Mellan könsroller och jämställdhet

av Johan Ydrén, kategori Reflektioner

Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar har skrivit en krönika som tycks få skit från alla håll, oförtjänt tycker jag.

Aftonbladet citerar ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?” ur deras krönika och slår upp det som om det vore hela budskapet. Föga förvånande får detta citat många att se rött, tyvärr tycker jag, för de har ju rätt. Det finns ömhet i slag och försoningsknull har en magnifik kraft, ibland och för vissa. Det de säger är att man inte kan förstå någon om man inte vill se deras verklighet och så är det.

Det oroar mig att så många som kommenterat inte tycks skilja på verkligheten som den är och som vi önskar att den vore. Ett slag kan uppfattas som ett ömhetsbevis, ett försoningsknull kan ha en magnifik kraft. Det jag tror författarna menar, och som jag håller med om, är att det är svårt att hjälpa de misshandlade kvinnor som upplever det så om vi inte vågar förstå hur de känner.

Man kan önska sig att varje slagen människa skulle uppleva slaget som en sådan kränkning att de genast måste lämna relationen. Men så är det inte och för att förstå de som stannar får man försöka sätta sig in i hur de känner. De båda författarna tycks leta lösningen i att vi lockas av biologiska könsroller och att aggressiviteten hos en misshandlande man förväxlas som passion av offret. Jag vet inte om det är korrekt men jag uppskattar att de vågar rota bland människor obekväma känslor. Oavsett vad som är tillåtet att spegla i media utan att det ska bli folkstorm är vårt själsliv vare sig korrekt eller logiskt. Vi bär med oss de mest märkliga känslor och reaktioner och vågar vi inte se det kan vi aldrig förändra något.

De lyfter också konflikten mellan könsroller, som skapar erotisk spänning, och jämställdhet i relationen, som likställer våra möjligheter utanför relationen. Det är en konflikt som jag uppfattar som i högsta grad levande idag. För många är det en konflikt som de inte reder ut. Det är kanske inte så konstigt. Ser man på psykoterapins historia har alla perioder präglats av samhällsförändringar som fått enskilda individer att hamna i kläm.

Jag träffar både män och kvinnor som blir lidande av att de inte reder ut hur de ska få dessa normer att gå ihop. Jag tycker det är bra att någon tar upp det. Vi är alldeles för bra på att trycka ner ämnen som inte anses riktigt korrekta. Det är många som är förvirrade av att vilja leva ut både normerna för hur kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män samtidigt som de önskar sig jämställdhet. Kanske är det ännu fler som blir förvirrade när de kämpar för att vara den jämställda idealbilden och upptäcker att världen inte var redo för dem.

Jag läser regelbundet artiklar om kvinnor som gör karriär och tagit till sig de s.k. manliga utåtriktade attributen och sedan frustrerat märker att de inte hittar någon man. En något mer anonym tillvaro lever alla de män som anammat s.k. kvinnliga beteenden och står där i all sin självuppoffrande mjukhet och inser att det var nog inte det kvinnor ville ha ändå.

Det sista understryks med en ironisk tvist på en kommentar från Åsa Mattson i Aftonbladet. Hon spyr galla över författarna ända till sista stycket. Där avslöjar hon att hon själv inte tänder på jämställda män utan alltid faller för ”alfahannetypen”. På det sättet belyser hon vår tids konflikt mellan den intellektuella normen om jämställdhet och känslorna som sliter oss åt ett annat håll och lämnar många i diket i kampen mellan de två.

Skilda åsikter från bloggvärlden: Författaren Unni Drougge och kvinnovåld (en kritisk röst), Det finns ömhet… (antifeminism), Manlighet i Sverige och Latinamerika (apropå att författarna skriver om de latinska länderna), Puckla på mig … (en kvinna som uppskattar fina pappor), Bibeln talar om riktiga män och kvinnor (något så ovanligt i svensk debatt som bibelcitat), Dumma våp (en arg kvinna slår tillbaka)

Johan Ydrén

Författaren arbetar med psykoterapi och konflikthantering. Han tar emot klienter för psykoterapi i Göteborg och håller kurser och föreläsningar om konflikthantering över hela landet. På Hantera Konflikter ... kan du lära dig mer om konflikthantering, samt givetvis finna information om professionella tjänster. Kontaktuppgifter




{ 7 comments… read them below or add one }

psykos augusti 29, 2008 kl. 9:14

Hej! Aww tack så mycket för uppmuntran! Det behövs nu när jag e sjuk å massa synd om mej 🙂
Du är länkad till vänster i menyn under "Psykiatrin bloggar" där hittar du andra (några nya också) som bloggar inom psykiatrin som du kanske vill läsa..
Kram på dej
/psykos

Filippa september 9, 2008 kl. 15:39

Intressant. Men ändå…

I den stunden vi hävdar att det finns "ömhet i ett slag över munnen" ja, då är det ju faktiskt som om vi godkänner detta. Som om vi tycker att det är riktigt och rätt att män visar "ömhet" och "omtanke" på detta sätt. Och i den kontexten den skrevs, att jämställda män inte är sexiga… Herre Gud…

Ursäkta mig om jag inte tänder på idén.

Att säga att – Ja, visst är det så att vissa osäkra kvinnor har en sådan trasig uppväxt/barndom/tonår/kvinnobild/mansbild att de tänder på att ha en destruktiv passion à la Carmen, är något annat.

Det inbegriper nämligen också viljan i att ta reda på VARFÖR och ifrågasätta detta. För ingen med alla hästar närvarande i stallet kan väl rimligtvis tycka att litet passionerande slag inom äktenskapet är en häftig pryl som eggar sexlivet på ett posivit sätt. Nog borde 20 kvinnomord (spontant utförda av män, pojkvänner och sambos) om året säga något till oss om hur glamouröst det egentligen är?)

Eller?

Suck. Att vara PK är ute. Att vara häftig/individualistisk är inne. Det är det ända jag kan få ut av debatten. Trist.

Johan Ydrén september 9, 2008 kl. 22:26

Ur mitt perspektiv är ett politiskt korrekt inre en chimär. Alla bär stundtals med sig tankar och känslor som kan upplevas som förbjudna. Frågan är om vi vill lyfta upp det eller inte. Själv tror jag det är nyttigt.

Men det gör också att jag inte tycker att det finns en koppling mellan vad vi godkänner som beteende och vad vi hävdar kan finnas inom människor. Skulle alla tillåtas leva ut sitt inre bara för att det finns där skulle världen bli en mardröm. Fråga runt hur många som någonsin fantiserat om att mörda någon exempelvis.

I just det här fallet tycker jag att det är bra att man vågar lyfta upp att det är många som har problem att känna precis det de borde enligt normen. Författarna tar tyvärr upp det på ett plumpt sätt men jag uppskattar ändå att någon gör det. Många har problem med att få ihop den traditionella bilden av manligt och kvinnligt med den moderna. Utan att kunna tala om det kommer det inte förändras.

Sen vill inte jag sitta och försvara just det uttrycket men jag ville lyfta fram ett annat perspektiv än det jag hittade i debatten.

P.S. är inte er bloggtitel ironisk i sammanhanget?

Filippa september 10, 2008 kl. 14:05

He he! Jo, SPANKK är ett ganska så utmanande namn, i synnerhet på en bebisblogg, det håller jag med om. Precis som vi två morsor ville ha det, av olika anledningar. Och frågan är vem vi spankkar på? Fundera på det du! 😉

ann-katrin juni 27, 2013 kl. 16:44

Tycker du resonerar lite märkligt. Jag hoppas inte du för över dina egna personliga åsikter kring könsroller på dina patienter. Konsten att lyssna är att förstå, som du själv skrivit. Personligen så dras jag till aggressiva män eftersom jag växte upp med en aggressiv far och tror att jag inte förtjänar bättre. Men ju mer jag älskar mig själv desto mer inser jag att jag faktiskt förtjänar en mjuk och trygg man. Att påstå att kvinnor vill ha en alfa-hanne av en biologisk orsak är att påstå att kvinnor ska fastna i destruktiva mönster där de tror att de inte förtjänar en bra man. För övrigt så tycker jag dina artiklar är väldigt bra!

Johan Ydrén juni 27, 2013 kl. 17:07

Tack för en intressant reflektion och det glädjer mig att höra att du åstadkommit en förändring som är bra för dig. Jag var tvungen att läsa ämnet igen för att minnas vad jag har skrev.

För mig handlar lyssnande om att förstå individen där hon eller han är. Det innebär också just att vi måste kunna lyssna när individer är någon helt annanstans än man önskar att de vore. Det är det jag ville försvara i det här inlägget. Om vi ska förstå människor och problem måste vi även förstå dem när de upplever världen på ett sätt som är obekvämt för oss själva.

Ytterligare så tänker jag att det inte spelar roll för terapin om könsroller har en biologisk komponent eller inte. Människor måste hitta ett eget sätt att må bra oavsett om det innebär att följa normer eller bryta dem. Just när det gäller könsroller i par finns det livaktig debatt om det. Inte minst efter Esther Perels omtalade bok. En del kända forskare argumenterar mot henne, exempelvis John Gottman, andra stödjer henne, exempelvis Marta Meana. Jag tänker att det historiskt alltid verkar vara besvärligt för människor när vi är i skiftet mellan två kulturella förhållningssätt.

Jag vill bara avsluta med att återigen tacka för att du delar med dig av din erfarenhet. Du är inte ensam med den.

David juli 23, 2013 kl. 20:23

Det jag reagerar på är formuleringen "könsroller, som skapar erotisk spänning, och jämställdhet i relationen, som likställer våra möjligheter utanför relationen". (1) Könsroller måste inte alls skapa erotisk spänning; sexualitet kan inträffa mellan personer med samma "roller" och personer med olika roller kan mycket väl förhålla sig helt oerotiskt mot varandra, (2) begreppet roll, särskilt i sammansättningen könsroll, är alltför statiskt för att fånga de processer av "doing gender" som sker mellan människor; det underförstår en dualistisk världsbild där endast en maskulinitet och en femininitet finns och så är det inte längre (och har knappast varit tidigare heller), och det underförstår en nästintill förtingligad bild av kön, som en "roll" som ska "spelas", som om manuset var skrivet helt på förhand, (3) det blir alltför förenklande att underförstå en konflikt mellan det "politiskt korrekta" i jämställdhet och erotiskt laddade könsroller; ett sätt att göra kön kan mycket väl innefatta både jämställdhet och markörer av maskulinitet eller femininitet, närmare bestämt den sortens markör som kan attrahera den andre som man vill ska bli attraherad. Människor kan med andra ord kombinera exempelvis ett maskulint manér med hushållsarbete och barnomsorg i hemmet och därmed luckra upp de förgivettagna mönstren. Därför tycker jag kritikerna mot Gyllenhammar och Zandén har rätt; Gyllenhammar och Zandén utgår från en dikotom könsordning och bygger in erotik i den. Förmodligen utgår de helt enkelt från vad de själva ser som "manligt" och "kvinnligt" utan att undersöka det utanför sin egen begränsade sfär. Idag ser könsordningarna annorlunda ut och därmed även erotiken. Det finns gott om variationer, kombinationer och överlappningar som inte kan tryckas in i klassiska könsroller, och erotiken överraskar.

Leave a Comment

OBS! På förekommen anledning vill jag påpeka att det här inte är en kanal för att söka psykiatrisk rådgivning, särskilt inte i akuta kriser. Om du har akuta problem, särskilt om du har självmordstankar, föreslår jag att du kontaktar närmaste akutpsykiatri. Nationella hjälplinjen, 020 - 22 00 60 är också en bra resurs. Med det förbehållet välkomnar jag varmt kommentarer. Meddelanden kan modereras för att upprätthålla läsbarhet och god ton.

Previous post:

Next post: