Allvarliga konflikter börjar ofta med småsaker. Det är hur de hanteras som avgör hur långt det ska gå, vilka följder konflikten får för de inblandade och deras omgivning.
Dagligen kan vi läsa i tidningar om de allvarligaste följderna konflikter kan få både i det vardagliga mellan enskilda och i det världspolitiska där folkgrupper förgör varandra. Utanför tidningarnas svarta rubriker finner vi uppslitande tvister mellan släktingar, kollegor och äkta par. Konflikter som i många fall inte skulle behövt få så tragiska konsekvenser om parterna hade fått hjälp tidigare.
Ju tidigare någon lämplig utomstående kan gripa in och hjälpa parterna i en konflikt desto troligare är det att det går att vända den destruktiva upptrappningen av konflikten. Men alltför ofta sugs istället de som kunde ha hjälpt till in i konflikten eller håller sig vid sidan tills den blir ohanterlig.
Med hjälp av några konkreta kännetecken på en destruktiv konflikt kan du upptäcka upptrappningen innan det är för svårt att vända den. Förhoppningsvis bidrar det till att du som utomstående kan gripa in.
I en ömsesidig konflikt brukar upptrappningen kännetecknas av att parterna reagerar på varandras agerande. De upplever sig illa behandlade och försvarar sig med vad de upplever som samma mynt eller värre. Det är kännetecknande för såväl USA:s och Sovjetunionens agerande i kalla kriget som destruktiva konflikter i nära relationer. Blotta närvaron av vad parterna upplever som provocerande beteende leder till att de svarar med ännu värre beteende.
Försvarsbeteende leder till ömsesidig misstro
Parterna själva behöver inte var medvetna om upptrappningen. För dem är deras agerande i själva verket ofta en naturlig respons på motpartens beteende och inte en medveten upptrappning. Så medan du som utomstående kan uppleva dem som lika goda kålsupare kan de mycket väl uppfatta att de bara försvarar sig mot den andres utmanande uppträdande. Parterna separeras med tiden allt mer av ömsesidig misstro.
Reflekterar man över de konkreta kännetecknen på en eskalerande konflikt bör man skilja på vad som sker i stundens hetta och vad som är ett mönster i hur parterna agerar. Så bör man exempelvis skilja på ett enstaka personangrepp i en hätsk debatt och ständigt återkommande personangrepp. Det som är ett mycket allvarligt tecken i vissa sammanhang behöver inte heller vara det i andra. Två barn på lågstadiet som slåss behöver inte vara något att oroa sig för medan två kollegor eller äkta par som gör det är ett fall för polisen. I ett förhållande behöver det inte vara ett allvarligt tecken om man beter sig vårdslöst med varandras känslor vid ett tillfälle men om de är ett beteende mönster och om negativa känslor dröjer kvar mellan konflikterna så är det ett tecken på en konflikt som fått gå alldeles för långt.
Att gamla tvister blir viktiga och att konflikten utvidgas är ett dåligt tecken
Att antalet ämnen som de inblandade strider om ökar och att de lägger ner mer energi, tid eller prestige i konflikten är tecken på att konflikten trappas upp. Det behöver inte vara påtagligt för parterna själva men om man som utomstående upplever att någon av parterna börjar reta sig på nya företeelser, att gamla tvister plötsligt blir viktiga igen eller att konflikten på annat sätt utvidgas är det ett tecken på att man inte klarar att hantera kärnfrågan konstruktivt. Det är på samma sätt negativt om man utvidgar konflikten genom att spendera allt mer tid, energi eller prestige på den. Dels är det en negativ signal att man vill spendera mer resurser på konflikten och dels tenderar det att bli svårare att ta ett steg bakåt i en tvist man investerat mycket i.
I destruktiva konflikter rör sig ofta kärnfrågorna för en eller flera av parterna bort från konkreta ämnen som hur man ska bete sig mot kunder, att grannens träd skuggar tomten, vem som plockar ur diskmaskinen. Konfliktämnen blir istället allt mer abstrakta, som vilken människosyn man har och hur ett jämställt förhållande bör fungera. Ett särskilt exempel på den ökade abstraktionen är att personfrågor tar över konkreta konfliktämnen. Det är inte bara mer besvärligt att lösa abstrakta frågor och särskilt personangrepp. Att gå till personangrepp är även en del av ett destruktivare beteende än en tvist om sakfrågor.
Som utomstående är det lätt att förlora möjligheten att gripa in och hjälpa till i konflikten som en neutral part för när konflikten växer tenderar den att suga in människor i omgivningen. Det är naturligt för parterna att söka stöd av andra människor och de blir lätt partiska när de får höra ena partens historia även när de medvetet försöker bevara sitt oberoende. Trots en sund skepsis mot ena partens version av vad som har hänt är det svårt att inte bli påverkad av det första intrycket av konflikten. Det kan även vara en medveten strategi av parterna att försöka få stöd och anhängare som försvar mot den andra.
I all kommunikation mellan parter finns det givetvis mer eller mindre destruktivt beteende. Det är i allmänhet mindre destruktivt att kompromissa, argumentera och lova saker än att skuldbelägga, utöva maktspel eller att hota. Samtidigt är detta en del av kulturen på arbetsplatser, i familjen och i andra relationer. Särskilt i mötet mellan människor som har olika sätt att förhålla sig till konflikter kan det vara svårt att skilja på en upptrappning och normalt beteende.
Ofta kan skillnader i sätt att bete sig mot varandra vara oavsiktligt upptrappande. Det ena parten ser som naturligt, som att agera känslosamt, höja rösten eller att tiga, kan upplevas som mycket provocerande av andra parten. Som utomstående kan man då hjälpa till att medla mellan parterna och på det viset neutralisera skillnaderna. Men man kan märka att beteendet mellan parterna försämras. Ibland är spänningen dem emellan rent fysiskt påtaglig och man kan uppleva obehag som självklart också är indikation på att konflikten är destruktiv.
Fokus flyttas från problemlösning till att vinna striden.
Slutligen kan man uppmärksamma att parternas målsättning tycks ändras. Från att till en början handla om något som ska lösas flyttas fokus till att vinna striden med motståndaren. Även om parterna i det längsta framställer det som att sakfrågan är viktigast blir det allt tydligare att det är viktigare att de vinner än att de löser det ursprungliga problemet. Återigen kan det vara tydligare för utomstående än för parterna själva. Parterna kommer säkert inte själva hålla med om att de prioriterar att vinna på en direkt fråga men det är ändå destruktivt för både resultatet och relationen mellan parterna.
Det är bättre att gripa in för tidigt i en konflikt än för sent. Undantaget är möjligtvis om man upplever att det är utvecklande för de inblandade att öva sig på att hantera konflikter själva. Då bör man dock vara medveten om att det blir allt svårare att hjälpa dem. Det finns en naturlig upptrappning i konflikter som parterna lätt blir inlåsta i. Förmågan att vara rationell minskar snabbt. Har du ansvar att gripa in eller bara möjlighet som medmänniska kommer det också blir mindre frestande att göra det ju längre konflikten får trappas upp.
Författaren arbetar med psykoterapi och konflikthantering. Han tar emot klienter för psykoterapi i Göteborg och håller kurser och föreläsningar om konflikthantering över hela landet. På Hantera Konflikter ... kan du lära dig mer om konflikthantering, samt givetvis finna information om professionella tjänster. Kontaktuppgifter
{ 1 comment… read it below or add one }
Behöver man lösa alla konflikter?
You must log in to post a comment.