Självhjälp vid depression

av Johan Ydrén, kategori Depression
Post image for Självhjälp vid depression

Depression orsakar sorg, pessimism, brist på lust och engagemang. Livet blir färglösare och tycks sakna mening. Du kan förlora intresse för sociala aktiviteter och annat som annars ger dig glädje. Trots att glädje och socialt stöd är det du behöver allra mest när depressionen är som värst. Det är svårt att göra det du behöver för att må bättre. Men med små dagliga ansträngningar och genom att undvika att ställa höga krav på dig själv kan du påverka hur du mår.

Först och främst vill jag verkligen poängtera att om du tror eller vet att du har en depression bör du söka professionell hjälp. En depression är en allvarlig sjukdom som orsakar mycket onödigt lidande för den deprimerade och det finns hjälp att tillgå.

Du kan få hjälp både av psykoterapeuter och av läkare. Personligen föredrar jag psykoterapi och det är det jag arbetar med men det är en smaksak, båda har bevisad effekt. Förmodligen blir vissa bättre hjälpta av psykoterapi och andra av medicin.

Du bör under alla omständigheter se till att bli undersökt av en läkare. Många symptom som tolkas som en depression kan ha fysiska orsaker som bör behandlas som sådana.

Jag kan inte nog poängtera vikten av att söka hjälp om du är deprimerad. Inte minst för att jag så ofta stöter på deprimerade med uppfattningen att man inte tror att någon kan hjälpa, att man borde klara av sina problem själv, att man inte förtjänar hjälp och att man borde ju inte må dåligt, det finns ju andra som har det värre. Det är inte sant. Du mår som du gör och du kan bli hjälpt.

Med det sagt så läser du säkert den här texten för att du undrar vad du kan göra själv. Självhjälp kan räcka vid milda depressioner och det är till stor hjälp parallellt med psykoterapi och medicinering.

Ha tålamod. Dina tankar och känslor kommer att förbättras gradvis, inte omedelbart. Du kan inte välja att sluta vara deprimerad men du kan påskynda tillfrisknandet och göra livet bättre under tiden du tillfrisknar från din depression.

God medmänniska till dig själv

Deprimerade brukar var överfyllda av negativa och kritiska tankar, ofta riktade mot den deprimerade själv. Du behöver stödja och uppmuntra dig själv för att ta dig ur depressionen. En del av självhjälpen är att bli en god medmänniska till dig själv.

Tänk på att din depression är en sjukdom och ta hand om dig själv därefter. I min roll som psykoterapeut stöter jag på många som hindras från att bry sig om sig själva på grund av sitt depressiva tänkande. De anser sig inte vara värda hjälp, för de borde kunna prestera mer, det finns andra som har det värre, ett nytt begrepp är att kalla sina problem för i-landsproblem. Jag har stött på många deprimerade som är så sjuka att de inte förmår ta sig upp ur sängen och ändå kan de inte hysa empati för sig själva.

Hur skulle du bete dig mot någon annan som mådde lika dåligt som du själv gör? Vad skulle du tänka om dem? Skulle du vara krävande, oförstående och skoningslös i din kritik eller skulle du vara vänlig och stödjande? Symptomen på din depressionen är symptomen på en allvarlig sjukdom. Acceptera depressionens symptom som du skulle acceptera ett brutet ben eller hög feber. Var empatisk mot ditt deprimerade jag!

Agera är självhjälp

Du behöver agera för att motarbeta din depression. Det kan tyckas ironiskt eftersom depressionen i sig gör det svårt att komma igång och göra något. All självhjälp bygger på att du agerar men du behöver inte prestera så mycket i taget.

För många deprimerade kan det vara utmattande att bara tänka på att göra något. Inte sällan är de redan över bristningsgränsen av alla "borden" och "måsten". Därför är det viktigt att inte lägga sten på bördan med fler krav. Gör sådant som ger dig mer energi och var stolt över minsta lilla. Eftersom din depression aktivt motverkar konstruktivt agerande är allt du gör en stor prestation.

Små mål

Det finns en hel del du kan göra för att försöka lindra din depression. Att ställa för höga krav på dig själv eller att bli besviken för att du inte gör tillräckligt är inte hjälpsamt. Bara att tänka på vad man skulle kunna göra, eller borde, kan vara fullkomligt utmattande. Målet för självhjälp är därför i första hand att vara stolt över det du klarar av att göra. Varje litet steg är ett steg på vägen.

Det finns två strategier för att sätta mål. Antingen skapar man utmanande, på gränsen till ouppnåeliga mål, eller så skapar man mål som man vet att man klarar av och delar upp svåra mål i enklare delmål. Det första skapar utmaningar och press. Det är bra i vissa sammanhang men är du deprimerad är det sista du behöver press och utmaningar. Bryt istället ned stora uppgifter i små, prioritera, gör vad du kan när du kan, inte mer.

Många deprimerade är perfektionister som skoningslöst straffar sig själv när de inte presterar tillräckligt. De kan må så dåligt att de är fullkomligt passiviserade och ändå förbanna sig för att de inte utför stordåd. Det är en bra strategi om man vill må sämre men en dålig om du vill bli bättre.

Om du har svårt att få något gjort brukar det hjälpa att dela upp det i mindre delmål. Du kan anpassa målen efter var du själv är, ju svårare det är att få något gjort ju mindre ska varje enskilt delmål vara.

Morgonrutiner i allt mindre delmål

  • Kom iväg till jobbet
  • Gå upp
  • Duscha
  • Ät frukost
  • Ta bussen
  • Vakna
  • Tänk att du ska gå upp
  • Sätt dig upp i sängen
  • Res dig upp
  • Gå till badrummet
  • Slå på vattnet

Skapa en lista med mål som inte är större än att du är säker på att du klara av dem. Gör en sak i taget skriv inte upp allt du "borde" åstadkomma.

Viktigast av allt är att du belönar dig för varje sak du lyckas med. Det spelar ingen roll om det är att ordna en födelsedagsfest eller att sätta dig på sängen. Varje delmål är en prestation för dig, du förtjänar beröm för att du löst det. Försök le mot dig själv, bocka av ditt delmål på en lista, ge dig själv en chokladbit, berätta vad du lyckas med för någon som ser storheten i det. Fira din självhjälp!

Återupptäck glädjen i livet

Det kan vara fullkomligt omöjligt att känna iver, lust, hopp, entusiasm eller motivation när du är deprimerad. Alla känslor som normalt hjälper oss göra saker är som bortblåsta. Ofta är de ersatta av motsatsen, olust, sorg, hopplöshet eller tomhet istället.

Även om de depressiva känslor hindrar dig från att finna glädje i att hitta på något, försök göra sådant som du normalt skulle tyckt om. Ofta finner man att man får ut mer av det än vad man förväntat sig. Det är också hjälpsamt för att förhindra att depressionen tvingar dig in i en ännu mer deprimerande tillvaro.

Prioritera att återupptäcka glädjeämnena i livet. Det är inte ovanligt att deprimerade fastnar i vad de borde göra eller vad de inte klarar. Det finns inget som är viktigare än att hjälpa dig själv bli bättre. Prioritera sådant som normalt gör dig glad.

Förslag på aktiviteter

  • Om du själv inte klarar av att finna glädjeämnen, försök värva någon som kan hjälpa dig. Någon som vet vad du brukar tycka om eller vars livsglädje kan inspirera dig.
  • Träna (aerobics, gym, jogga, simma, tennis, …)
  • Gå en promenad i skogen eller en park
  • Se en film/gå på teater
  • Ta upp en gammal hobby
  • Bjud över vänner
  • Förför din partner eller flirta med någon
  • Ta ett bad/fotbad/massage/sola
  • Gå till biblioteket och botanisera bland ämnen som intresserar dig
  • Teckna/måla/fotografera
  • Titta på gamla foton

Närhet och umgänge

Att isolera dig gör dig inte mindre deprimerad, tvärtom är ensamhet en försvårande faktor i många depressioner. Ändå är en vanlig reaktion att man drar sig undan. Försök undvika det, sträva efter att bli mer social. När du är deprimerad behöver du andra människors närhet och stöd mer än någonsin.

Depressioner kan orsakas av mellanmänskliga problem. Ensamhet och isolering kan vara en orsak, liksom skilsmässor, förluster, konflikter, gränssättningsproblem. Försök finna sociala sammanhang som ger dig positiv energi.

Be gärna andra människor om hjälp. En vanlig reaktion är att den deprimerade drar sig undan andra, inte bara för att de är orkeslösa utan för att de skäms över sig själva, tror att de är tråkiga, tycker att de inte kan leva upp till krav eller tycker att de försakat relationer när de varit upptagna av sitt deprimerade själv. Det är depressionen som talar

Det är omöjligt att dölja en depression för närstående. Det är mycket sannolikt att andra är oroliga för dig och bara önskar att de visste hur de skulle kunna hjälpa dig. Givetvis känner jag inte just din situation men jag har träffat många deprimerade som skulle kunnat få så mycket mer stöd om de släppte in andra.

Förslag på sociala aktiviteter

  • Börja tala med någon du inte känner (på jobbet, vid busskuren, på träningen, …)
  • Sitt barnvakt eller gör något med dina egna barn
  • Gå ut och ät med din partner/vän/syskon/kollega/…
  • Gå på bio med någon
  • Gå på ett träningspass
  • Ring eller maila någon du inte haft kontakt med på länge
  • Gå en promenad med någon
  • Be en vän om hjälp med något, kanske med att aktivera dig
  • Berätta för din partner/barn/vän/… vad de betyder för dig

Sök det konstruktiva

Om du bränner dig på en varm platta rycker du reflexmässigt bort handen. Om du får en allergisk chock av att äta nötter faller det sig säkert naturligt att undvika nötter. När vi har problem så agerar vi ofta konstruktivt utan att tänka på det. Depressioner har som många psykiska problem den egenheten att många spontant beter sig på ett sätt som förvärrar problemen istället för att förbättra dem.

Umgås med människor som ger dig positiv energi, sätt gränser, gör det som får dig att må bra

I depressioner finns ofta, men inte alltid, en grundproblematik. Det kan exempelvis vara en obearbetad sorg, en konflikt i privat- eller arbetslivet, en destruktiv relation, ensamhet, stress, orealistiska krav, en skilsmässa, stora positiva eller negativa förändringar i livet o.s.v. Det är inte säkert att du är medveten om grundproblematiken men det är hjälpsamt att sträva efter att medvetandegöra den. Då kan du försöka ta itu med problemet istället för att dras ner i det ännu djupare.

Deprimerade flyr ofta från det som är jobbigt för dem. Det är inte särskilt konstruktivt. Istället för att göra något man mår bättre av gör man något som är befriande för stunden men egentligen bara är en form av mental avstängning. Det tenderar att komma tillbaka och straffa sig som en baksmälla.

Exempel på flyktbeteenden

  • Att sova eller vila
  • Se på TV
  • Onanera
  • Alkohol/droger
  • Surfa på nätet
  • Arbeta
  • Dagdrömma
  • Shoppa
  • Äta
  • O.s.v.

Dessa beteenden är inte negativa i sig, med undantag för drogintag, men om det är en flykt från andra problem så är det ett destruktivt beteende som kan vara svårt att bryta. Var medveten om du skaffar dig vanor som inkräktar på din förmåga att hantera resten av livet. Försök bryta sådana vanor snabbt och göra något som ger dig positiv energi istället. Flyktbeteendena ger snarare ett kort rus, avslappning och sedan tomhet.

Tänk på dina tankar

En depression påverkar dina tankar. De blir mer negativa och kritiska, traditionellt mot dig själv men depressioner kan orsaka utåtriktad ilska och aggression också. Världen tycks gråare och mer livlös, faktum är att den är gråare. En deprimerad person uppfattar färger som blekare än en frisk person gör. Hjärnans funktion förändras när du är deprimerad.

Jag upplever det själv som provocerande när deprimerade uppmanas att bli positivare eller att "rycka upp sig". En depression är en sjukdom och det går inte att bara välja att bli frisk från en stund till en annan. Men att arbeta med hur du tänker kan vara väldigt verkningsfullt. Det hjälper att balansera upp dina negativa tankar med mer realistiska.

Du kan ställa dig enkla frågor som följande:

  • Skulle du ställa samma krav på dig andra som du gör på dig själv?
  • När du är negativ och kritisk leta efter tecken som tyder på att du har fel.
  • Be andra hjälpa dig bedöma om du har rätt i din oro och dina negativa tankar.

Men om du verkligen vill ta tag i dina negativa tankar så föreslår jag att du använder någon av självhjälpsguiderna jag länkar till i slutet. Båda har mer omfattande instruktioner än vad jag kan bidra med här.

Basbehoven, näring och sömn

Sömn och mat räknar jag till basbehoven. Alla människor mår sämre av bristande kost och sömn. När du är deprimerad är det extra viktigt att du tar hand om dig för att inte må ännu sämre.

Problem med sömn och matvanor är vanliga i samband med depressioner. Det kan slå åt båda hållen. Vissa deprimerade sover för mycket, andra sover för lite. Vissa går upp i vikt, andra går ner.

Tillräckligt med sömn, en jämn dygnsrytm och regelbundna näringsriktiga måltider är bra även om just du inte har sömn eller viktproblem. Förutom att du ger din kropp vad den behöver för att fungera så skänker regelbundna rutiner en värdefull stabilitet till dagen. Det hjälper dig att hantera livet när allt är svårt.

Har du svårt att upprätthålla rutiner för sömn och mat, försök ta hjälp av en partner eller vän som kan hjälpa dig på ett positivt och stödjande sätt.

Motion

Motion har en påvisad positiv effekt på depressioner. Det är säkert bra för de flesta som allmän friskvård men utöver det har det en bevisad medicinsk effekt på just depressioner.

Allra bäst självhjälp tycks en halvtimmes promenad om dagen vara men all form av träning är nyttig. Återigen är det centralt att inte göra det till något kravfyllt. Försök uppmuntra dig själv till att göra vad du kan.

Stress

Stress kan både förlänga och förvärra depressioner, det kan också utlösa dem

Vad gör dig stressad:

  • Arbetsbelastning
  • Måsten i vardagslivet
  • Energitjuvar
  • Droger
  • Relationer som stjäl energi
  • Något i din livsstil
  • Flyktbeteenden (dataspel, surfa, TV, arbeta, äta, sova, dagdrömma, …)
  • Att du inte säger nej/sätter gränser

Många deprimerade är perfektionister som ställer orimliga krav på sig själv och straffar sig själva när de inte kan leva upp till dem. Du behöver stötta dig själv. Depression är en sjukdom, acceptera dina begränsningar

Ta reda på vad som gör dig stressad, vad som utlöser det, lär dig känna igen känslan av att vara stressad i kroppen, sätt gränser.

Läs gärna mer om stresshantering i den här utmärkta artikeln.

Behandling

Att kämpa mot en depression är svårt. Det går att hjälpa sig själv och depressioner kan gå över med tiden men det kan ta många månader, ibland åratal. Det är också vanligt att de är återkommande problem. En depression innebär också mycket lidande och allvarliga depressioner ökar risken för självmord. Med hjälp av psykoterapi, och ibland medicin, kan depressionen förkortas och risken för återfall minskas. Viktigast för en effektiv terapi är relationen mellan dig och din terapeut. Leta upp en terapeut som du trivs med.

Mer självhjälp på nätet

Det finns två arbetsböcker som du kan ladda ner gratis från nätet och skriva ut. Båda är professionella, mycket omfattande och tydliga. Tyvärr är båda på engelska. Så vitt jag vet finns inget liknande gratis på svenska. Men ta en titt, de är bra och lättlästa:

Antidepressant Skills Workbook – utgiven av Kanadensiska myndigheter

Back from the Bluez – utgiven av Australiensiska myndigheter

Johan Ydrén

Författaren arbetar med psykoterapi och konflikthantering. Han tar emot klienter för psykoterapi i Göteborg och håller kurser och föreläsningar om konflikthantering över hela landet. På Hantera Konflikter ... kan du lära dig mer om konflikthantering, samt givetvis finna information om professionella tjänster. Kontaktuppgifter




{ 7 trackbacks }

www.tagsto.com/trackback/
maj 10, 2008 kl. 0:00
Från soffliggare till joggare, spring från depressionen | Johan Ydrén
maj 20, 2008 kl. 16:44
Depression och självhjälp är uppdaterad | Johan Ydrén
november 8, 2008 kl. 2:31
En ny bekantskap kallad..Depression | Brunettetina's Blogg
september 13, 2012 kl. 14:52
Om livets vändningar » Blog Archive Till råga på allt » Om livets vändningar
september 4, 2013 kl. 23:15
Let’s talk about 6 baby! | I jakten på kcal
oktober 3, 2013 kl. 14:23
Fejkar hela tin | cissiwallins
november 11, 2013 kl. 11:57

{ 123 comments… read them below or add one }

Bettan september 29, 2014 kl. 16:05

Har suttit och läst allas mörka hål och känner med er. Jag har nog varit deprimerad eller avstängd större delen av mitt liv och är nu 43 år. Barndomen var på sjuttiotalet och med föräldrar som förmodligen inte mådde särskilt bra och inte tog hand om mig har gjort mig till en envis överlevare utan plan. Överlevnaden har inte lett till något jag vill ha och jag har översatt det till "sökare på ständig flykt". Utifrån sett ser nog mitt liv okej ut med man, dotter och radhus. För snart 10 månader sedan blev jag arbetslös för 3:e gången på 4 år och har nu ingen ork till att överleva eller söka eller fly. Ligger hemma och sover mest hela dagarna och vill inte äta, vill inte umgås, vill inte göra något över huvud taget. Jag orkar inte dra igång någon ny kamp för överlevnad. Jag hittar inget som ger mig energi, jag har inga drömmar, jag har inga mål, jag har ingen glädje, jag har inga intressen, jag har få vänner och en har jag berättat för hur jag mår. Grejen är den att i texten finns det massa goda råd antar jag för att komma framåt och vidare, men jag har gett upp och vill inte framåt och vidare. Jag har ingen kämparglöd till att överleva. Överleva har ju inte gett något på 43 år, så nu är jag klar. Vågar inte ta mitt liv, då jag är rädd för att misslyckas och bli en grönsak. Det jag inte känner igen mig i jämfört med andra här att jag inte känner skuld eller skam över att lämna eventuella sörjande bakom mig, men jag har inte tågan utan hoppas på att en olycka ska drabba mig. Jag begriper inte alls det där med värdefull. Den känslan har jag aldrig haft och vet inte hur den känns. Mitt liv rullar på genom en autopilot som aldrig haft något roder och är helt meningslöst. Vad är livet? En kamp, en härdning, en sorg fram till den helt meningslösa ofrånkomliga döden. Jag greppar inte meningen med att födas, överleva eller leva och sedan dö. Vad innehåller andras överlevnad och levnad som gör att de orkar gå upp om dagarna till en för mig totalt innehållslös fejkad och fasadinriktad på låtsas värld. Näpp jag är klar och gett upp och hoppas att en olycka kommer till mig. Håller tummarna för er andra att ni hittar er väg ur mörkret!

Dii oktober 2, 2014 kl. 2:12

Jag är så deprimerad, det är så sjukt.. Jag som trodde allt börja äntligen gå bra för mig.. Jag håller på bli utslängd i skolan och här sitter jag ensam i min lgh som jag alltid har velat men ändååå deprimerad.. Jag orkar inte mer, fan jag är ingen robot.. Jag hatar allt med mig själv, jag avskyr å se mig själv i speglen, jag bara avskyr allt med mig.. Jag vill inte finnas mer fastän jag hade gjort allt för att för en dag skratta från hjärtat och säga den magiska menningen jag är världens lyckligaste kvinnan i världen just nu men jag är inte.. Jag är en no life loser!!!

Anonym oktober 15, 2014 kl. 21:23

bra sagt! bettan

Anonym oktober 21, 2014 kl. 23:40

Det är svårt men man får ta lite i taget

E november 3, 2014 kl. 21:42

Ska jag vara ärlig blev jag ganska förvånad när jag läste kommentarerna här. Jag trodde jag var SÅ ensam om det här. I alla fall vad det verkar i min bekantskapskrets där alla är så extremt lyckade och framgångsrika och har allt (stjärnkarriär, fast partner, underbart stöttande föräldrar, och flera miljoners-bostadsrätt). Jag är 26 år kanske ska tilläggas. Jag känner igen mig i det som någon skrev det här med att vara en överlevare men att det tar en ingenstans. Visst det får en att överleva, men inte mer än så. Man orkar inte vara stark föralltid. Jag har alltid tänkt att medicin är sista utvägen, när det inte finns något kvar, och nu gör det inte det, så imorgon ska jag gå till läkaren och testa. Om det inte blir bättre blir jag rädd, för då har jag provat allt annat..

Natha december 8, 2014 kl. 12:15

Är detta rätt ställe att skriva av sig lite? Kanske. Såg att väldigt många hade gjort det.
Är 18 och min pappa har fått en sjukdom som gör att han är helt borta, fått utbrott, hallucinerat osv. Fått vara med om en massa hemska händelser i hemmet och nu bor han på ett boende och känner inte igen mig, det går inte att prata med honom osv.
Först kände jag mig väldigt arg, sen fick jag skuldkänslor. Skuldkänslor för att jag borde vara annorlunda, mot honom och mot mamma. Skuldkänslor för att jag inte hälsar på så ofta osv.
Och sen blev jag totalt känslokall, jag kunde inte gråta längre jag kunde inte göra någonting. Min kurator säger att det har gått över i en depression. Just nu känns det som det blir värre för varje dag som går och jag vill inte leva längre många gånger. Jag vill inte ha folk omkring mig som tycker jag är konstig och jag vill inte heller att folk ska behöva vara med mig när jag är sånhär.
Jag vet typ inte vad jag ska göra, det känns som det aldrig kommer bli bättre. Inte förräns min pappa dör. Och så måste man sköta skolan och försöka leva ett vanligt liv i detta.

Ebba december 10, 2014 kl. 1:58

Natha, jag är också 18 år och deprimerad. Har mått dåligt i ett år men nu är det verkligen kris. Vill därför säga samma sak till dig som jag just nu säger till mig själv: sök hjälp! Vi måste det för vår egen skull och för vår familjs skull. Att ta sig till läkaren som kan hjälpa en vidare kan rädda våra liv. VI MÅSTE DET! Vi är normala människor precis som alla andra fast vi haft oturen att vår hjärna inte tillverkar tillräckligt mycket av lyckoämnet i hjärnan. Vet att detta låter flummigt, men snälla kontakta en läkare som kan hjälpa dig. Jag ska göra det i morgon och jag hoppas också du gör det. Önskar att jag gjort de tidigare när jag bara hade lite ångest och var utbränd för då hade det aldrig behövt utvecklats till en depression…. kram på dig och hoppas allt löser sig <3

Lollo december 13, 2014 kl. 12:49

Jag orkade inte ens läsa allt

Tjejen december 14, 2014 kl. 21:24

Hej! Nu sitter jag här, googlar på självhjälp om man är deprimerad och symtom. Ja jag är deprimerad. Jag har mycket ångest, men har nu gått över till depression vissa dagar. Jag håller på att ge upp. Jag söker hjälp, hjälp ifrån psykologer och kuratorer men blir man hänvisad till en annan och väntar på nya besked om tider. Det här har snart pågått i ett år. Jag går på ångest dämpade medicin också. Jag är den som alltid försöker och ger inte upp. Men nu snart ger jag fan upp! Hur jag än försöker går det åt helvete! Jag försöker prata med vänner jag litar på men får bara svaret "Jag vet inte hur du ska göra", jag hatar alla dessa "jag vet inte" som jag får höra heeela tiden! Av alla! Min mamma har hittat en ny kille och är bara med han hela tiden, ringer mig inte lika mycket och frågar inte ens hur jag mår. Och sen har jag en sambo som spelar sjukt mycket. Han spelar istället Magic och datorspel som Dota. Vi har varit tillsammans i snart 3år och från början var han intresserad utav det, men ägnade mer tid åt till att vara med mig. Sen vi flyttade ihop så blev det mer och mer spelandet. Ja jag kan förstå att han vill ha lite egentid också, men har får fööör mycket egentid. Han spelar eller kollar på spel-filmer på youtube kanske 6-8timmar sammanlagt och han är dessutom inte så pratglad, så när jag försöker börja prata med han så ger han mig inte särskilt mycket respons. Jag kan stå och prata med honom men han stirrar in i skärmen på datorn. Han säger att han lyssnar men det känns som att han inte bryr sig särskilt mycket om det jag pratar om, eftersom han ger mig så korta svar och sällan ställer följdfrågor. Jag har sagt det här till han flera flera gånger, för jag är ganska rak på sak och tar det direkt med den personen det handlar om. Men nej, jag får ingen direkt respons och han säger "ja men det är sådan jag är, jag tänker inte ändra på mig för att passa dig. Du får acceptera mig". Jag tycker att ett förhållande ska mötas på halva vägen, jag har försökt att ändra på mig om det är något hos mig som inte passar han eller han tycker är jobbigt, men nej. Han har inte ens märkt det, inte ens frågat mig om jag försökt. Han säger i princip inte något. Och sen tänker jag att jag inte får sjunka till hans nivå och behandla honom lika som han behandlar mig. Jag har försökt, verkligen försökt länge att föregå med gott exempel, men nej. Han tar inte efter. Så nu har jag gett upp, halvt deprimerad (också över andra saker som jag inte tänker gå in på) och sitter och googlar efter tips. Jag har försökt att prata med någon men alla svarar bara att de inte vet vad de ska göra eller ge mig för tips. Jag har försökt att få tag i kuratorer och psykologer att prata med, men det är fan omöjligt och de skickar mig bara vidare till andra, för jag inte hör hemma där. Hjälp! :'(

Nils december 17, 2014 kl. 19:14

Prutt! :)

Maria januari 4, 2015 kl. 15:15

Kom ihåg att "kroppen" kan vara orsak till depression. Vi behöver boosta oss med vitaminer, mineraler och nyttiga fetter som sköter hjärnfunktionen och alla andra organ. Var extra noga med bra mat och sömn. Var snäll mot dig själv.

Andreas januari 5, 2015 kl. 19:42

Först blev man av med jobbet och ekonomin gick åt helvete dragit på mig massa lån. Sen försvann mitt ex som älskade enorm. Nu har skulderna gått till kronofogden. Jag orkar inte ens söka jobb, bara ligger hemma och sover och tittar in i vägen.
Bra tips i varje fall ska försöka sätta upp delmål och ta steg för steg.
Jag som annars varit en positiv och glad är tvärtom nu, negativ och bitter :(

//Andreas

Someone januari 6, 2015 kl. 17:48

Har läst en del, och förstår absolut hur det känns att inte orka. Tiden bara går men det händer inget. Bortsett från er är jag ännu bara 15, men har haft flera olika, jobbiga tankar under de ca 3 åren som jag varit deprimerad. Egentligen började allt i lågstadiet, men det höll vara i några månader eftersom jag fick ganska bra hjälp så vet inte om det kan kallas deprimerad. Som tur är har jag inte alla dessa tankar i huvudet på samma gång, de har turats om på nåt vis. Som jag även läste i texten så var det ju också att man ställer höga krav på sig själv, att man inte duger och att man helt enkelt inte räcker till. Känner precis så och därför har jag ju även 0% självförtroende. Därmed är man ju inte direkt så kallat "snygg" så då sjunker självförtroendet ännu mer. Ligger just nu på mitt rum, nästan bara en dag kvar tills jullovet är slut och skolan börjar. Kan inte låta bli att gråta eftersom jag inte känner någon trygghet där, samt att ännu mer krav än dem man redan har ställs på en. Mina betyg har då sjunkit under det senaste året eftersom jag har stor brist på ork och lust att lyckas.

BellaE januari 12, 2015 kl. 11:12

tappar intresset för sånt man brukar gilla
sover för lite eller för mycket
har svårt att koncentrera sig
tappar matlusten
äter mer än vanligt
lätt blir irriterad
får dåligt självförtroende och blir självkritisk
drar sig undan från folk
ägnar väldigt mycket tid åt att grubbla
får problem i skolan eller på jobbet

Detta stämmer in på mig

Niklas januari 22, 2015 kl. 13:51

Genomgående kan man nog säga att jag aldrig varit speciellt lycklig… men tog ett beslut i tonåren att det alltid kommer komma en bättre dag som man kommer missa om man "lägger ner verksamheten". Vad som få mig att gå vidare är att jag alltid håller mig sysselsatt med någonting och försöker vara social ibland och ha någon hobby. Samt naturligtvis mina barn som nästan alltid kommer i första hand. Man behöver ju vila ibland också. Och bättre dagar har det funnits. Även om livet går upp och ner. Det mest negativa man kan göra är att grubbla… Alltid bättre att sysselsätta sig med något.. Det svåra när man är deprimerad att komma på vad för inget är ju roligt.. så.. gör då något tråkigt.n Även det är bättre.. ta hand om disken/städa under tiden fundera på något nytt att göra körsång eller ett instrument kanske… gärna något socialt.
Men det är alltid lättare att ge råd än att leva efter dom men jag gör mitt bästa…

gabriella januari 27, 2015 kl. 18:49

Hahahaha, så jävla skön! Jag satt och grät under hela texten o kände igen mig genom allting, allt kändes så tungt och så kom jag in på kommentarerna, shit det är fler som mår som mig tänker man… så ba Lollo "Jag orkade inte ens läsa hela texten" hahahahahaa jag dör hahaha fett jävla synd att de e såhär!! skickar Bamse kramar till Lollo:DDDd

Ciel januari 28, 2015 kl. 23:22

Jag har haft och har fortfarande små perioder av depression. Allting började under mellanstadiet då jag blev mobbad. Jag kände mig inte värd någonting och jag ville bara försvinna. Det enda som håller mig uppe i mina depressioner är att skriva. Jag har försökt att ta livet av mig tre gånger och den sista gången var under gymnasiet. Nu är det två år sedan jag slutade gymnasiet och livet har rullat på. Under dessa två år har jag tänkt igenom allting som har hänt. All förtvivlan, all sorg, hela mitt liv stannade men vad är det bra för? Även de döda kan stå still. Men här är jag, vid liv och står på mina egna ben med min egna styrka. Om jag kommer att dö en dag kommer det att vara utan ånger. Även om jag står vid en klippa och tittar ner i avgrunden… Kommer jag inte ge upp. Jag kommer att ta tag i spindelns tråd och dra mig därifrån. Vi människor besitter den styrkan. Att ta tag i tråden eller inte är upp till dig själv och bara dig själv.

lena renman februari 2, 2015 kl. 8:23

Vilken smörja! Om jag hade jobb, vänner, familj, en partner, någon att vara barnvakt åt, en hobby som funkade och nån form av ekonomi så jag hade råd med åtminstone tandvård, skulle jag väl inte vara deprimerad eller hur? Skitråd :O

Roger februari 3, 2015 kl. 16:28

Jag har vänner, familj, barn, hobby och bra ekonomi – ändå känner jag mig deprimerad ibland. Och jag vet att ett flertal runt omkring mig, med liknande situation, känner likadant.
Jag är dessutom en i grunden väldigt possitiv människa, ändå har man för den skull inget skydd mot depressioner. Folk måste förstå att det kan drabba vem som helst, även någon som "på papperet" har det bra.
Kämpa på alla ni som är nere i diket, snart hittar ni upp på vägen igen!!

V februari 4, 2015 kl. 1:25

Jag har varit deprimerad sen förra året och det har bara blivit värre. Förlorade min sambo som jag var ihop med i 9 år och han bryr sig inte alls om mig dessutom så har han hittat sig en ny redan några månader efter han dumpade mig. Jag känner mig väldigt ensam och har ingen karriär eller nånting att göra, har dragit mig undan folk och känner mig som en grå sak i världen som ingen ser. Har så ont i hjärtat p.g.a. det som har hänt mig.
Innan min depression så fick jag panikångest med agorafobi. så jag har dessa 3 nu och orkar inte kämpa längre. Sökte psykolog hjälp för 2 veckor sen och väntar på kallelse men jag känner att jag hellre vill ta mitt liv för att jag är så ensam och misslyckad.

R februari 5, 2015 kl. 11:56

Kan inte påstå att jag är någon expert, men flera av er behöver verkligen hjälp!

Jag rekommenderar er som har ekonomi att verkligen söka hjälp av psykoterapeut ni som saknar motivation, helst privat då jag tror den är mycket bättre och inte ska blandas ihop med allmänvården. Det kan kännas hopplöst men ge åtminstone ett försök, ni behöver inte ha förväntningar ens att det funkar, det är psykoterapeutens jobb att motivera er (om det är kbt då). Ni måste börja lära er att prioritera om era liv och inse att ert välbefinnande är det viktigaste i världen. Och ni som har praktiska problem, försök se till att lösa dem då det knappast kommer ge något att prata om skiten.

Jag har problem med depression själv och ska idag söka hjälp för det. Jag insåg när jag läste artikeln återigen värdet i att prioritera mitt egna mående och inse mitt egna värde. Ni är inte ensamma!

S mars 3, 2015 kl. 21:05

Jag har läst nästan alla kommentarer, jag pluggar och jobbar samtidigt. Jag e invandrare och har inte bott här så länge. Jag hade en massa problem innan jag flyttade hit men tänkte att allt kommer o ordna sig i Mitt NYA liv här. allt gick skit och jag känner mig deprimerad och ger upp för livet. har försökt och kriga för allt jag ville, men nu orkar jag inte mer. har alltid stress utan o tänka på nåt särskilt. kan inte umgås med folk även på jobbet är jag verklige en otrevlig person trotts min vilja :(
har blivit mycke mycke svartsjuk och även avundsjuk på min pojkvän, när han ringer till systern el mamman och pratar länge i telefonen då mår jag skit ! jag gråter jämnt och bråkar med honom sen efteråt.
inget gör mig glad el lugn , har ångest hela dagen även sover jag dålig och har ofta mardrömmar .
vet EJ vad faaan jag ska göra. jag ser min framtid svart o har ingen hopp i tankarna.
hjälp ;((((((

tjej mars 5, 2015 kl. 0:13

Jag vet inte vad jag ska skriva, hur jag ska uttrycka mig, allt känns bara för jävligt. Det finns så mycket som tynger mig och jag vet inte var jag ska börja. Jag känner mig alltid stressad, orolig, har ångest, känner mig otroligt deppig & gråter alldeles för ofta. Men hur vet om man verkligen är deprimerad och har ångest om man inte har fått något läkarintyg? Jag skulle behöva prata med någon men dels så skulle det säkert vara för dyrt för mig och dels är jag rädd för att jag inbillar mig att jag skulle må så dåligt som jag känner mig, jag vet inte riktig hur jag ska förklara men t.ex. att psykologen eller någon säger att det är bara något tillfälligt, att jag inte har några tecken på ångest m.m. och att jag egentligen borde helt enkelt ta och rycka upp mig själv (vilket jag själv såklart känner att jag borde göra), jag är även väldigt negativ som person, ser problem istället för lösningar och det är något jag också borde ändra på. Det finns mycket jag måste jobba på med mig själv men det hade underlättat om det fanns någon jag kunde vända mig till (jag vet att detta inte är en kanal för att söka psykiatrisk rådgivning). Det känns i alla fall bra att få skriva av sig, oavsett om någon läser detta eller inte. Avslutningsvis vill jag säga att jag verkligen inte förstår mig på livet. Jag försöker hålla fast mig i mitt största intresse, men i slutändan känns ändå allt jävligt meningslöst. Jag är inte rädd för döden & flyr undan verkligheten genom att dagdrömma. Som Bettan skrev högre upp; "Vad är livet? En kamp, en härdning, en sorg fram till den helt meningslösa ofrånkomliga döden. Jag greppar inte meningen med att födas, överleva eller leva och sedan dö. Vad innehåller andras överlevnad och levnad som gör att de orkar gå upp om dagarna till en för mig totalt innehållslös fejkad och fasadinriktad på låtsas värld. Näpp jag är klar och gett upp och hoppas att en olycka kommer till mig."

Leave a Comment

Current ye@r *

OBS! På förekommen anledning vill jag påpeka att det här inte är en kanal för att söka psykiatrisk rådgivning, särskilt inte i akuta kriser. Om du har akuta problem, särskilt om du har självmordstankar, föreslår jag att du kontaktar närmaste akutpsykiatri. Nationella hjälplinjen, 020 - 22 00 60 är också en bra resurs. Med det förbehållet välkomnar jag varmt kommentarer. Meddelanden kan modereras för att upprätthålla läsbarhet och god ton.

Previous post:

Next post: