa dig? Du skulle också kunna pröva att höra av dig till några som heter WeMind, de är engagerade i internetbehandlingar.
Hej. Jag tycker du verkar ha gjort allt rätt för hans skull, varit ett stöd och försökt få honom att söka hjälp. Vad som inte framgår är var du får stöd? Det låter som att det är en mycket svår situation för dig också.
Hej Johan!
Tack for att du skrev tillbaka!
Jag har val inte riktigt hunnit tanka pa hur jag sjalv mar for jag ar orolig for honom hela tiden…har nog inte hunnit smalta att det har barnet ens kommer och hur radd jag faktiskt ar..for det ar jattejobbigt och jag mar inte heller sa bra och vart lite stalld nar du fraga hur jag sjalv far stod for jag tanker inte ens pa mig sjalv…jag har ju min familj runt om mig sa jag kan prata med men kanner mig ensam i det har och ibland galen som jobbar sa hart for att han ska ta sig ur den har depressionen men den gor honom sjalvupptgen och nastan som om han gillar att ma daligt…det tar pa kanslorna att se honom sahar och oftast sa latsas han att allt ar ok nar jag vet att det ar tvartemot..sen ar jag radd for hur det blir med varan relation om det fortsatter sahar och varan vanskap pa nio ar men jag vill inte bara se pa nar han forsoker fly sina kanslor o stanger av sig mer o mer fastan det ar jobbigt for mig,,jag vet inte och ar saklart radd men kanner inte att jag kan yttra det till honom sa mycket for hur han mar,kanske jg borde prata med nagon av hans vanner sa dom kan forsoka prata o hjalpa honom med sa jag inte kanner mig sa ensamen i det har eller vore det fel och gora det utan hans vetskap?
tack!
Hej!
Jag lider just nu av depression, tvångstankar och till viss del även av social- och agorafobi. Jag har börjat äta antidepressiva, har ätit det i ca 4 veckor och märker ännu ingen förbättring i mitt mående. Jag går även på samtal hos öppenvården. Känner att min depression har förvärrats på senaste tiden. Varje vaken stund är en ren plåga och jag vill inte alls leva längre. Hur ska jag stå ut med detta? Jag vill ju inte ta livet av mig, men jag är rädd för att jag ska må så dåligt att jag bara inte "står ut". Är det möjligt för mig att må bättre?
Hej, en svår depression kan kännas fruktansvärt men det kommer en ljusning. I början av en behandling med antidepressiva är det också normalt att det kan kännas värre innan det blir radikalt bättre. Dock är jag ingen läkare så du ska inte ta mitt ord på det utan gå till din läkare och prata med henne/honom och diskutera medicineringen. Om du har självmordstankar hoppas jag att du tar upp dem med din läkare och din terapeut.
Om självmordstankarna är svåra att hantera ska du kontakta den psykiatriska akutmottagningen där du bor. Det finns också en hjälptelefon där du kan prata med människor som har erfarenhet av självmordstankar på SPES, http://www.spes.nu, eller ring sjukvårdsrådgivningen på telefon 1177.
Detta är inget jag kan bidra till i ett kommentarsfält så jag hoppas du kontaktar några av ovanstående för att få bättre hjälp.
Hej
Jag har nyss haft en stroke, jag lider avdeprision själv och egentligen en väldigt rörigt inre. Men det stora problemet är att jag har en hustru som är mycket djupt deprimerad och sätter sig själv åt sidan helt för att hålla familj och hus i topp. Det har pågott i många år nu, men just nu så sliter det ännu mer än vanligt på grund av mina dolda handikapp. Hon avbokar alla saker som hon bör göra för att må lite bra själv, hon ska göra allt själv hemma. Jag får inte göra något och barnen ska helst inte heller göra något. tRots att dom är tonåringar båda två och vill hjälpa mer. Hon skyller på våra vänner, på att jag inte kan förstå hur eländigt hon har det. Hon tycker att livet är pest, att det vore bättre om hon var död osv. Det har också pågott i många år. Jag har försökt att få henne att söka hjälp, men hon vägrar. jag har sagt att hon måste ta hand om sig själv och må bra för att kunna hjälpa andra (familjen), Hon sa att om hon inte dög och jag tyckte hon var så jobbig så kunde jag åka vart jag ville så slapp jag henne. Och hon gråter osv. Till saken hör att hon använt detta sätt i många herrans år för att kontrolera míg. Och nu orkar jag inte med det eller accepterar det efter stroke. Men jag älskar henne och vill göra allt jag kan för att hjälpa…
Vad ska jag göra? Vart kan man få stöd??
Hej
Surfande och hamnade på denna konsruktiva hemsida.
Det du skriver är en väldigt bra beskrivning på hur en depresion är och hur han reagerar eller flyr.
Jag har en en deprsion sedan 10 år -15 år ( nu är jag 48 år)
Jag blir inte av med den . Det konstanta trycket på bröstet och att det mesta känns tråkigt, olustigt och meninglslöst.
Jag har ett ett egen företag, 4 barn skild 2 gånger, ingen kontakt med min mamma och dålig kontkat med min bror.
Jag har annaluserat problemet så jag vet att jag har varit med om mycket . Men jag är medveten om vad problemen är och släppt det tidigare i mitt liv för att går vidare.
Jag har försökt med psykologer, medeciner, coacher mm.
Inget hjälper
Motion 5 dagar i veckan hjälper, ca 2-3 h efter träning är jag rätt OK samt att jag har ett ansvar att sköta mitt företag så jag kan betala min räkningar.
Jag har en flickvän men det tar väldigt mycket energi ( jag kan inte slappna av och lita på henne) men samtidigt fungerar sex bra som medecin mot ångest.
Jag förväntar mig inget inget svar utan jag tar till mig vad du har skrivit och skall försöka att vara mera kreativ på min fritid
Stenen
Hej!
Oj vad jag känner igen mig i det du beskriver här på din sida… Fick för snart 3 årsedan en deppresiv episod…gick och pratade hos helt fel människa, återgick till jobbet för att sedan falla ännu djupare nästa gång.
Fick en annan person som samtalspartner och det fungerade jättebra! Det har varit otroligt hjälpsamt. Nu är vi klar med samtalen och jag ska klara mig själv med dom verktyg vi fått fram…. Men det är svårt… Han sa ifs att det skulle komma ordentliga svackor efter att vi avslutat men jag var nog inte beredd på hur svårt det skulle vara att handskas med dom själv..
Jag känner igen mig väldigt mycket i "John"… den delen han beskriver om att inte kunna lita på sin partner. Jag fastnar otroligt ofta i ett tankemöster om att jag inte duger åt min blivande man (ändå har han stannat under hela den här tiden).. Men jag är så rädd att inte vara bra nog.. att inte duga. Det tar sig otroliga proportioner där jag misstänker allt möjligt. Jag vill inte kalla det svartsjuka för när jag mår bra så finns inte dom här tvivlen alls.. men så fort måendet går ner så faller även min känsla av att vara en människa som duger.. Hur kommer man vidare med det? Det är otroligt jobbigt och det känns som att det är den del som sitter djupast i mig..den del som är svårast att bli av med…..
Hej!
Tack för en bra sida.
Jag har precis kommit till den punkt i livet då jag insett att jag har problem, och att jag är rädd för ensamhet.
Jag har rusat in i förhållande efter förhållande. Så fort ett tar slut måste jag ha ett nytt. Jag har insett att jag tror att det beror på bekräftelse. Jag måste ha bekräftelse på att jag är bra hela tiden. Jag stannar aldrig upp och bearbetar problemet. Det är som en liten svart linje på ett stort fält. Jag följer bara den lilla linjen, kollar aldrig bakåt eller åt sidorna för andra möjligheter. Jag fyller tomrummen med förhållanden jag inte ger mig 100 % in i, bara för att slippa bli ensam och tvingas ta tag i mina egna problem.
Jag visste inte ens att jag hade problem, förens nyligen.
Nu vill jag verkligen ta en paus från alltid, bara ha MIN egentid och försöka få ordning på mig innan jag kan fokusera på någonting annat. Bearbeta problemen för att bli en starkare människa och få ordning på mig själv. Jag känner att nr jag först är hel kan jag börja älska en annan människa. På riktigt. Jag vill inte såra fler människor, ha dom som substitut mot ensamheten. Just nu känner jag en sådan konstig känsla. Sen dagen jag insåg detta här, att jag har problem, har jag känt ett lugn i hela kroppen. Också tryggare på något sätt. Närmare kontakt med mina känslor. Nu är bara frågan hur jag ska börja.. Jag vet att det är ett projekt och kommer ta lång tid. Är det bästa att ta kontakt med en psykolog och därifrån försöka lägga upp en plan? Tack så mkt på förhand
Hej Sandra, om det känns rätt för dig tror jag en psykolog eller psykoterapeut kan hjälpa dig i ditt arbete. Lycka till!
Hej.
Din text beskriver den absoluta sanningen om depression, jag har levt där i flera år. Du inger en trygghet i oss som fallit och som inte orkat ta oss upp. Processen är lång och ibland så lidelsefull att det är svårt att förstå och inse att det kommer ordna sig. Dessa destruktiva beteenden vi utsätter oss för, jag insåg inte fören genom denna text att jag faktiskt lever i ett destruktiv liv. Det är bara så svårt och ta sig därifrån. Man ber hela tiden om ursäkt för den man är, hur man är. Inser inte sitt eget värde. Jag vet inte lägre vart jag ska ta vägen, jag går på antidepressivt, går hos psykolog och träffar min läkare regelbundet. Men jag känner inte att det finns något där, jag känner att allt tar för lång tid, det finns ingen riktig hjälp. När ens själ är trasig, finns det ingen medicin i världen som kan motverka detta. Jag har alltid gömt mig bakom tryggheten, alltid trott att någon annan ska kunna hjälpa mig, men alla som någonsin funnits i min närhet, har inte orkat. Jag förstår, men nu står jag för första gången helt ensam, och jag vet inte längre vad jag ska göra. Har ingenstans att vända mig. Allt känns hopplöst! Jag har hittat olika hjälpmedel som kanske skulle fungera, som frigörandeandning, olika kurser för bättre själkännedom. Dock kostar dessa så mycket att det inte finns en möjlighet och ta mig dit.
Jag vet inte längre vad jag vill få ut av det jag skriver. Behövde kanske bara skriva av mig.
Tack iallafall för en bra text
Tack för en bra text.
Det är svårt att vara snäll mot sig själv när man är sin egen värsta fiende. Jag blir så oerhört arg på mig själv som känner så här, jag har allt att leva för, man och fem underbara barn, men vad hjälper det när livet är ett svart hål!? Jag skådespelar bara i min egen vardag, är den fru, mamma, dotter, svärdotter, syster, vän och arbetskamrat som förväntas av mig och jag är bra på det! Men så faller jag igenom, minsta lilla att jag börjar tänka och känna så ramlar jag ner i ingenting. Jag orkar inte gå till någon läkare, blev så oerhört illa behandlad när jag som ung tonåring gick i samtalsterapi för ätstörningar, försöker hitta hjälp på detta sätt i stället.
Tack för en bra sida/Annalena
otroligt bra sida! hjälpt mig otroligt mycket, tack!
Hej
Sommar, semester, sol och alla är glada, grannar umgås men jag är inte med. Depression med ångest är fruktansvärt. Ligger och vrider mig i sängen, sitter på sängkanten och vaggar och så upp och går, går och går inomhus.
Tog mig till datorn och hittar denna sida…. Tack.
Ska läsa den igen och igen….. och försöka.
Inser att jag också måste söka hjälp. Och att allt har med mina negativa tankar att göra. Jag har alltid blivit över i alla sammanhang. Inte fått vara med. Svårt att få vänner. Har alltid otur i sociala sammanhang. Och ensamheten tär.
/Marie
Hej! Jag har en pojkvän som lider av depression, och har gjort det till och från enda sedan han var liten pojke. Jag försöker göra allt för att hjälpa honom ur detta.. Men det är svårt, det blir så att han drar sig ifrån mig, och blir rädd att träffa mig då han vet att jag också kan börja må dåligt pga hans betende. Han har bara för någon vecka sedan berättat hur mycket han älskar mig, och att han innerligt hoppas att jag kommer stanna hos honom trots hur han är nu. Nu har han dock börjat säga att han inte vet om han älskar mig längre.. Detta är extremt jobbigt för mig, och jag vill bara att allt ska bli bra igen. Jag är iallafall ganska säker på grunden varför han är deprimerad. Han har inget jobb eller pengar, sover dåligt och äter dåligt. Inga rutiner alls finns. Han har varit deppig och påväg in i en depression tidigare i vårat förhållande, men lyckades bli som vanligt igen då han fick ett tillfälligt jobb över sommaren. När han började jobba och tjäna pengar följde rutiner med på köpet och han blev lyckligare som människa. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket, och jag vet att han fortfarande älskar mig innerst inne. Har börjat inse att det är hans depression som talar, och ska nu bara försöka att stötta honom till att skaffa rutiner. Efter att ha läst detta som du skrivit känns det som att en stor sten lättat från mitt bröst. Han står nu även i kö till att få en psykolog, så jag hoppas att allt blir bättre snart.
Jag måste säga att jag känner igen mig i Isabelle. Min sambo är helt förändrad och har gått från att älska mig till att "varken veta ut eller in" på bara någon vecka. Till saken hör dock att han inte alls vill veta av några förslag på att gå och prata med någon. Jag vet inte alls vad jag skall ta mig till. Jag vill verkligen finnas där för honom, men allt som oftast är han otrevlig mot mig och han rör knappt vid mig alls. Tacksam för alla tips…
hej hej jag vill tacka dig för en så bra information. jag har sj haft D… Det va så underbart under en period så försvandet bara utavsig sj i ca 6 år. utan medeciner eller terabi. Men nu kommer det till och från…. Jag önskar att alla kunde vara lika starka och börja lärakänna sin D det tar tid men man lär sig. Gott folk ni är inte ensamna om ni bara viste hur många så känner som er det är närmara en vad man tror och du e inte ensam kämpa kämpa kämpa säger jag mvh Danne 23 år
Mycket bra info tack. Ge inte upp tänk possetivt när du minst anar det mår du som en prinsessa eller prinss i gen. Jag fick mitt liv tillbaka nu =)))) . Ni kommer att klara er en dag =) love from me to you all
tips från mig är att varje dag innan ni somnar tänk att det bara ska försvinna och hur mycket skoj ni ska hitta på i gen
Hej
Tack för en bra sida. Det har varit svårt att hitta något att läsa som jag känner igen mig så bra i.
Jag borde egentligen vara hur lycklig som helst.3 barn och en man som älskar mig ett fast jobb som jag trivs med….men har nu förstått att jag lider av en D. vet ej hur det flög på mig,förlorade min älskade pappa för 4 år sen,är nu precis fyllda 40 och 2 av barnen är i tonåren,har varit mycket jobbigt med ett av barnen som har lidit av ngn form av ångest,svårt att sova,problem att gå till skolan mm. Tror själv att jag har lagt all min kraft på att hjälpa min familj och har då glömt bort mig själv. jag jobbar natt o har då i bland slarvat med sömn,mat mm.Förstår hur viktigt all detta är,har nu mycket egen tid( pga av nattjobb o alla barnen är i skolan) men kan inte njuta av den ,ligger o läser eller gör ingenting….vissa dagar kan det fungera men måste oftast ha planerat det kvällen innan. Fick nu ett erbjudande att vara med i en grupp som arbetar mot "vård i livets slutskede" tycker det är mkt intressant men vågar inte riktigt hoppa på det ,tänk om jag inte orkar,tänk om jag får ångest att jag måste prestera,kanske borde jag säga nej o tänka mer på mig själv.
Tacksam för svar!
"Det är omöjligt att dölja en depression för närstående." skriver du i texten ovan. Min erfarenhet är att det inte alls är sant. Det går att leva med dagliga självmordstankar utan att ens närmaste har någon aning om det – det är vad jag har gjort i flera månader, och alternativet (att min partner har märkt det men struntar i att fråga om hur jag mår) är helt otänkbart. Nu har jag hittat en terapeut som jag tror kan hjälpa mig att hitta överlevnadsstrategier, och äter medicin som tar udden av depressionen, så livet börjar långsamt bli hanterbart igen.
Men min poäng var att det inte är omöjligt att dölja till och med en ganska djup depression. Det är inte en bra sak att göra det, men det är definitivt möjligt.
Bra poäng, tack för att du korrigerar mig.
Hej Johan o tack för en jättebra text!
Jag har en knut i mig sedan barnsben som gång på gång skapar depression o ångest. Tänk om någon kan guida mig till hjälp!
Jag har ofta ångest o depression som (nog) bottnar i att jag har sådan beslutsångest inför vad jag ska göra i livet att jag fastnar, passiviseras o inte gör något som ger mig något, som får mig att må bra o "blomma". Alltifrån intressen till arbetsuppgifter i linje med mina intressen.
Jag gör mest nyttiga saker o jobbar på tråkiga jobb!
Jag hamnar ofta i en stress att "nu måste jag välja". Välja kurs/utbildning/helgkul…men jag kan inte välja, vet plötsligt inte vad jag vill, tvekar, tvivlar! Och så passiviseras jag.
Och så går jag runt med massa talanger som jag inte tar vara på!
När jag träffar andra är jag avundsjuk på deras liv, får svår ångest, blir självupptagen, tänker vansinnigt svarta tankar om mitt eget liv. Går hem o fastnar ännu djupare i att jag måste välja något som jag tycker i kul, men jag kan inte välja! För tänk om jag väljer fel? Vilket är det "rätta" valet??
Jag har träffat så många terapeuter av olika slag men jag sitter fortfarande i samma kramp!!
Nu är jag 41, har ingen man o inga barn men vill ha både och förstås. Orsaken är nog att jag inte ser vad jag har/vad jag skulle kunna utveckla hos mig själv. Jag blir för sårbar i en relation, som en våt fläck som tycker att min partner har ett bättre liv.
Jag har för negativa tankar om mig själv!
Tänk om någon här på detta forum kände igen sig eller kunde guida mig till hjälp på något sätt, för mitt liv rinner på utan att jag LEVER det! Jag överlever bara.
Tack för att ni lyssnat!
/Helena
Jag tror att man kan förbättra sig så att man inte tänker att man vill dö hela tiden. Man distraherar sig, och då tror jag att shopping eller att äta faktiskt är bra, åtminstone ett tag. Att gå i terapi känns för mig som att bli hånad, eftersom de inte kan skaffa fram de vänner jag skulle vilja ha. Med vänner skulle det kanske kännas meningsfullt att leva. Men nu har jag bestämt mig för att jag inte ska söka gemenskap bland folk som inte ger mig något. Alltså energitjuvar, som det heter. Det betyder att jag kan göra saker i föreningar, men inte går in i någon personlig relation, för jag känner mig som en finsmakare. Depressionen kommer när jag ger upp hoppet. När jag inser att det är omöjligt för en som inte är någon, eller kan något, att plötsligt börja bli uppskattad av dem man vill bli omtyckt av, att göra en vänskapsresa med tomma händer, om man inte har något positivt att erbjuda. Vad ska man satsa på i livet? Som Helena skrev ovan, kanske man känner att man inte är tillräckligt bra på något så att man får uppskattning som ger nytt driv som ger ny uppskattning och som tar en till nya vyer. Man börjar ett projekt här och ett där, men undrar tillslut vem man egentligen borde vara, och om det finns bättre människor, som känner glädje av ens närvaro. Jag skulle inte säga att depression är en sjukdom. Det kanske är brist på uppskattning snarare, eller brist på goda beslut om hur man ska leva sitt liv. Det är inte bara så att du inte tar hand om dina talanger, andra hjälper inte till heller om man inte hittar de som är på sin nivå eller något bättre. Har beröm från de som inte kan något någon inverkan? Troligen inte, men bara de som kan visa upp något blir uppmärksammade av de som är bättre. Därför drabbar depressionen ofta de som vill göra något bra av sina liv, när de märker att det inte går, för man måste komma rätt. Folk som verkligen har depression är inte hjälpta av ännu mer råd om att man ska ta kontakt med någon vän, för man har ingen vän, man har inget liv, det enda man vet är att man vill dö och att livet är tillkrånglat. Men tänk om det fanns middagar att gå till, en gemenskap, tankar att byta, skön stämning och välmående! Det känns som att depressionen bygger på att man inte har någonstans att gå där livet sjuder på rätt sätt. Alla evenemang förutsätter redan att man har någon att gå med, (felet med den här sidan är att man säger till den deprimerade att den ska söka hjälp av olika människor men när man redan ligger på minus är risken stor att det inte blir bättre) och därför kan man inte gå på något, blir mentalt och kulturellt dränerad, vet inte vad som är intressant längre, tappar riktningen. Och alla klubbar och föreningar vill att man skriver livstidskontrakt med dem helst istället för att bara titta in. Var finns personliga salar som kan samla personliga människor? Istället är det så att man ska äta ute på en restaurang och låta folk som man inte känner, laga mat åt en. Eller så är det bara trånga grupperingar som kan bjuda varandra, oftast barnfamiljer, och de känner sig kanske mer levande eftersom de är omgivna av så mycket av det som vi accepterar som Livet. De skulle säkert behöva lite hjälp, men de hinner inte och törs inte ge ansvar till någon som verkar vara lite konstig eller nere. Jag anser att psykologerna tjänar pengar på de deprimerade, men de vill inte lyfta ett finger utan försöker bara klara sig själva. De upprepar bara gammal skåpmat, som: Ta hand om dig, sänk kraven, lev i nuet, gör något som du tycker är roligt osv. Ska deprimerade bli mindre deprimerade om de går i gruppterapi med andra deprimerade? Det är väl inte självklart? Depression ger ingen vidare grupptillhörighet, skulle jag vilja påstå. Jag tror vi har glömt bort alla möjligheter vi har, vi låter oss inskränkas av alla trånga rum.
Jag mår så fruktansvärt dåligt, har allt jag borde vara
Glad för. Världens finaste kille, nyförlovad en bebis på gång. Ja jag har verkligen alla förutsättningar. Och jag är verkligen tacksam.
Har nu under ca 2 månader mått extremt dåligt. Vaknar med sån oro och ångest att jag hade kunnat göra vad som helst för att de ska sluta. Kan inte fungera i livet, sa upp mig från jobbet för några månader sen. Jag vet inte hur jag ska bli frisk om jag nånsin blir det?
För tänk om de värsta jag oroar mig för skulle hända. Att min fina man lämnar mig? Då orkar jag vetkligen inte. Vet att alla säger att jag inte behöver oroa mig för de. Men tänk om de värsta händer och jag mår så här redan nu?
Jag har kommit till en gräns då jag tänker, nu kan de bara gå utför. Jag har varit i kontakt med sjukhuset och de skrev ut ssri. Men de har jag inte vågat äta då de normalt sett inte ges till gravida. Jag fick ingen samtalsterapeut men har legat på att jag verkligen behöver en. Ja hur ska jag kunna ta hand om mitt barn om jag mår så här. Och hur ska jag kunna göra det om de blir värre. Min man är det viktigaste i mitt liv, och försvinner han hur ska de då bli. Jag vill egentligen inte ta mitt liv men det är de enda jag tänker på
Det är något fel på denna värld, vad gör människor för fel??? Hur kommer det sig att vi alla (nästan alla) mår dåligt. Jag kan inte sluta tänka på det och jag vill bara ändra på världen och människorna i den… Jag känner att många människor "bara lossas" bry sig om en (som ex. en psykolog) dom kanske bryr sig innerstinne men det är ett hårt skal på min psykolog iallafall, Jag grät förra gången jag kom hem från psykiatriska mottagningen (min psykolog) Hon sade att jag måste börja lyfta på "locket" nu, att jag inte ens har försökt öppna den lite heller, att jag aldrig kommer att må bra om jag inte gör det. Hon frågade varför jag inte gör det (går djupt in i mej själv, fast jag gör det varje sekund enligt mej själv). Jag sa att jag är rädd och satt där mittemot henne i den röda stolen och skakade i hela kroppen och kände panik att jag vill aldrig mera gå hit =/. Det är ca. 10:e gången jag varit hos henne.
I tisdags hade jag tid igen. Jag ringde inget återbud inget, idag hade jag en läkaritd (om min sjukskrivning) gick inte dit. Att gå ut och ta tunnelbanan och buss och gå förbi mitt jobb behöver jag ta medecin och jag sätter på mej en "luva och färgar mitt hår" så ingen ska känna igen mig.
När jag väl är på sjukhuset hos min psykolog och pratar i 45 min är jag så slut att jag "dör inombords", har det hjälp? nej jag mår bara värre! Tänker äntligen hemma, nu behöver jag inte gå tills nästa tisdag!! Det är något Kallt i varje människa. men hur gör man så andra börjar bry sig om andra! går det? eller bryr sig människor bara om pengar och folk som mår bra. Tänk efter hur hjälper vi ??? Vi gör nog inte de! Jobbet betyder inte allt, men man måste ha hyra och matpengar. Nu har jag inte snart de heller när jag inte gick till läkaren och fick mera sjukledigt… So what? kämpat i 28 år nu och jag har klarat mej hittills.. många gånger så jävla bra och flera gånger så jävla åt helvete det gått. men jag står och nu står jag som en dep. tjej som tycker världen är hemsk eller rättare sagt människorna i den (ink. mej själv) när ingen gör nåt äkta för att hjälpa! jag behöver en soulmate tills döden <3
Hej Helena!
Jag skulle kunna skrivit din text själv, det är precis så jag känner mig som du beskriver!
Hej
jag förlorade min mamma i en olycka för nästan fyra år sedan och vet inte om det är det som orsakar hur jag känner nu. Jag bor med kompisar och ser dem varje dag. Från början var det en underbar frihetskänsla men nu är det mer som dömande ögon vart jag än går. Dom ser att något inte är som det ska men jag pratar aldrig om mina känslor så dom vet inte vad som är fel. Jag har en konstig relation till mat, jag tänker för mycket innan och efter varje måltid. Tänker på kalorier osv, men kan ändå inte behärska vad jag äter. Händer att jag hetsäter för att sedan må dåligt. Vikten är normal så det är inget som någon kan reagera på. Socialt umgänge intresserar mig inte lika mycket nu som innan, tycker mest att det är jobbigt. Sover onaturligt mycket och har ibland svårt att ta mig upp ur sängen. Tänker mycket på framtiden och om det är såhär det ska kännas när man är ung, jag kanske bara är "svag". Vet inte om det är såhär det ska vara eller om något är fel. Har ett jobbigt datum som snart är på gång och tänker ofta att bara det datumet är överstökat så kommer jag må bättre, men tänker sedan att om jag vaknar dagen efter och mår likadant, vad är det då som är fel? Jag är rädd för hur jag kommer må. Din text får mig att tro att jag har någon form av depression, borde jag söka hjälp?
Jag kan förstås inte göra en professionell bedömning via internet och det i sig tycker jag är ett skäl till att du ska söka hjälp. Du förmedlar psykologisk smärta som påverkar ditt liv och det är klart du ska försöka få hjälp för det.
"Skadad själ" det låter som om din psykolog inte förstår dig överhuvudtaget, om du orkar tycker jag du ska försöka säga att du vill gå till en annan. Psykologen du har låter väldigt mkt som flera psykiater och terapeuter jag har träffat, de kan inte tolka ens signaler och kräver saker av en när man är som sårbarast, de går över ens gränser och gör saken bara värre. Jag har haft tur och fick till slut träffa en privat psykolog som alltid fick mig att känna mig bekväm, aldrig bedömde mig på något sätt eller krävde att jag skulle "lyfta på locket". Hon tolkade hela tiden mig, mina ord och mitt kroppsspråk, och frågade "neutrala" frågor, helt enkelt frågor som inte får en att känna att någon antar negativa eller felaktiga saker om en eller nedvärderar en och liksom "petar" på ens känslor. När hon märkte att jag fick en "ångestklump" så hjälpte hon mig att bearbeta den och lösa upp den. Hon fick mig att se på saker från andra synvinklar och fick mig att lära mig känna vad jag verkligen känner istället för att trycka undan det och skapa ångest, jag lärde mig bättre att hantera min stress och hon sa egentligen inte så mkt andra saker än vad man kan tänka själv att man "borde" göra eller tänka, men sättet hon sa det på gjorde att det verkligen fastnade. Hon höll på med psykosyntesterapi och energipsykologi.
Det låter också som du lider av sociala fobier, jag kanske tolkar det fel, men i såna fall kan jag i alla fall rekommendera en väldigt lättsmält bok som har hjälpt mig att förstå mig själv lite bättre, den heter "social fobi – att känna sig granskad och bortgjord" av Anna Kåver.
Finns ingen hjälp att få, har sträck ut min hand flertal gånger men faller lika hårt igen.
Ångest inför människor blir bara värre och värre. Börja dra mig undan allt mer och mer. Dödslängtan bara växer och växer känns som jag provat allt.
Trodde det skulle bli ändring när jag väl träffat en tjej men nej nu är det andra problem som dyker upp.
Vad är det som man lever för igentligen?
vänner verka fly från en, har bara stöd från min tjej men det är påfrestande för henne. Vill verkligen inte vara en börda:(
Känner igen mig fy fasen och vet att jag har deprition och nu ska jag till stockholm jag vill verkligen inte bara gråter och gråter men vågar inte säga nej. Jag vill bara vara hemma med min hund mysa och ta det lungt jag var iväg igår och kom hem inatt det var en utmaning jag vill inte en till men jag kan inte säga nej 🙁 Mår skit verkligen över detta att behöva åka känns som jag måste 🙁
You must log in to post a comment.