Individ i en relation

Få saker påverkar oss som våra relationer till andra människor. Emellanåt brottas de flesta av oss med relationer, privata och professionella. Problem i relationer till andra speglar hur vi förhåller oss till oss själva och problem med oss själva växelverkar med våra relationer. Relationer är så centrala i vår existens att de säkert tillhör det första vi upplever.

Barnets första relation grundas redan innan det ser dagens ljus. Relationen till mamman finns redan innan det är fött. Denna första relation präglas av det lilla barnets fullständiga beroende av sin mor, eller annan vårdare. Barnet är i allt väsentligt inte en egen individ. Det är så värnlöst att relationen till modern är det enda som räddar det. Fysiskt och psykiskt är barnets liv sammanblandat med mammans.

Med tiden medför barnets psykiska utveckling att det reagerar mot det fullständiga beroendet av en annan individ. Det börjar sträva efter frihet. Det är en svår kamp för ett barn som befinner sig i en plågsamt verklig beroendeställning och samtidigt har egen vilja. I vad som kan upplevas som klängighet försöker barnet smälta samman med andra för att komma stilla ångest för att bli förskjuten. Barnet försöker styra andra och böja dem efter sin egen vilja med allt från inställsamhet till aggressioner i försök att finna frihet att följa sina egna vägar. Det är inte bara en kamp mellan barnet och andra utan lika mycket en inre kamp. Hur mycket ångest över att risken att bli förskjuten klara barnet att bära för att få sin frihet?

När barndom övergår till vuxen mognad har kampen pågått länge och i flera omgångar. Vad resultatet i form av ett förhållningssätt till andra människor blir är individuellt. Det styrs av både ärvda anlag och erfarenheter från möten med andra. I vår tid och i vår kultur tycks vi eftersträva en balans i vårt förhållande till våra egna och andras behov som präglas av självförverkligande. Vi eftersträvar ett stort mått av frihet i förhållande till vår omgivning samtidigt som vi vill dela livet med någon och känna kärlek och gemenskap. Detta är en strävan som för många innebär en fortsättning av kampen från barndomen. Det gäller att hitta ett sätt att möta både de egna behoven och önskan om närhet till andra och vad det innebär i form av att riskera försvinna i dem och deras behov.

Kampen för balans mellan närhet och frihet gör att vi hamnar i tre olika förhållningssätt till andra. Det första är präglat av beroende. Jag kallar det hopsmetat för det lider av brister förmågan att skilja sig själv som individ från den andra i relationen. Här vinner rädslan för att bli förskjuten över önskan att hävda de egna behoven. Det finns perioder av våra vuxna liv där dessa hopsmetade relationer är positiva. Förälskelse är en sådan period där det är svårt att bevara sin individualitet i förhållande till den andra, föräldraskap är en annan. Båda perioder där vi värderar vår förmåga att uppslukas av relationen och tappa bort oss själva. Vid andra tillfällen är samma förmåga att uppslukas en kvalfull svaghet. Inte minst i nära relationer kan det hindra oss från att växa och utvecklas som individer och göra oss oförmögna att vara individer. Vi tar ansvar för andras känslor och får svårt att ta ansvar för våra egna. Som försvar förläggs gärna frustrationen att inte kunna prioritera de egna behoven på den andra parten.

Det andra förhållningssättet präglas av känslomässig distansiering. Frihetens pris är här att kontakten med andras känslor offras för att kunna upprätthålla kontakten med de egna. Ofta är ilska det försvar som används för att hålla andra på avstånd så att man inte ska bli uppslukad av deras behov. Att hålla andra på avstånd gör det lättare att behålla kontakten med sig själv men svårare att förhålla sig till andra. Istället för att acceptera den skuld och skam man kan känna när man är medveten om andras behov men väljer sina egna bryter man kontaken med andras behov. Det är en bräcklig seger som riskerar närheten med de vars känslor man egentligen bryr sig allra mest om.

Sist kommer den eftersträvade relationen där man lyckas upprätthålla en balans mellan att vara i kontakt med sig själv och att kunna släppa in andra. Man kan släppa in andra utan att de tar över och kan prioritera sig själv utan att överväldigas av rädsla för att bli förskjuten.

Det finns en tydlig växelverkan mellan en persons självkänsla och hur de förhåller sig till andra. Den hopsmetade relation är kopplad till oförmåga att värdera sig själv högre än andra, den distanserade av en bräcklig syn på sitt eget värde och den sista kräver god självkänsla. Det intressanta med denna växelverkan är att det är något som kan påverkas från två håll. Självkänslan stärks av att agera som om relationen kändes annorlunda och relationer med andra människor påverkas positivt av att man stärker självkänslan.

Författaren arbetar med psykoterapi och konflikthantering. Han tar emot klienter för psykoterapi i Göteborg och håller kurser och föreläsningar om konflikthantering över hela landet. På Hantera Konflikter ... kan du lära dig mer om konflikthantering, samt givetvis finna information om professionella tjänster. Kontaktuppgifter

Tagged as: aggression, balans, barn, förhållande, förhållningssätt, Ilska, individ, känslor, män, relation, Relationer, självkänsla, växa