Depression orsakar sorg, pessimism, brist på lust och engagemang. Livet blir färglösare och tycks sakna mening. Du kan förlora intresse för sociala aktiviteter och annat som annars ger dig glädje. Trots att glädje och socialt stöd är det du behöver allra mest när depressionen är som värst. Det är svårt att göra det du behöver för att må bättre. Men med små dagliga ansträngningar och genom att undvika att ställa höga krav på dig själv kan du påverka hur du mår.
Först och främst vill jag verkligen poängtera att om du tror eller vet att du har en depression bör du söka professionell hjälp. En depression är en allvarlig sjukdom som orsakar mycket onödigt lidande för den deprimerade och det finns hjälp att tillgå.
Du kan få hjälp både av psykoterapeuter och av läkare. Personligen föredrar jag psykoterapi och det är det jag arbetar med men det är en smaksak, båda har bevisad effekt. Förmodligen blir vissa bättre hjälpta av psykoterapi och andra av medicin.
Du bör under alla omständigheter se till att bli undersökt av en läkare. Många symptom som tolkas som en depression kan ha fysiska orsaker som bör behandlas som sådana.
Jag kan inte nog poängtera vikten av att söka hjälp om du är deprimerad. Inte minst för att jag så ofta stöter på deprimerade med uppfattningen att man inte tror att någon kan hjälpa, att man borde klara av sina problem själv, att man inte förtjänar hjälp och att man borde ju inte må dåligt, det finns ju andra som har det värre. Det är inte sant. Du mår som du gör och du kan bli hjälpt.
Med det sagt så läser du säkert den här texten för att du undrar vad du kan göra själv. Självhjälp kan räcka vid milda depressioner och det är till stor hjälp parallellt med psykoterapi och medicinering.
Ha tålamod. Dina tankar och känslor kommer att förbättras gradvis, inte omedelbart. Du kan inte välja att sluta vara deprimerad men du kan påskynda tillfrisknandet och göra livet bättre under tiden du tillfrisknar från din depression.
God medmänniska till dig själv
Deprimerade brukar var överfyllda av negativa och kritiska tankar, ofta riktade mot den deprimerade själv. Du behöver stödja och uppmuntra dig själv för att ta dig ur depressionen. En del av självhjälpen är att bli en god medmänniska till dig själv.
Tänk på att din depression är en sjukdom och ta hand om dig själv därefter. I min roll som psykoterapeut stöter jag på många som hindras från att bry sig om sig själva på grund av sitt depressiva tänkande. De anser sig inte vara värda hjälp, för de borde kunna prestera mer, det finns andra som har det värre, ett nytt begrepp är att kalla sina problem för i-landsproblem. Jag har stött på många deprimerade som är så sjuka att de inte förmår ta sig upp ur sängen och ändå kan de inte hysa empati för sig själva.
Hur skulle du bete dig mot någon annan som mådde lika dåligt som du själv gör? Vad skulle du tänka om dem? Skulle du vara krävande, oförstående och skoningslös i din kritik eller skulle du vara vänlig och stödjande? Symptomen på din depressionen är symptomen på en allvarlig sjukdom. Acceptera depressionens symptom som du skulle acceptera ett brutet ben eller hög feber. Var empatisk mot ditt deprimerade jag!
Agera är självhjälp
Du behöver agera för att motarbeta din depression. Det kan tyckas ironiskt eftersom depressionen i sig gör det svårt att komma igång och göra något. All självhjälp bygger på att du agerar men du behöver inte prestera så mycket i taget.
För många deprimerade kan det vara utmattande att bara tänka på att göra något. Inte sällan är de redan över bristningsgränsen av alla "borden" och "måsten". Därför är det viktigt att inte lägga sten på bördan med fler krav. Gör sådant som ger dig mer energi och var stolt över minsta lilla. Eftersom din depression aktivt motverkar konstruktivt agerande är allt du gör en stor prestation.
Små mål
Det finns en hel del du kan göra för att försöka lindra din depression. Att ställa för höga krav på dig själv eller att bli besviken för att du inte gör tillräckligt är inte hjälpsamt. Bara att tänka på vad man skulle kunna göra, eller borde, kan vara fullkomligt utmattande. Målet för självhjälp är därför i första hand att vara stolt över det du klarar av att göra. Varje litet steg är ett steg på vägen.
Det finns två strategier för att sätta mål. Antingen skapar man utmanande, på gränsen till ouppnåeliga mål, eller så skapar man mål som man vet att man klarar av och delar upp svåra mål i enklare delmål. Det första skapar utmaningar och press. Det är bra i vissa sammanhang men är du deprimerad är det sista du behöver press och utmaningar. Bryt istället ned stora uppgifter i små, prioritera, gör vad du kan när du kan, inte mer.
Många deprimerade är perfektionister som skoningslöst straffar sig själv när de inte presterar tillräckligt. De kan må så dåligt att de är fullkomligt passiviserade och ändå förbanna sig för att de inte utför stordåd. Det är en bra strategi om man vill må sämre men en dålig om du vill bli bättre.
Om du har svårt att få något gjort brukar det hjälpa att dela upp det i mindre delmål. Du kan anpassa målen efter var du själv är, ju svårare det är att få något gjort ju mindre ska varje enskilt delmål vara.
Morgonrutiner i allt mindre delmål
|
|
|
Skapa en lista med mål som inte är större än att du är säker på att du klara av dem. Gör en sak i taget skriv inte upp allt du "borde" åstadkomma.
Viktigast av allt är att du belönar dig för varje sak du lyckas med. Det spelar ingen roll om det är att ordna en födelsedagsfest eller att sätta dig på sängen. Varje delmål är en prestation för dig, du förtjänar beröm för att du löst det. Försök le mot dig själv, bocka av ditt delmål på en lista, ge dig själv en chokladbit, berätta vad du lyckas med för någon som ser storheten i det. Fira din självhjälp!
Återupptäck glädjen i livet
Det kan vara fullkomligt omöjligt att känna iver, lust, hopp, entusiasm eller motivation när du är deprimerad. Alla känslor som normalt hjälper oss göra saker är som bortblåsta. Ofta är de ersatta av motsatsen, olust, sorg, hopplöshet eller tomhet istället.
Även om de depressiva känslor hindrar dig från att finna glädje i att hitta på något, försök göra sådant som du normalt skulle tyckt om. Ofta finner man att man får ut mer av det än vad man förväntat sig. Det är också hjälpsamt för att förhindra att depressionen tvingar dig in i en ännu mer deprimerande tillvaro.
Prioritera att återupptäcka glädjeämnena i livet. Det är inte ovanligt att deprimerade fastnar i vad de borde göra eller vad de inte klarar. Det finns inget som är viktigare än att hjälpa dig själv bli bättre. Prioritera sådant som normalt gör dig glad.
Förslag på aktiviteter
- Om du själv inte klarar av att finna glädjeämnen, försök värva någon som kan hjälpa dig. Någon som vet vad du brukar tycka om eller vars livsglädje kan inspirera dig.
- Träna (aerobics, gym, jogga, simma, tennis, …)
- Gå en promenad i skogen eller en park
- Se en film/gå på teater
- Ta upp en gammal hobby
- Bjud över vänner
- Förför din partner eller flirta med någon
- Ta ett bad/fotbad/massage/sola
- Gå till biblioteket och botanisera bland ämnen som intresserar dig
- Teckna/måla/fotografera
- Titta på gamla foton
Närhet och umgänge
Att isolera dig gör dig inte mindre deprimerad, tvärtom är ensamhet en försvårande faktor i många depressioner. Ändå är en vanlig reaktion att man drar sig undan. Försök undvika det, sträva efter att bli mer social. När du är deprimerad behöver du andra människors närhet och stöd mer än någonsin.
Depressioner kan orsakas av mellanmänskliga problem. Ensamhet och isolering kan vara en orsak, liksom skilsmässor, förluster, konflikter, gränssättningsproblem. Försök finna sociala sammanhang som ger dig positiv energi.
Be gärna andra människor om hjälp. En vanlig reaktion är att den deprimerade drar sig undan andra, inte bara för att de är orkeslösa utan för att de skäms över sig själva, tror att de är tråkiga, tycker att de inte kan leva upp till krav eller tycker att de försakat relationer när de varit upptagna av sitt deprimerade själv. Det är depressionen som talar
Det är omöjligt att dölja en depression för närstående. Det är mycket sannolikt att andra är oroliga för dig och bara önskar att de visste hur de skulle kunna hjälpa dig. Givetvis känner jag inte just din situation men jag har träffat många deprimerade som skulle kunnat få så mycket mer stöd om de släppte in andra.
Förslag på sociala aktiviteter
- Börja tala med någon du inte känner (på jobbet, vid busskuren, på träningen, …)
- Sitt barnvakt eller gör något med dina egna barn
- Gå ut och ät med din partner/vän/syskon/kollega/…
- Gå på bio med någon
- Gå på ett träningspass
- Ring eller maila någon du inte haft kontakt med på länge
- Gå en promenad med någon
- Be en vän om hjälp med något, kanske med att aktivera dig
- Berätta för din partner/barn/vän/… vad de betyder för dig
Sök det konstruktiva
Om du bränner dig på en varm platta rycker du reflexmässigt bort handen. Om du får en allergisk chock av att äta nötter faller det sig säkert naturligt att undvika nötter. När vi har problem så agerar vi ofta konstruktivt utan att tänka på det. Depressioner har som många psykiska problem den egenheten att många spontant beter sig på ett sätt som förvärrar problemen istället för att förbättra dem.
Umgås med människor som ger dig positiv energi, sätt gränser, gör det som får dig att må bra
I depressioner finns ofta, men inte alltid, en grundproblematik. Det kan exempelvis vara en obearbetad sorg, en konflikt i privat- eller arbetslivet, en destruktiv relation, ensamhet, stress, orealistiska krav, en skilsmässa, stora positiva eller negativa förändringar i livet o.s.v. Det är inte säkert att du är medveten om grundproblematiken men det är hjälpsamt att sträva efter att medvetandegöra den. Då kan du försöka ta itu med problemet istället för att dras ner i det ännu djupare.
Deprimerade flyr ofta från det som är jobbigt för dem. Det är inte särskilt konstruktivt. Istället för att göra något man mår bättre av gör man något som är befriande för stunden men egentligen bara är en form av mental avstängning. Det tenderar att komma tillbaka och straffa sig som en baksmälla.
Exempel på flyktbeteenden
|
|
Dessa beteenden är inte negativa i sig, med undantag för drogintag, men om det är en flykt från andra problem så är det ett destruktivt beteende som kan vara svårt att bryta. Var medveten om du skaffar dig vanor som inkräktar på din förmåga att hantera resten av livet. Försök bryta sådana vanor snabbt och göra något som ger dig positiv energi istället. Flyktbeteendena ger snarare ett kort rus, avslappning och sedan tomhet.
Tänk på dina tankar
En depression påverkar dina tankar. De blir mer negativa och kritiska, traditionellt mot dig själv men depressioner kan orsaka utåtriktad ilska och aggression också. Världen tycks gråare och mer livlös, faktum är att den är gråare. En deprimerad person uppfattar färger som blekare än en frisk person gör. Hjärnans funktion förändras när du är deprimerad.
Jag upplever det själv som provocerande när deprimerade uppmanas att bli positivare eller att "rycka upp sig". En depression är en sjukdom och det går inte att bara välja att bli frisk från en stund till en annan. Men att arbeta med hur du tänker kan vara väldigt verkningsfullt. Det hjälper att balansera upp dina negativa tankar med mer realistiska.
Du kan ställa dig enkla frågor som följande:
- Skulle du ställa samma krav på dig andra som du gör på dig själv?
- När du är negativ och kritisk leta efter tecken som tyder på att du har fel.
- Be andra hjälpa dig bedöma om du har rätt i din oro och dina negativa tankar.
Men om du verkligen vill ta tag i dina negativa tankar så föreslår jag att du använder någon av självhjälpsguiderna jag länkar till i slutet. Båda har mer omfattande instruktioner än vad jag kan bidra med här.
Basbehoven, näring och sömn
Sömn och mat räknar jag till basbehoven. Alla människor mår sämre av bristande kost och sömn. När du är deprimerad är det extra viktigt att du tar hand om dig för att inte må ännu sämre.
Problem med sömn och matvanor är vanliga i samband med depressioner. Det kan slå åt båda hållen. Vissa deprimerade sover för mycket, andra sover för lite. Vissa går upp i vikt, andra går ner.
Tillräckligt med sömn, en jämn dygnsrytm och regelbundna näringsriktiga måltider är bra även om just du inte har sömn eller viktproblem. Förutom att du ger din kropp vad den behöver för att fungera så skänker regelbundna rutiner en värdefull stabilitet till dagen. Det hjälper dig att hantera livet när allt är svårt.
Har du svårt att upprätthålla rutiner för sömn och mat, försök ta hjälp av en partner eller vän som kan hjälpa dig på ett positivt och stödjande sätt.
Motion
Motion har en påvisad positiv effekt på depressioner. Det är säkert bra för de flesta som allmän friskvård men utöver det har det en bevisad medicinsk effekt på just depressioner.
Allra bäst självhjälp tycks en halvtimmes promenad om dagen vara men all form av träning är nyttig. Återigen är det centralt att inte göra det till något kravfyllt. Försök uppmuntra dig själv till att göra vad du kan.
Stress
Stress kan både förlänga och förvärra depressioner, det kan också utlösa dem
Vad gör dig stressad:
- Arbetsbelastning
- Måsten i vardagslivet
- Energitjuvar
- Droger
- Relationer som stjäl energi
- Något i din livsstil
- Flyktbeteenden (dataspel, surfa, TV, arbeta, äta, sova, dagdrömma, …)
- Att du inte säger nej/sätter gränser
Många deprimerade är perfektionister som ställer orimliga krav på sig själv och straffar sig själva när de inte kan leva upp till dem. Du behöver stötta dig själv. Depression är en sjukdom, acceptera dina begränsningar
Ta reda på vad som gör dig stressad, vad som utlöser det, lär dig känna igen känslan av att vara stressad i kroppen, sätt gränser.
Läs gärna mer om stresshantering i den här utmärkta artikeln.
Behandling
Att kämpa mot en depression är svårt. Det går att hjälpa sig själv och depressioner kan gå över med tiden men det kan ta många månader, ibland åratal. Det är också vanligt att de är återkommande problem. En depression innebär också mycket lidande och allvarliga depressioner ökar risken för självmord. Med hjälp av psykoterapi, och ibland medicin, kan depressionen förkortas och risken för återfall minskas. Viktigast för en effektiv terapi är relationen mellan dig och din terapeut. Leta upp en terapeut som du trivs med.
Mer självhjälp på nätet
Det finns två arbetsböcker som du kan ladda ner gratis från nätet och skriva ut. Båda är professionella, mycket omfattande och tydliga. Tyvärr är båda på engelska. Så vitt jag vet finns inget liknande gratis på svenska. Men ta en titt, de är bra och lättlästa:
Antidepressant Skills Workbook – utgiven av Kanadensiska myndigheter
Back from the Bluez – utgiven av Australiensiska myndigheter

Författaren arbetar med psykoterapi och konflikthantering. Han tar emot klienter för psykoterapi i Göteborg och håller kurser och föreläsningar om konflikthantering över hela landet. På Hantera Konflikter ... kan du lära dig mer om konflikthantering, samt givetvis finna information om professionella tjänster. Kontaktuppgifter
{ 4 trackbacks }
{ 86 comments… read them below or add one }
← Previous Comments
hej johan jag glömde söga att jag har haft kuratorträffar och går därifrån med inga råd osv, utan ät medicin så går det över det är deras hjälp att stoppa i sig piller men jag har haft ett yungt missbruk bakom mig, idag har jag varit 11 års drogfrihet och det ät jag stolt över mig, men nu känns det som immovanen kan ge nån tvärtoefeky, är de släkt med opiater
Hej! Om du vill ha hjälp med medicinering bör du kontakta en psykiatriker. De är läkare med som specialiserat sig på psykiska besvär. Be din kurator om att få träffa en läkare angående mediciner alltså.
Jag känner inte igen mig själv. Är de så här mitt liv kommer vara? Kommer det bli värre? En fråga, finns det alltid hjälp att få? Hjälp mig hur jag ska göra.
Borde vara lycklig, bara några veckor av graviditet kvar och blev vetkligen glad till en början. Nu vet jag inte vad jag känner, kan inte förstå det är en människa där inne, tänk om jag inte älskar mitt barn när de kommer?
Är också helt övertygad om att min sambo är mycket bättre än mig och han kommer säkert och lämna mig, han är för bra och för snygg för mig, varför skulle han stanna. Jag tänker ibland att blir de inte bättre måste jag ta mitt liv, jag är ändå inte till någon nytta för min familj eller sambo
Det känns som hela den här artikeln handlade om mig! I princip allt stämmer. Har haft en för mig jobbig livsomställning i höst, men som du säger definierat det som ett I-landsproblem. Förstod dock inte förrän nu hur illa det verkligen var. Nu ska jag försöka följa dina råd. Tack!
Ibland räcker det med liverfarenhet och empati – riktat till Anonym.
Tack för denna artikel! precis vad jag behövde.
'Leta upp en terapeut som du trivs med' – hur mycket ork, tid och pengar kräver inte det! En aning för mycket begärt av någon som inte har kraft nog att stiga ur sängen eller svara i telefon?
Väldigt intressant artikel, som en studie av mig, särskilt när depression får "läka med tiden för att sedan blomma upp igen senare". Men vad gör man när det inte finns varken partner, vänner eller familj (pga egenvald isolering i ganska lång tid) kvar att ta stöd av i sitt "depressionsjälvhelande"? Hitta vänner gör man inte under en sten, ens när man mår bra. Och som ovan nämnde, att hitta en terapeut kostar en förmögenhet!
Intressant läsning .. jag själv sökte hjälp hos en landistinget psykolog för 3 gången, för jag skämdes att jag var en dålig människa som jag har hört av mina föräldrar & syskon.. (är adopterad) att jag vart sjuk vid 28år ålder, allt knackade mig i ryggen.
Flydde därifrån genom att flytta ihop med en psykisk sjuk man visade sig efter några år, han psykade mig med att jag var en dålig människa.
Jag fick en stressraterad psykos av panik ångest år -04 för att jag ville flytta därifrån men jag hade inget jobb då, fick höra att ja har bara ångest. Förträngde allt, nu 2012 får jag höra att jag har en psykisk uns störning att jag har bara inbillat mig alla övergreppen från familj & från x sambo av min psykatri läkare & psykolog som bara sitter mmm aammm är det så du uppfattar det? Tyvärr så är psykatrin föråldrad att hjälpa folk. Från en glad tjej till en djup depressiv människa som undrar vad är det för mening med livet nu när det är mitt fel att jag vart mobbad i skolan & alla övergreppen av min familj att dem pratade över huvudet på mig sen jag var 12 år. Medicin är det enda som hjälper säger dem. Mitt liv är helt förstört idag jag är 35år, ingen familj , inga barn har en kille som lever med levande död människa.
Tidigare var jag en pigg glad familjefar som var sprallig småbusig och som älskade livet min fru mina barn arbetet Sjukpensionär sedan 1999 på grund av en ryggskada som gjort att jag har ständig värk. Går hos en läkare och får Triggerpunktsakupunktur sedan 5 år och det har hjälpt mig en hel del men äter fortfarande starka smärt mediciner. som de flesta med svår smärta är humöret inget vidare. Just nu mår jag inte alls bra.
Jag har en underbar fru, fyra härliga barn och tre barnbarn som stått ut med min värk och mitt lynne sedan min skada som har ändrats mcyke är mer lättirriterad och gnällig. Vårt minsta barnbarn kan säga så fort han kommit innanför dörren innan jag hunnit säga något.
Måste va lugn idag morfar ont.
Det gör så ont i själen att inte kunna leka med barnbarnen eller att vara glad och trevlig när de kommer på besök. Som tur är mår jag bättre som regel.Det är så jobbigt gå hemma 100% inte träffa några arbetskamrater bara känna och få höra hela tiden av regeringen att man är en belastning för samhället. Har alltid älskat de jobb jag haft och har som regel haft två jobb åt gången för vi har behövt pengarna. när jag har haft två jobb har min fru kunnat vara hemma mer och när jag jobbade på sjukhus var jag ofta ledig på dagtid så vi kunde klara oss utan behöva ha annan barnomsorg. Vi har haft husvagn jag är nästan uppfödd med husvagn så jag älskar det livet verklgien men numera klara jag knappt det. Alla mina fritidsintressen har jag fått skippa. Vi brukade alltid vara ute i skog och mark förut men klarar inte alls det längre. Förr plockade jag mycke bär och svamp men nu är det bara min älskade och barnen som gör det. Just nu orkar jag inget min fru tvingar iväg mig till gym två gånger i veckan men annars sitterjag hemma med min värk sover nästan jämt. Tyvärr orkar man inte eller vill inte äta ensam längre sitter i en fåtälj hela dagarna och önskar man finge somna in för gott.
Du har så många bra tankar men när man levt så länge orkar jag i varje fall inte ta itu med något längre. Livet känns helt slut bara inget fungerar längre.
Min fru vågar inte ha sex sen många år för jag får ju så ont i ryggen efteråt och nu gör det bara så ont för henne när vi försöker….. Allt är bara skit nu det känns som om man lever i ett vakum som man bara önskar ska ta slut nu..
Är duktig på att inte visa hur jag egenlitgen mår även om min omgivning märker på mig ändå även fast jag inte alls vill. Det är så jobbigt när man träffar någon och de frågar hur det är. Det är en tom fråga egentligen om jag svarar hur pass ont jag har hur jag känner mig just nu så blir de förfärade generade och vet inte hur de ska göra eller vad de ska säga så svaret blir Det går an.
Har sagt någon gång Idag känns det för hemskt har så ont att jag gråtit nästan hela natten och vill inte leva längre.
Men varför vara ärlig och göra andra förtvivlade ledsna varför ska andra behvöa lida för min skull.
När man är "sjukpensionär" har man inget människovärde längre med den regering som vi har för de har svartmålat alla sjukpensionärer så länge så vanliga folk ser ner på en om man är sjukpensionär man är inte enensengång en andra klassen människa man är på sin höjd avfall från samhällets mörka sida.
Ofta önskar jag att jag inte ska vakna i morgon när jag lägger mig.
Jag känner igen mig så väl. Jag har varit den positiva kvinnan som alltid tror på allt gott. Varit snygg och den män tittat på.
Nu full av värk. Vikt uppgång till småtjock. Självförtroende d
alar. Vill inte vakna men kan inte göra nåt negativt för familjen.
Känner igen mig i det mesta som står i artikeln. Jag har sökt hjälp hos kurator vid två tillfällen. Det har känns bra efter samtalen men jag känner ändå denna otällräcklighet. Dagligen dyker tankarna upp att jag borde ha gjort mer. Och jag känner att lite passerar utan att jag har uträttat något. 29 år är väll kanske inte någon hög ålder men ändå känner jag mig gammal och tråkig. Jag flyr gärna från mina problem och surfar på internet, sover eller likande istället för att ta tag i de saker jag känner borde göras. Det blir en ond cirkel. Och jag undviker ofta att aggera socialt med folk på jobbet och hör inte av mig till mina kompisar. Jag skapar mig jämt förutfattade meningar av vad folk tror och tycker om mig. Och jag känner aldrig att jag duger i deras ögon. Men det måste bli ett slut på det här. Och jag uppskattar att jag läste den här arikeln. Även om det kanske inte är någon nytt så är det ändå precis som står som man borde göra. Ta han om sig själv, visa sig och ineraggera men människor, visa uppsakttning och visa för dig själv att du är fan bra. Jag ska ta tillvara på visdomsorden och sträva efter att bli gladare och lyckligare för den jag är.
Bra artikel, visst känner man igen sig i vissa punkter. Att läsa okända människor som har haft det svårt och sökt hjälp är något fantastiskt. Vidare hoppas jag att alla blir lyckliga människor. Jag mår inte bra och har länge varit deppig. Är 24 år gammal och använder alkohol sömn medel. Varför inte söka läkare eller psykolog? I större del av mitt liv har jag blivit mer eller mindre "på tvingad" en kurator eller psykolog. Anledning till detta är att jag var "över social" och hade för mycket energi. Jag var bara 8 år gammal. Fram till gymnasiet så hade man olika psykologer som mer eller mindre rykte att man var misslyckad som person. Det finns på svart och vitt. I dag har jag en examen och på väg att att ta mitt andra. Har haft tur med jobb, familj och pengar. Men har man vuxit upp i en miljö där man har blivit nedtryckt får än att ständigt leva i sorg och osäkerhet. Men idag tog man sig själv i kragen och gick på egen begäran till läkaren.
Hej på er alla som läste artikeln och kommer att läsa den! Jag var en optimistisk glad tjej förut som älskade livet och tyckte att allt kan lösas vid svåra problem. Jag hade hopp och stora förväntningar på livet men tyvärr så chockerades jag plötsligt en dag där jag vaknade o kände mig deppig och inte har någon lust för livet. Jag var jättedeppig och är fortfarande det och detta gör att jag lider mer o mer för varje sekund som går. Jag tänkte på självmordstankar i början av min depression men då tänkte jag på att jag intr kommer våga göra nåt illa mot mig själv sen mot min familj som kommer att lida pga. mig. Efter en lång period kan jag säga att självmordstankarna försvann och nu tänker jag mer på att försöka ta ut mig från det jag går igenom istället. Jag kan inte tro att jag lever så som jag lever nu. Jag vill inte fortsätta mitt liv så och jag hoppas på att ni alla kommer att försöka göra något åt det! Jag själv har sökt hjälp och ska träffa en pyskolog snart! Ge aldrig upp.. Det man känner är fantasi som inte stämmer… Hoppas bara att vi blir av med den fantasin! That's what I hope and wish from god! Lycka till allihopa..
Du ska ha ett stort tack Johan för artikeln. Hejsan alla glada! Jag är 21 år gammal och va i mina "yngre" dagar en normal grabb. Sprallig, gillade att testa nya grejer jagade tjejer, aa du hajjar den normala svenska tonårsgrabben. Men nu har jag gått runt i snart 4 år och mått dåligt, och varje dag har det blivit värre. hoppade av gymnasiet, började använda diverce narkotika och fick en väldigt vrickad syn på tillvaron. Börjar känna av hur vänner tycker att man är den tråkigaste människan på jorden då man aldrig pratar, kan ibland komma på mig själv och undra: "-vafan gör jag här, dom har endå inte sagt ett skit till mig personligen på en timme". Saker och ting är inte viktiga längre, orkar inte söka nya jobb(då mitt nuvarande är nerverande och dåligt betalt) orkar inte ens dom grundliga grejerna ibland typ som att bara städa lägenheten. (bor på 25km2) Har aldrig heller sätt mig själv som sjuk, och känner mig extremt egoistisk ibland. Ursäkta för boken men det jag ville ha sagt med allt detta var att jag har mått pissit en låååång period och när jag läste igenom din artikel här så slog det mig rakt över ansiktet som en högerkrok från Tyson.. Fan, jag är deprimmerad. Känns dock redan bättre att veta det och ska nu uppsöka hjälp.
Ett stort tack till dig och hoppas alla andra i min situation ett stort lycka till!
Mvh/ Robin
Tack!
vill säja tack för denna artikel, den hjälpte mig väldigt mycket. känner igen mig jätte mycket i allt som står, och kommer använda denna artikel som hjälp till återhämtning, med hjälp av min man och två barn, för det är en jobbig tid för dom oxså. eftersom vi står på egna ben får ingen hjälp av släckt och så kallade vänner. det är tur att det finns hjälp av landsting och läkare så utnjutja detta det gör jag.
tack för den lilla gnistan som tändes av att läsa detta ska försöka göra en stor eld av detta och komma tillbaka. många kramar tessan
Tack för en informativ och tydlig text.
tips på bra psykologer i stockholm/norrort. ?
Till Sven. Din historia berör mig och jag förstår att det är hemskt jobbigt. Min man har också ont i ryggen pga en skada och oroar sig mkt för framtiden. Men det jag vill ha fram är att hobbys kan "rädda" en. Försök hitta något du är intresserad av? Det är lätt att glömma hur underbart det är med till exempel musik och att spela instrument. Intressen, träning, solarie, bastu, och god mat är små men positiva ting för både mig och min man i vardagen. Hoppas att du får det bättre. Line
Hej!
Nästan allt stämmer in på mig, jag har alltid känt mig ensam. Jag känner att jag är annorlunda, att jag inte är som alla andra. Jag har försökt med allt känns det som men ändå känner jag mig misslyckad. Jag ser helt okej ut, har en snygg kropp + det lilla extra har jag hört.
Tyvärr så har jag tagit avstånd från mina vänner de senaste åren så jag har inga nära vänner, jag har ca 100 vänner på Fb men ingen av dom är en nära vän de är bara någon jag har känt sen förr och vi hade kanske bara sagt hej om vi sågs någonstans.
Mitt största problem är kärleken. Kärlek är ett ord jag tänker på hela tiden men jag har glömt hur det känns att bli kär, att tycka om någon eller bli omtyckt.
Jag har flytt vardagen nu som jag märker är helt fel. Jag är på en veckas semester helt själv och det blir tråkigare och tråkigare för varje sekund som går och igår så exploderade jag och bara grät på väg till hotellet… Snälla hjälp mig!!
Känner igen mig alltför väl. Är numera 19 år gammal, har sprungit hos psykolog i två omgångar under min korta livstid. Har aldrig känt att jag har fått den hjälp jag behöver och har därmed lagt ner psykologbesöken. Mitt dåliga mående kommer ifatt mig varje morgon. Jag somnar på soffan varje kväll där jag har tvn som stöd. Sover dåligt hela natten, vaknar, vrider mig, suckar, svär. Jag vaknar sedan kl 06.30 princip varje dag trots min dåliga natts sömn. Tvingar mig upp, dricker kaffe, lägger mig igen och sover till mitt på dagen. Vaknar igen och skäms för att jag sovit bort hela dagen och inte åstadkommit någonting. Varje tillfälle som erbjuds, springer jag ut på krogen och dricker. Dessa stunder kan jag känna mig någorlunda…. normal? Tja, inget roligt liv helt enkelt. Vill inte har det såhär.
Jag har lämnat en perso jag inte alls tyckte om vi bråkade fast jag igenkligen älska han! Men den dagen jag såg honom sista gången tänkte jag, gu va gött! Men jag saknar honom mer än vad jag trodde och det värsa är att ingen förstår mig inte äns mina bästa vänner och efter som jag bara är 12 år så kan jag liksom inte prata med mamma och pappa för det känns som om dom i. allaafal inte kommer att förståt mig, därför vågar jag inte häler ta hjälp av någon. Jag fattar inte att jag kan sakna en kille så jag menar det käns löjligt liksom!!!!!!!!!!!! Men jag mår jätttttte dåligt!!!!!!!! Du skrev föresten intresant.
Hela min värld rasade i Söndags..Min underbara fru sa att hon vet inte om hon älskar mig mer än som en bästa vän.
Vi har en underbar son tillsammans…
Jag kan knappt andas,gråtattacker hela tiden,kan inte äta,sover knappt. är livrädd.
Vi har pratat lite och ska ta hjälp.Allt jag vet är att hon känner så just nu.. VI ska inte göra nått förhastat…men jag tänker bara hemska tankar som inte alls är rimliga. Tex att jag aldrig får se min son (vilken aldrig skulle bli så). Att jag aldrig får krama min fru igen…
Jag blir knäpp jag kan inte hantera nuet…
Tack för en jättebra artikel. Jag har varit på begravning nyss och då önskade jag att jag var den som låg i kistan. Prästen sa något som fastnade. Han sa: Tänk på att du är värdefull. Alla människor är värdefulla och tillför något till den här världen! Det låter trevligt tycker jag, och om man tänker på det så kanske man, som Johan också skriver är viktigt, kan lära sig att vara lite snällare mot sig själv.
Vill hälsa till dig, Skuggan. Jag gråter med dig. En del i min egen depression är nämligen att jag varit den som lämnat i en relation. Jag hoppas att det går bra för er.
Tack Maria…
Jag har varit och fått lite akuthjälp med sömnpiller och lätt ångestdämpande..
Men jag vill bara vakna ur denna jääävla mardröm.
Hon är mitt allt tillsammans med min son.
Vi har krisat förr och jobbat igenom det….trodde vi..
Kille 86, A, och många av er andra, känner igen mig så i era texter. Det är nästan som att läsa om sig själv. Fällde just en tår! Det var längesedan, har inte kunnat. Vill bara skriva att ni inte är ensamna! Även fast jag skulle behöva höra det själv av någon. Men ni tror väl inte på orden? Skulle jag göra det själv? Eller tro….det är ju verkligt för en. att vara ensam och att känna sig ensam. Men vi är inte ensamna här med hur tankarna går och hur känslorna är!
likgiltigheten segrar. helvetes känslor, vill springa, gräva ner mig, skrika, gråta, lägga mig platt. Ligger platt. Men vad hjälper det…..måste det hjälpa…vem kan hjälpa, kan någont hjälpa, jag vill men det går inte, många år har gått sedan den där glädjen skrattet lyckan, eller va de det…..lycka. Har glömt hur det kändes om jag nu känt, kommer den komma….hur länge har orken tid
Hej.
Jag är och tror att jag är litte deprimerad. Jag känner att jag vill vara med andra men jag orkar inte. Jag hoppas att din text kan hjälpa mig att må bättre. Jag har inte berättat för någon hur jag mår
Jag har hållit på länge.
Jag har sett en del.
Jag är inte gammal, inte många år alls.
Kanske anses jag som oerfaren men jag vet själv vad jag har varit med om.
Allt du sagt stämmer, allt du skrivit har jag tänkt på. Jag får stöd av ett par vänner, men det är svårt. Jag vet om vad jag ska göra… och jag gör det. Jag har försökt. Det börjar bli bättre. Men en del perioder är svårare än andra.
Det handlar inte om "olycklig kärlek". Det handlar om slag, ord, press, fysiskt, psykisk, självmord av ..
Jag ska orka… Eller jag försöker orka. Jag må inte vara gammal, men jag vet en hel del. Jag har lärt mig en hel del, jag har lärt mig medlidande, har lärt mig rätt och fel, jag har en helt annan förståelse.. Jag har lärt mig tacksamhet..
Om jag bara, OM jag bara kunde må bra… Skulle jag vara så glad. Jag skulle vara så tacksam.. För allt, för livet! Jag skulle vara så glad. Jag har fått chansen till ett liv.
Man får bara ett. Vill inte kasta iväg det så här.
Snälla gud, låt mig må bra.
jag vet inte vad jag känner riktigt efter att ha läst detta. Känner igen mig så mycket att det är skrämmande. Jag har hamnat i ett svart hål och kan inte ta mig ur det. Jag vet inte om jag är i depression , ibland känns det så ibland känns det som att jag överdriver. Jag hör röster ibland. Jag saknar mitt gamla jag .
Jag googlade på ordet deprimerad och hamnade här. Jag kom rätt direkt. Texten stämmer in på mig. Alltihop. Kommer inte ihåg när jag skrattade sist. Kommer inte ens ihåg vad som brukade få mig att skratta. Men jag kommer ihåg att jag brukade skratta mycket. Fortsätter inbilla mig att jag bara inbillar mig allt och så tuggar dagarna på. Grå och enformiga utan skratt. Känner ingen mening med nått, social, varför? God mat, jaha och sen då? God efterrätt, och sen ? Inget har nån mening
Jag tänker på allt som gjorde mig glad tiden innan de här tre åren, och undrar varför jag blev glad av det. Har ingen aning längre vad som skulle kunna göra mig glad. Verkligt glad – in i själen. Har tappat tron på medmänsklighet och kärlek. Har tappat hopp om ett lyckligt liv. Jag får vara nöjd om jag slipper gråta, bli anklagad, nedvärderad, kvävd, hotad. Förklarad tråkig och egoistisk. Slipper halta pga stolen som kom farandes. Slipper röda och svullna ögon. Får vara nöjd att jag får sova och vakna…Att jag inte behöver sopa upp glas från golv, blomjord, eller torka bort kaffefläckar, laga hål i väggar, hämta in utkastade prylar från gräsmattan som slängts efter mig för att jag behövde åka till jobbet. Får vara nöjd att jag nu kan umgås med vänner utan att jag eller de blir dumförklarade. Synd bara att jag inte har några kvar. Ska jag vara lycklig för att jag nu kan hänga upp min favorittavla på väggen utan att riskera förstörelse? Känner mig inte lycklig. Bara tom och energilös. Initiativlös. Jag borde må bra nu. Ingen skriker åt mig. Ingen stress och press i mitt hem längre. Jag kan sova när jag behöver utan att vara oroad. Jag kan röra mig här fritt utan att kolla om det är ok.
Meningslöshet. Kämpar vidare för att inte göra mina syskon och föräldrar ledsna och besvikna. Lever för dom och min älskade bästa vän – min katt. Obeslutsam -Vet inte vad jag vill. Var så säker innan. Kan inte lita på magkänslan längre, för den åker bergochdalbana. Ena dagen upp och nästa helt apatisk och likgiltig över mitt liv.
Vad har hänt med mig? Jag kommer inte tillbaka, ser inte vad jag såg förr.
Jag känner mig lite deprimerad. Trött och tom, meningslös och hopplös. Jag orkar inte längre. Jag vill ingenting. Min värld rasar, allt går åt helvete. Det lilla jag hade rinner iväg. Jag orkar inte längre med skolarbete, jag som hade bra betyg riskerar att sänka mig i flera ämnen. När jag är ledig är jag rastlös, borde jobba ifatt men orkar inte, vill inte. Orkar inte sitta still, orkar inte röra mig. Orkar inte prata med de få vänner jag har. Jag vet inte om jag är deprimerad, jag kan fortfarande hitta några ljuspunkter i livet. Saker som får mig att skratta. Jag tvingar mig att skratta för att inte drunkna. Ändå känns det jobbigt, men jag kan inte söka hjälp. Min syster har svår anorexi, min ena förälder har gått in i väggen och den andra oroar sig också. Jag vill inte tynga dem ännu mer. Å andra sidan skulle det kanske vara dem till mer hjälp om jag blev gladare, även om det också skulle ge dem skuldkänslor om jag "klassades" som deprimerad. Jag vet inte vad som är rätt. Får "självbehandla" mig tills jag hittat svaret. Det känns lite bättre bara att få prata om det helt ärligt någonstans.
Är vi 14år och mår helt dåligt. Tänker på självmord men endå så märker ingen att jag mår dåligt. Hemma gråter jag och hatar mig själv men i skolan är jag "Glad"men igentligen är jag helt hemst lesse och orkar inget.
Jag vill bara bort.
Känner igen mig i detta till 100 ! Är 22 år o trött på livet ! Allting känns meningslöst .. Orkar ingenting är bara hemma jag har isolerat mig själv i hemmet i 4 månader nu . Vill nt synas ute brutit kontaktem med vänner o allt . Jag har gått från en positiv människa till negativ som befinner sig i mörkret o fastnat där , träffar psykolog som gör hembesök eftersom jag inte vill har lust o gå ut från lägenheten … Livet känns meningslös ingenting tycks hjälpa e det så mitt liv ska va med ångest depression o medicinering ? Önskar ibland att jag kunde försvinna från denna värld …
hej, ja ha vari deprimerad i typ 3 år o testa olika mediciner o ingenting verkar hjälpa, ingen sexlust , ja känner typ ingenting? ja går omkring som en zombie o jo jag har varit hos en psykolog men vad bryr dom sig? De bara sitter där och hör på en då man berättar sin livs historia typ och nästa gång du kommer dit kommer de inte ens ihåg dig? så så mycke betyder man för dem, va skulle de bry sig om en? de enda dom blir glada över är att dom ser att någon annan mår dåligt och de hjälper deras eget mående, såklart dom mår bra dom vet inte vad man går igenom och fast man skulle berätta så betyder de 0 för dem. de känns liksom som att alla bara är besvikna över mig och att jag inte gör någon nytta här? skulle nån verkligen sakna mig om jag skulle va borta?
← Previous Comments