Är du för snäll?

av Johan Ydrén, kategori Snäll
Post image for Är du för snäll?

Enligt Dr. Robert A. Glover författare till ”No More Mr. Nice Guy” finns det antal egenskaper som karakteriserar det han kallar ”Nice guys”. Det här är en kategori av människor som jag tycker mycket om att arbeta med. Själv skulle jag säga att det är egenskaper som även delas av många kvinnor som är för snälla för sitt eget bästa, men de är skrivna för män. Glover menar att snälla män har flera av följande egenskaper, de:

  • Är givare – de säger att de mår bra av att ge till andra. De tror att andras generositet ska få andra att tycka om dem.
  • Är fixare – de tar hand om och löser andras problem, ofta utan att blivit tillfrågade.
  • Söker bekräftelse från andra – snälla män har särskilt stort behov av att bli bekräftade av kvinnor.
  • Undviker konflikter – de störs av konflikter och vill ha harmoni, därför undviker de att ta upp sådant som kan uppröra någon.
  • Döljer misstag och brister – de är rädda för att andra ska bli arga på dem, lämna dem eller skämma ut dem om de avslöjar sina svagheter.
  • Söker efter det rätta sättet – de tror att om de bara kan komma på hur man ska vara eller vad man ska göra hade de kunna leva problemfritt.
  • Förtränger känslor – de analyserar istället för att känner. Ibland ser de känslor som bortkastad tid och energi, ofta har de dålig kontakt med sina känslor.
  • Försöker vara annorlunda än sina fäder– många snälla killar uppger att de har haft otillgängliga, frånvarande, passiva, ilskna, otrogna eller alkoholiserade pappor. Det är inte ovanligt att de tagit ett aktivt beslut att försöka vara tvärtom.
  • Är bättre på att relatera till kvinnor än andra män – de har ofta få manliga vänner. De söker bekräftelse från kvinnor och anser sig vara annorlunda än andra män.
  • Har svårt att prioritera sina egna behov. De tycker att det är själviskt att sätta sina egna behov i första rummet. De tror att det är en dygd att sätta andras behov före sina egna.
  • Gör ofta sin partner till sitt känslomässiga centrum – snälla killar säger ofta att de bara är lyckliga om deras partner är lycklig.

En del av dessa egenskaper är nästan alltid ett problem, som att förtränga sina känslor eller att göra sitt känslomässiga välbefinnande beroende av hur ens partner mår. Andra egenskaper är positiva i rätt sammanhang som att vara givmild och hjälpsam. Problemet är att sammanlagt ger det bilden av en person som har ett sätt att bete sig som gör det svårt att leva ett lyckligt liv.

Om de beter sig tillräckligt bra kommer de bli älskade och få vad de behöver

Glover menar att det finns något som styr de han kallar ”Nice guys”. De tror att om det bara är tillräckligt snälla, goda, omtänksamma, om de bara beter sig tillräckligt bra mot andra kommer de bli älskade och få vad de behöver. Det är en vacker tanke men inte en särskilt välfungerande strategi. Vare sig kvinnor eller män som beter sig på det sätter blir i slutändan lyckliga.

Alternativet är inte som många tror att bete sig värre, att bete sig illa. Det är att både vara omtänksam mot andra och mot sig själv. Det gör en inte bara lyckligare och skapar bättre relationer. Det gör andra lyckligare och man har fortfarande möjligheten att vara genuint snäll, när man vill.

Känner du igen dig eller någon i din närhet? Skriv gärna en kommentar och berätta.

Johan Ydrén

Författaren arbetar med psykoterapi och konflikthantering. Han tar emot klienter för psykoterapi i Göteborg och håller kurser och föreläsningar om konflikthantering över hela landet. På Hantera Konflikter ... kan du lära dig mer om konflikthantering, samt givetvis finna information om professionella tjänster. Kontaktuppgifter




{ 1 trackback }

Vara snäll, en vinnande strategi | Johan Ydrén
februari 12, 2009 kl. 21:15

{ 49 comments… read them below or add one }

Karin juni 24, 2009 kl. 14:20

Hej!

Jag måste säga att det var en smärre chock att läsa texten Är du för snäll? Trodde jag skulle lära mig nåt om mig själv och här radade du upp min x-man….Det stämmer så väl på honom ovan beskrivet.

Han arbetar som VD i ett medelstort företag och behöver bli oupphörligen bekräftad. Från personal sin egen chef, sina barn, samt då för en tid sedan även mig. Han köper alla i sin omgivning (även om det inte är han personligen som betalar utan kan "fixa" det genom jobbet) För 4 månader sedan kom han hem och släppte bomben, då jag kom på honom med att ljuga om en arbetsresa. Han ville skiljas. Det är 4:e gången han går ifrån mig och det är också 4:e gången han skaffar en ny (eller kanske redan redan haft på gång). Till saken hör att han fyller 45 och hon har precis fyllt 24! För mig känns det som hans bekräftelsebehov i samband med 40 års kris, för mycket jobb och allt annat, äntligen kanske kan bli stillat.
Personligen mår jag väldigt dåligt, men det kanske inte är så konstigt eftersom han återigen brutit alla löften och släppt mig helt handlöst i en svart avgrund.

Skulle vara tacksam om det fanns någon diagnos (utöver narcissism som också är inslag hos honom, ja enligt mig då som inte är utbildad inom området), för att bättre förstå hur en sådan här människa fungerar och hur man kan förtränga sina känslor som han erkänt de andra gångerna att han kan. Mycket intressant om det finns något att svara på det här.

uffe juli 12, 2009 kl. 12:04

Har glover pratat med mig när han fått fram detta.?detta e skrämmande att se detta….hur kommer man tillrätta med att hitta en harmoni e detta?jag är totalt vilsen i mitt liv..vore tacksam för ja vad säger man"tips"på hur man kommer ur detta..är inne på mitt 4de förhållande som håller på att gå åt hlvt pg.a att ja e vilsen i vilken roll jag har har i livet..m.v.h uffe.om man lyssnar på robin williams låt feel…det är precis så jag känner ….

Vivvi augusti 25, 2009 kl. 9:57

Oj oj….. detta gäller män men kunde lika gärna varit en spegel av mig som kvinna.
Lever precis så där och det är så destruktivt men hur kommer man ur det?
Har hamnat i ett förhållande där hela detta "good guy" beteendet tillsammans med destruktiva konflikter blir katastrof. Fullständigt katastrof. Hur ska man kunna ta sig ur detta??????

Magnus Gustafsson augusti 31, 2009 kl. 11:39

Hej
Det här stämmer klockrent in på mig. Har levt med detta i nu 44år och vet inte hur jag ska komma vidare. Men första gången i mitt liv är det här något som sätter huvudet på spiken. Jag får något att följa. Inte trodde jag att min snällheten var det som var problemet.
Ska gå vidare med dette. Äntligen något att jobba vdare med.
Tack: Magnus

Johan Ydrén september 8, 2009 kl. 2:09

Hej

Vad kul att jag fått respons. Tyvärr har jag inte sett det tidigare. Det här med att ha kommentarsfält är nytt för mig.

"Snällhet" har många uttryck så det är svårt att ge ett generellt tips om hur ni kan arbeta själva. Självklart kan ni söka hjälp, hos mig eller någon annan, men man kan göra mycket själv också. Min erfarenhet är att det för många är hjälpsamt att börja lägga märke till när magkänslan säger att det inte står rätt till. Notera det gärna i en dagbok och reflektera över vad du önskade just då.

Många som är "snälla" har svårt att märka när de går över sina egna gränser. Att börja känna efter är därför första steget.

Man kan också tänka på att de flesta som är för försiktiga med att kräva saker för sig själv och sätta gränser kan behöva slå över lite innan de hittar balansen. Var inte orolig för att kräva för mycket eller säga nej för ofta. Du kanske behöver det en period för att till slut få en bra balans.

Åse oktober 24, 2009 kl. 15:01

Hej
Tänker tillbaka med det där att vara snäll,det är inte många människor som tål att få vänta,söker bekräftelse tycker jag de flesta gör,får de inte de, är det lätt att utse en syndabock som jag ofta får vara,så länge människor får ett ja och sina behov är de ok,att jag sedan sätter mina egna behov tll sidan är det ingen som bryr sej med,detta tröttnade jag på med att börja säja nej och då fick jag lämna abete,idag mår jag inte själv så bra eftersom det inte finns någon medbestämmande rätt i detta landet.

mary j november 3, 2009 kl. 13:35

wow, detta fick mig att öppna ögonen för mig själv. Allt som nämnts ovan stämde in på pricken. Trots att jag är kvinna och detta är menat för män så kunde jag relatera till varenda punkt.

Tack

uffe november 16, 2009 kl. 20:01

Jag känner mig precis som en Nice Guy men jag blir fasligt arg när ingen tror mig då brusar jag upp som någon tänt eldvätska på mig.
och nu börjar jag att förstå viden av det hela. det är skrämmande hur sann den var ja man söker bekräftelse o jag söker den av min sambo hela tiden märker jag nu.
Skulle jag berätta allt så skulle det kunna bli en bok hur en nice guy förstör sitt eget liv sakta men säkert och där är vi nu efter 9 års som jag kallra tjafs bråk.

Robert B maj 16, 2010 kl. 17:28

allt stämmde in på pricken av mig, å nu efter att läst lite mer har jag förståt att folk gillar att utnyttja en sån "nice guy" som jag. jag gör precis allt för alla känslosamt och ekonomiskt å tänker oftast inte på mig själv. men när jag sedan "hjälpt" dem med deras problem så e de som att jag inte finns mer. när jag var i tonåren var jag mest poppis på skolan å fick alla å skratta och hade ett utseende som tjejer drogs till. men det har ändrats helt på senare år. blev mobbad ett tag på mitt första jobb jag hade och det haar nu gjorts så att mitt skälvkänsla gått ned till botten. vågar inte prata med folk å istället för att prata impulsivs å glatt som innan så funderar jag ett tag innan på vad jag ska säga. å detta har gjort att många av mina vänner inte vet vart dem har mig och vi har bara ytlig kontakt idag. går under snart av alla panikångestar å ser knappt någon utväg. jag saknar mitt gammla jag/liv så det blöder i hjärtat

Roger oktober 29, 2010 kl. 8:06

Ojojoj!
Var nog inte riktigt beredd på att någon skulle pricka in mina typiska beteenden så jädrans exakt…Har allvarligt börjat tro att det är något stort fel på mig i nära relationer, men efter att ha läst detta så kanske man kan våga tro på att det mera är frågan om ett syndrom än någon enstaka "defekt" person. Jag har länge vetat att jag har svårt att säga nej, vill ställa upp och hjälpa till, vill vara alla till lags, och visst kan jag hålla med föregående att det finns stor risk att bli medvetet eller omedvetet utnyttjad pga detta. Men vad gör man då?? Jag är själv mitt uppe i den mest uppslitande situation jag befunnit mig i någonsin, en trolig skilsmässa efter 12-års äktenskap, som varit starkt påverkad av mina "defekter". Jag vet inte riktigt hur jag skall kunna klara mig igenom detta, men jag inser md viss bitterhet att det som händer nu är precis det som jag har varit mest rädd för, att förlora den jag älskar! Men om man älskar någon, färgat av alla dessa beteenden som en "nice guy" har så kan man nog inte vänta sig något annat!

Peter bj februari 21, 2011 kl. 19:26

Jag känner igen mig själv måste jag säga. Men jag söker väldigt sällan bekräftelse från kvinnor, ifråga om varför jag är snäll. Liksom som man behandlar blir man behandlad själv? Mer svårt att säga ifrån när någon utnyttjar
mig. Svårt att se det och tror mycket på vad folk säger. Mytoman? Nä, jag har ett otroligt minne och analyserar saker beteenden hos andra men glömmer lätt bort mig själv? lägger ihop saker tex varför en tjej får sms varje fredag lördag kväll efter 3 då de frågar om de ska hämta henne? Liksom varför gör de så? Har en sjukt bra berättelse om olika beteende igentligen som jag vart med om senaste halv året. Men jag kan erkänna att jag lever genom av min partner ofta känner. Hjälp tack!!/ peter

Mr. E april 26, 2011 kl. 18:35

OK, jag har precis konstaterat att jag passar in på 90% av kriterierna i artikeln. Vad gør man nu då? Skulle gærna få några tips på hur jag ska hantera reaktionerna från omgivningen nær man lanserar konceptet "no more Mr. Nice guy". De bråk och græl som uppstår hela tiden med flickvænnen ær nær jag får nog av att anpassa mig efter henne och alla hennes behov och kænslor…

becka april 30, 2011 kl. 14:38

Tycker problemet ligger hos dem som trycker och nervärderar enligt mig…tycker det känns vettigare att inte göra allt kring ens person till ett problem… går ju att se det som är bra med det också… och lära sig att tampas med idioter utan att bli en idiot själv…

…det går ju att skriva om varenda punkt på ett mer upplyftande sätt och utan hela det där offer-mentalitets-sättet som enligt mig är att trycka och nervärdera.

…om man redan mår dåligt verkar det helt befängt att rada upp en hel lista på vilket sätt man är ett offer och tro att det är en väg till att må bättre, det är ju inte den enda sanningen liksom.

…från en som kände igen sig i alla punkter, blev lite lättad och sen lite mer deprimerad, för att sen bli lite förbannad och ifrågasätta hela idén med en "offer-lista"
WTF liksom!?

…tack och hej

Johan Ydrén maj 2, 2011 kl. 14:47

@Mr. E Jag kan rekommendera boken. Och spontant tänker jag, men jag känner ju inte dig, kan du finna ett sätt att upplysa din flickvän om vad du behöver innan du "får nog av att anpassa" dig?

@Becka Tack för kommentaren. Jag håller med om att listan är provocerande negativt formulerad. Men jag tänker att den är skriven för de som vill göra något åt sin situation, vilket självklart inte de som trivs inte behöver. Om man vill förändra sin situation ska man förstås titta på omgivningen men man behöver också titta på sig själv. Att bara kritisera omgivningen gör en maktlös. Däremot tycker jag inte att man ska skuldbelägga vare sig själv eller omgivningen, många som är "snälla" bär i min erfarenhet på alldeles för mycket skuldkänslor.

becka maj 5, 2011 kl. 13:49

jag håller med, menar samma sak egentligen…var lite otydlig om att det handlar om sig själv, inte alla andra…någonstans måste man bara sluta göra sig själv till ett problem, blev därför lite irriterad, uttryckte detta ganska klumpigt men jag är ingen mästare på det skrivna ordet =)

Toni februari 1, 2012 kl. 11:43

Oj! Känner igen mig så väl…

Brukar säga att jag vet precis hur jag vill vara som pappa – bara se vad min far gjorde och göra precis tvärt emot!

Haft svårt att hantera det faktum att jag på ett självuppoffrande sätt alltid är andra behjälplig och mer eller mindre bara viftar bort deras tacksamhet med ett "äsch – var väl inget", samtidigt som jag nästan förväntar mig uppskattning och hurra-rop från min fru när jag utfört någon av de basala uppgifterna i hemmet. Skakar själv på huvudet när jag skriver…
How to do better?

Louise februari 29, 2012 kl. 23:09

Otroligt intressant. Jag snubblade över denna artikel när jag egentligen letade efter något annat och visade den för min man. Han blev alldeles tyst och så läste han flera gånger. Oj, sa han, det stämmer ju så bra på mig. Och inte särskilt lycklig blir man, konstaterade han oroligt. Trots denna insikt, är det svårt att förändra sig själv, och jag observerar hur han fortsätter i samma bana som vanligt, vilket känns tämligen självdestruktivt. Av någon anledning provoceras jag faktiskt inte själv av det just nu, vilket gör att jag kan prata med honom om min oro jag känner för honom utan att det blir fördömmande eller kränkande. Men jag noterar alltså att det inte hjälper och jag är rädd att han förr eller senare kör sig själv rakt in i väggen. Vad kan jag göra? Tar tacksamt emot tips och råd.

Henrik april 23, 2012 kl. 15:04

Hej Jag är 28 år och tills för inatt när jag surade på mobilen kunde jag sätta "prick" över mitt beetende… trodde att jag var ensam om detta.. och jag mår dåligt över mitt beetende för det förstör min vardag och mitt liv… Jag är trött på att vara för snäll och visa "hjärta" mot folk… och stötta människor som inte ger tillbaks.. jag förstår nu varför tjejer man varit tillsammans med utnyttjat mig… Jag är less på vara den människan och bestämt mig att förändra mitt liv 90 procent av allt detta stämmer. Tänker till en början sätta upp denna artikel i min lägenhet för att ständingt bli påmind om att jag måste förändra mig. Hjälper inte det… så måste be om hjälp… För jag orkar inte känna mig utpumpad på mig själv när jag är i ett förhållande..för sedan bli lämnad och känna sig utnyttjad… NO MORE MR NICE GUY

Finns där någon i Malmö du kan rekommendera ifall jag inte lyckas självmant ? Tacksam om du kan rekommendera mig någon jag kan komma till i såfall.

Henrik Larsson.

H Eric juni 15, 2012 kl. 18:51

Listan längst upp i artikeln var ett enda långt "check". Så nu vet jag att huset brinner – något jag misstänkt länge – men har ingen aning om hur jag skall släcka elden. Så typiskt.

Mari augusti 10, 2012 kl. 12:30

Jag är kvinnan till denna mannen. Den 'elaka' och 'utnyttjande' kvinnan till den självuppoffrande, gode mannen. Hur är det för oss tro? Jag har upplevt ett förödande tryck och ett till slut alldeles för stort krav på mig att alltid bekräfta, vara glad, låta mig tröstas, vara tillgänglig…Kort att finnas där till hundra procent för mannens känslomässiga behov. Det kan bli väldigt skruvat: Jag får och får och får det jag inte behöver…Konflikter förträngs och kritik får inte framföras. Det är ett stort problem om man ger enbart för att bli bekräftad. Det blir ett tvång i gåvan, en slags utpressning. Och givandet i det här fallet är till stor del egoistiskt motiverat. Man kan vända på steken. Kvinnan i exemplet blir känslomässigt utnyttjad och tvingad in i icke valda situationer av den alltför snälle mannen. Man blir tryckt längre och längre in i ett hörn och när det inte går längre öppnas munnen och kritiken kommer (otacksamheten). Han går.

Felix november 5, 2012 kl. 1:20

Efter att ha hittat hit till din hemsida och läst olika artiklar du skrivit så blev jag nästan förskräckt hur väl jag kände igen mig i denna lista på beteenden tagen ur boken. Självklart var jag tvungen att beställa ett exemplar och kan inte säga annat än wow. Vilken ögonöppnare. Det var som att läsa om sitt eget liv och boken har hjälpt mig att sätta ord på många känslor jag har. Tack för att du skrev lite om den så att jag "fick nys" om den. Den här boken känner jag spontant kan påverka väldigt många män positivt. Började nyligen att gå i terapi för de problem jag har och ser fram emot att ventilera tankar jag fått från denna bok med min terapeut!

Återigen, Tack!

Anonym december 19, 2012 kl. 7:01

Hej! Jag heter Habib.
Jag är nice guy.
Om jag inte vara snäll mot andra eller inte acceptera andras åsikt då jag hamnar skuldkännsla, då Jag måste lada mig igen att måbra. Jag är liksom ofta kär på andra och jag håller dorren oppen for andra. Jag döljer ofta allt
tack för att vi var tillsamans

Anna-Lena januari 2, 2013 kl. 22:42

Hej! Jag har en kompis som jag börjar bli lite smått orolig för.
Hon är alltid väldigt, väldigt snäll mot alla. Alla vänder sig till henne och hon kan spendera hela kvällar med att lösa andras problem.
Hon börjar må dåligt över hur MÅNGA som berättar så grymt DJUPA problem som hon måste hålla för sig själv och jag känner lite att hennes bägare svämmar över. Hon säger aldrig nej och ger sig alltid i konflikter/diskutioner.
Hon kan känna sig taskig mot någon som mår dåligt, när hon inte ens är inblandad. Hon sätter alltid andras behov i första rummet som du skrev här i artikeln, vill så himla gärna hjälpa henne att lära sig att "ta för sig" mer och vara mer omtänksam mot sig själv! Men vet inte riktigt hur, har du några förslag vad hon kan göra?
Jättetacksam för svar, tack på förhand!

Noelle januari 9, 2013 kl. 1:06

Efter att har läst detta och är riktat till män så kunde det lika väl vara en kvinna. Skrämmande och upprörande är det, att så mycket saker passa in på en.

Det hemskaste är när man försöker minska på sin "för snällhet", känns det mer som att man har istället förvandlat till ett monster som säga bara kalla, ironiska och elaka saker. När man sitter i den sitsen så gå man bara tillbaks till sina gamla vanor och är "för snäll" åter igen. Fast man vet att det heller inte är bra!!

Hur kan man göra så att man inte är för snäll och inte en elaking utan mitt i mellan?? Hur kommer man till vägar för att kunna slippa att vara "för snäll".Jag skulle uppskatta om du kunde svara på detta.

P.s Tack för denna wake- upp call

Johan Ydrén januari 10, 2013 kl. 0:12

Hej Noelle! Det är en intressant fråga och svår att svara på för att den är så generell men jag vill säga något om det här med att bli elak.

Min erfarenhet är särskilt ens sätt att kommunicera kan vara som en pendel. Om man börjar på ena sidan där man uttrycker sig för vagt och otydligt kan man behöva svänga över till andra sidan och bli för hård och skarp innan man kan hitta jämvikten där man är tydlig och tar ansvar för vad man vill. Är du med på vad jag menar? Ibland kan det fungera så att man måste våga vara lite arg och elak för att man ska kunna komma till nivån där man är adekvat och tydlig.

Noelle januari 12, 2013 kl. 23:04

Tack Johan! Jag förstår vad du menar, när du gjorde den där liknelsen, att "kommunicera kan vara som en pendel". Dina ord gav det svar till denna frågan som jag har undrat väldigt länge. =)

Victor januari 16, 2013 kl. 21:33

Hej! Har funderat länge nu kom precis på mig själv varför de alltid går åt skogen med alla relationer.
Sökte på google och kom in här nu, stämmer mycket bra in på mig;(JAG ÄR FÖR SNÄLL!!!
Har nyss börjat prata med en ny tjej vart singel ett år nu vi har träffats också hon gillar mig, men på senare tid har hon blivigt väldigt tyst… ;(
Är alltid samma vissa jag förstör alla mina förhållanden och en del vänner för jag är på tok för omtänksam och vänlig… Hatar mig själv!

Barbro februari 2, 2013 kl. 1:19

Nej tyck inte illa om dig själv! Det är ju en underbar egenskap att vara snäll. Gör inte om dig! Jag önskar att jag någon gång träffade en man som var god och snäll. Är så trött på egoister!

Mikael februari 16, 2013 kl. 16:14

Kille på 27 år som börjar tappa fotfästet just på det känslomässiga stadiet. Har återigen förlorat en kvinna jag kärat ner mej i. Hur mycket man än försöker spricker varje relation gång efter gång. Vad alla tjejer sagt är att man är underbar på alla sätt och förtjänar den bästa, och jag hatar verkligen dom orden. Men nu vet jag nog vad problemet är, Allt stämmer så in på mej. Jag har beställt boken 🙂 ska säga upp mej från jobbet på måndag, dra iväg om någon månad på en längre resa och studera denna och komma hem som en ny människa.

Karl mars 2, 2013 kl. 5:22

Om man känner igen sig på alla punkter hur ska man göra då? Seriöst, allt passar perfekt in på mig… hur ska man "ändra" på sig, är en kille på 21 år som inte orkar vara den snälla killen som alla kan vända sig till men inge bryr sig om… är trött, matt och orkar inte mer…

Linda mars 19, 2013 kl. 21:37

Jag undrar nu, varför jag i all världen, tagit så mycket skit , utan att visa min ilska genom att ge tillbaka. Jag undrar vad som hade hänt om jag slagit tillbaka/åtgärdat varje orätt som gjorts mot mig direkt. Jag har varit så snäll, så snäll. Så mycket ilska jag förträngt. Jag hade inte självkänsla nog att ge igen. Jag fick mycket skit tills jag lärde migge igen.

Maja maj 25, 2013 kl. 23:01

Ja, jag känner igen mig väldigt väl i det här.
Man blir nästan som en fånge i sitt eget tänkande för är det så att man slutar upp att vara snäll på det viset så blir man liksom straffad.
Har alltid varit den som är för snäll och lägger mina egna behov åt sidan efsm jag tror att jag kan uppfylla dom genom att andra får det bättre. Men jag inser att ju mer jag gör så kommer jag att skadas av det.
Nej, det här måste jag ta tag i!
Är bara 20 år och vill gärna lära mig att leva för min egen skull också!

Anita juni 23, 2013 kl. 12:48

Hej!
Oh vad jag känner igen min f.d. man i detta. Han sa i stort sett alltid att han tyckte lika som mig. Om jag sen i praktiken märkte att det inte var så, så hävdade han att det visst var så, att han hade råkat glömma eller någon annan förklaring. När jag medvetet dolde vad jag tyckte för att han skulle säga sin åsikt först och jag respektfullt sa min åsikt som inte var lika som hans så trodde han att han tyckte "fel". Hur jag än försäkrade att jag tyckte att det var OK att tycka olika och att jag trodde att vi kunde hitta en "lösning" på vår oenighet så hävdade han att det enda var att tycka lika. Synd att det nästan bara talas om konfliktlösning i samband med relationsproblem. Under vårt äktenskap så hittade jag aldrig något som handlade om hur man gör när ena parten undviker oenighet och tips på att "lösa det".

Micke juli 6, 2013 kl. 16:01

Hej,

Läst alla inlägg och undrar lite var är alla ni goa människor. Jag letar efter människor som er, som är snälla ställer upp och inte bara kör på med egocentrisk autopilot. Jag fattar inte varför det är något man inte ska sträva efter. I min värld så borde alla vara som ni och inte tvärt om. Dom som är egocentriska och tar från andra borde få ändra på sig och bli mer snälla och ödmjuka. Så jag tycker ni är grymma som skrivit här och jag letar efter en tjej som tänker så!

/ Micke

Pär Eriksson juli 16, 2013 kl. 23:52

Bra beskrivning. Jobbigt att hantera problematiken – hur fan ändrar man sitt beteende? Bra beskrivning om pendeln. Man måste våga och stålsätta sig ibland och säga ifrån även om det blir klumpigt. Tyvärr kommer jag aldrig ihåg det när det skulle behövas. Trösterikt att läsa andras kommentarer.

Sonny oktober 4, 2013 kl. 16:53

Oj oj så glad jag blev att läsa denna sida med alla som liksom jag känner igen sig. Jag ser en röd tråd genom hela mitt liv där jag alltid varit den snälle som till slut oftast mister tjejen och även vänner. Jag är medveten om mina narcissistiska drag då jag har lärt mig och att se tecknen. Jag är nu 46 år men har en lång rad av misslyckade förhållande men flera tjejkompisar.
Just nu sitter jag och är jävligt arg på mig själv som träffat en tjej som sagt till mig som en varning i början av vårt förhållande att jag är FÖR snäll och det kommer bli problem. Vilket det blivit nu så klart.
Mitt problem är att trots råd från vänner att inte vara till lags och snäll, så är jag detta likt förbannat.
Nu sitter jag här i min frustration och har gjort bort mig totalt och varit "för snäll" senast idag.
Tjejen lyser med sin frånvaro och med total tystnad i min mobil.(vilket hon gjort senaste veckan nu)
Jag klarar helt enkelt inte av att tuffa till mig och "pendla" där det behövs för att inte ge för mycket och att dra gränser!
Det jobbiga är att jag ganska lätt träffar tjejer men de liksom tröttnar… Ibland undrar jag om jag bara har otur eller dras till fel typ av tjejer. Mycket ledsamt att se detta beteende i mig själv och inte ha verktygen att göra något åt det.

Anonym oktober 11, 2013 kl. 12:28

Har samma problem jag 40 årig man som är alla till lags för at självkänslan är låg lever genom min fru klarar inte av disharmoni eller konflikter utan att må för jävligt vilket undviks till varje pris. Detta resulterar i att jag igentligen inte mår bra bara känner mig trygg, tränar på att inte alltid finnas till hand men det uppskattas inte av frun:( vill igentligen levaa ett eget liv bestämma mer ta mer plats inte alltid dubbelkolla med alla och sätta sig själv i sista rummet. Toffeln!

Anonymous oktober 11, 2013 kl. 16:53

Trevligt att se att man inte är ensam. För min del känns det som att jag har svårt att ta kritik, tex. på jobbet. Och detta gör att jag har svårt att ge kritik också då jag värnar lite väl mycket om andras känslor.
Jag gör gärna omskrivningar om andras tillkortakommanden och förklarar det som nåt annat, men har inga bekymmer att se mina egna brister.
Känns ibland som att jag skulle vilja vara på nån typ av boot camp i ett halvår för att göra mig mindre mesig.
Hur gör man sig tuffare? 🙂

leoman november 21, 2013 kl. 22:37

Ehm… This is soooooo me….
Hade fram tills precis nyligen inte hållt med om punkt 8, men har precis nyligen börjat inse några helt nya sanningar i livet.

Det har sannerligen gjort mig förvirrad kan jag säga. Jag har blivit starkare med åren, hade nog inte hanterat min nuvarande situation om jag inte kommit så långt som jag gjort. Men punkt 8 är nog mer sant än vad man själv kanske ens vågar erkänna.

Ingela december 18, 2013 kl. 23:41

Otroligt jobbigt att läsa, även alla kommentarer, för jag känner igen mig själv. Äntligen kan jag sätta ord på mitt egna beteende som fått mig att i princip drunkna i andras problem, känslor och livssituationer. Genom att alltid vara den som lyssnar och bryr mig om har mitt liv fyllts med energitjuvar. Jag känner mig aldrig tillräcklig, aldrig nog bra… Ger gärna bort alla pengar jag har över och hjälper andra betala räkningar om jag kan. Jag söker enorm bekräftelse hos min man som jag hela tiden överöser med gåvor, goda middagar och kliniskt rent hem. Han ska helst inte behöva göra någonting alls hemma. Han blir ibland arg över detta, tycker att jag ska sluta för mitt beteende får honom att känna sig som en översittare fast han inte bett mig göra någonting av allt jag gör. När han blivit arg reagerar jag med att göra ännu mer och sedan säga: Jag vill att du ska ha det bästa för jag älskar dig så högt.
När jag läser detta förstår jag att jag i själva verket utplånar mig själv… Tack för uppvaknandet!

Rickard december 19, 2013 kl. 15:17

Hur kan folk bry sig så lite? Kan man säga att det är deras fel? Jag har kunnat välja att genomlida både det ena och det andra för de jag älskar men andra tycks aldrig kunna lägga mer än 3 ord bakom deras "o så djupa kärlek".

As är vad de är, energitjuvar. Omedvetna parasiter som inte bara ruinerar folk känslomässigt. De ruinerar allt liv på hela planeten, för de BRYR sig inte. Och fram tills dess att folk kan älska öppet och inte tro att tre ord kan representera fenomenet vi kallar för kärlek.

Det finns de som är krigare och så finns det fegisar. Folk som tar tjuren vid hornen och folk som flyr. Vi som är så toffliga av oss är krigare, för vi slåss ständigt mot det faktumet att vi inte kan ge upp – inte kan sluta känna

Tyvärr tror folk att man blir den första som ger upp ändå, när man kraschat på grund av folks likgiltighet… I själva verket var man den sista som gav upp.

Mon december 26, 2013 kl. 20:53

När jag sätter gränser känner jag mig elak.

Annicka januari 6, 2014 kl. 13:36

Ingela du är precis som jag…..

Anders mars 15, 2014 kl. 22:42

Har levt exakt så som alla punkter beskriver under hela mitt vuxna liv. Detta i kombination med ADHD har skapat enorma problem.

Har bestämt mig att bli en ny människa. I alla fall jobba på de sidor som gjort att jag försatt mig i diverse relationer som gjort mig olycklig.

Denna självinsikt har jag precis kommit fram till innan jag läste denna artikel som fullständigt slog huvudet på spiken. Har börjat accepterat att det är som det är och det är, men har nu istället jätte mycket ångest. Är nervös i hela kroppen nu när jag måste rikta uppmärksamheten åt min självkänsla istället för någon annan. Ska träffa läkaren snart igen, hoppas få psykoterapi.

Mr. Mittemellan april 16, 2014 kl. 22:04

Nu har jag inte läst boken så vet inte om det står nåt om det jag tänker skriva, så skriver ändå.
Till alla killar som läser och tror deras förhållanden har avslutats Bara för att tjejerna tycker dom är "för" snälla och klandrar sig själva att det är bara där problemet ligger. Har ni också tänkt på vad det är för tjejer ni varit tillsammans med?? Det är alltid två stycken i ett förhållande. Och om ni känner igen er så är det garanterat inte att ni är för snälla som gjort att tjejen dumpar!!
Jag har hört att man är så snäll så snäll och den bästa killen dom haft, ingen har behandlat mig så bra osv.. och man tänker men vafaaa ta vara på det då. Men det finns ett ganska tydligt samband också om jag tänker tillbaka på tidigare förhållanden. Många tjejer har enormt bekräftelsebehov av olika anledningar. Dålig självkänsla och ett stort tomrum sen tex barndomen som hakat på vuxenlivet med alla möjliga fortsatta dåliga erfarenheter som har ökat tomrummet. En väldigt snäll Men säker kille i grund och botten och som bryr sig om sin tjej till fullo,(som så ska va) vill få henne att inte vara så osäker och dumpar all sin energi i hennes bekräftelsehål utan botten, anpassar sig helt efter tjejen (båda omedvetna om det) tjejen ser det tillslut som att killen gör allt för henne (är FÖR snäll) ger bort för mycket av sig själv osv.
Under förälskelsen är det inga bekymmer, då är ju båda partnerna underbara på alla sätt, det finns inga fel på varandra och man vill spendera varje minut med varandra osv. Men detta kommer oftast fram när förälskelsen har lagt sig, när det blir mer vardag. "killen har bostat upp henne" fast i själva verket sjunkit sig under henne, alltså tappat allt av sig själv, blir ointressant när vardagen kommer, sätter inte ner foten osv och vill göra allt för tjejen som börjar bli kvävd och inte vet varför. (Han är ju den bästa finaste killen som finns osv)
Elr ja, ett av dom första felet hon tror sig känna är att hon tror att det är för att han är för snäll, sätter aldrig ner foten när hon gör fel osv. Han är för snäll och inte säger ifrån. Ser hon förbi detta så kommer hon leta nästa fel ändå, och felen blir bara fler och fler men rätt ofta så räcker det ju med att man visar sig för snäll så blir man dumpad som alla böcker och hela samhället är ett bevis på. Sluta vara mr nice guy.. badboys får alla brudar osv.. bullshit! Vad är det för slags tjejer badboys får? Jo, tomma skal, vilsna själar som varken vet ut elr in.
Vad är det för slags tjejer "snälla" killar får? Jo, stabila med båda fötterna på jorden och har lärt sig älska sig själva innan dom kan älska och har självkänsla. Dom kan ta emot den genuina snällheten och kärleken från en snäll kille och ge tillbaka lika mycket. Nu kan ju en snäll kille få en tjej med enorm tomhet också och det är där problemet kommer in. Spelar liksom ingen roll så länge man har ett tomrum som bara individen själv kan laga/fylla med sin egen självkänsla, på nåt sätt blir det kajko, det kommer bli destruktivt vare sig han är snäll elr sätter ner foten. En tjej med dålig självkänsla och tomhet behöver vägledning och nån som säger till när det är rätt elr fel för oftast har dom fått helt kajko info om det i sina andra förhållandet (ofta "badboys") som dom sökt sig till pågrund av tomheten sen barndomen elr nåt annat. Men hur lätt är det för den helt vanliga snälla killen som lär räkna med att man vet vad som är rätt och fel.. tjejen bygger upp en fasad om att inte vara den osäkra (omedvetet) utan det är killen som är det. Fast det är tjejen som är så himla osäker i botten. Hon gör slut för att han inte kunde fylla hennes tomrum och han är fööör snäll.
Går man in som trygg säker person i ett förhållande med en osäker person utan självkänsla så går man oftast ur Osäker själv. Det tror jag rätt många kan instämma på. Man blir osäker på den andras osäkerhet och det blir en ond spiral.
Killen tänker jä*** @#$/$@*^! tjej, jag gjorde allt för henne. Varför kunde hon inte nöja sig med att hon hade en snäll kille, som hon antagligen tyckte också. Killen var inte fööör snäll! Däremot nog allt för mycket anpassningsbar och tappade dig själv i förhållandet = ointressant. Hon hoppar vidare till nästa kille i hopp om att gräset är grönare på andra sidan vilket hon kan få dammsuga hela världen för efter den killen. Badboy som behandlar henne illa elr "för" snäll kille som behandlar henne väll men har svårt att sätta ner foten. Båda blir fel eftersom hon måste "laga" sig själv först för att kunna ta imot kärlek från en genuint snäll kille OCH kunna ge samma sak tillbaka.
Summa summarum.. två säkra personer med bra självkänsla som går in i ett förhållande möter oftast varandra på mitten och har insikten att jobba över tröskeln från förälskelsen till vidare kärleksfullt förhållande. Där tror jag det blir kajko för många.
Nu generaliserar jag om början till kanske fram till 1-2 år. Par gifta i 10år kanske det är andra problem som uppkommit om han blir för mycket mr nice guy, elr så kanske man bara gillat läget så pass länge, det vet jag inget om dock.
Men det känns som väldigt många par tar det slut allt för tidigt (runt kanske 1 år) och orsakerna kan man faktiskt se ett samband med efter förälskelsen har lagt sig. Är man mottaglig för självrannsakan och bara inte lägger över det på den andra partnen i det här fallet mr nice guy och jobbar med sig själv ist och stå på egna ben så lär man också uppskatta den supersnälla killen. Vilken tjej som helst vill väll ha en genuint snäll kille som älskar henne för vad hon är (hur många ggr har man inte hört… 'varför kan jag inte bara få träffa en snäll kille som älskar mig för den jag är') men måste ju ha självkänsla och självinsikt och inte ha tendensen att "göra om" den antagligen väldigt anpassningsbara killen till nåt han inte är i hopp om att han ska fylla tomrummet som det är du, tjejen, individen själv som ska göra och inte killen, och ännu en gång vare sig det är en supersnäll kille elr ett asshole.
Btw boken borde heta 'Mr För Anpassningsbar' ist, för en snäll person vill ju varje människa leva med 🙂 Dumt begrepp!

Ville bara dela med mig lite om funderingar och erfarenheter om diverse olika förhållanden jag haft.
Jag är trygg i mig själv, snäll och vill det bästa för min tjej. Men väldigt anpassningsbar i livet i sig, och det är där man får jobba och inte glömma bort sig själv! Inget att göra att man är för snäll enligt mig ist.
Kom ihåg, det krävs två för att dansa tango! Och sluta inte vara snäll för guds skull och tro att allt hänger på det, balansgången är rätt enkel bara man möter varandra.
Fridens på er!

Felicia maj 15, 2014 kl. 22:41

Hej!

Jag känner också igen mig här!!

Jag är en tjej på 18 år och går fortfarande i skolan. Även om det är skrivet till män så känner jag igen mig så att det ryser i kroppen. (På vissa punkter).

Jag söker ständigt efter bekräftelse!! Jag blir så lätt ledsen och blir rädd för att bli sårad. Jag känner att jag är helt enkelt är för snäll!! Speciellt mot dom som har det jobbigt. Jag sliter ut mig själv för att fullständigt kunna lyfta upp dom. Jag tänker att jag ska få tacksamhet och snäll-het tillbaka, tror att någon kommer att ta hand om mig efter att jag har visat mitt stöd. Men så plötsligt när det inte händer så känner jag mig utnyttjad eller värdelös.

Jag känner att jag kanske mår dåligt av det.
Jag har på något sätt slutat bry mig för det är alltid samma visa, hur mycket jag än försökte lyfta upp alla och lösa allas problem så kom jag plötsligt att tänka på (vad gör jag, det är inte min uppgift att se efter andras liv, och jag har inte ens med deras problem att göra).

Jag har en kompis som har det jobbigt, jag blir ledsen och tycker synd om hen. Jag började hjälpa hen, (jag gav hen pengar, lät hen sova över när hen ville rymma hemifrån, jag stöttade hen hela natten i stan när hen var ensam och jag har sagt alla möjliga saker för att muntra upp hen. Jag lånade ut min mobil till hen och ritat teckningar åt hen. Det känns som hen påverkar mig totalt. Hen påstår fortfarande må dåligt och det känns som allt jag har gjort har varit i onödan eller som om det inte betydde något alls.

När jag kommer över att jag har känt mig nere så förlåter jag hen och alla dom andra och återgår till att vara för snäll, sedan blir det för mycket igen och jag vill sluta vara snäll. Det är som en ond cirkel. Samtidigt så VILL jag vara snäll!!!

(Kanske drömmer jag för mycket!)

Besviken står jag kvar, letar efter den rätta kompisen. Jag längtar efter någon som jag kan känna mig trygg med och som uppmuntrar mig ibland när jag blir ledsen. Tackar så mycket, jag är glad att jag inte är ensam. Om det är möjligt att få tips/råd om hur man ska göra för att fortsätta vara snäll men inte låta andra utnyttja en så vore det toppen.

Jan Issa juli 10, 2014 kl. 18:17

Hälften stämmer på mig skulle jag säga, men för lite mer än ett år sedan så stämde nog allt.

Jag är en kille på 23år och känner igen mig på många punkter i texten samt i mycket av det som skrivs av både män och kvinnor i kommentarerna.

Jag minns själv hur jag alltid ville ha en bekräftelse för minsta lilla grej jag gjorde. Hur jag alltid ville hjälpa till. Hur jag tackade ja till oändligt mycket jobb och evenemang som jag omöjligt kunde närvara på.

En del grejjer sitter fortfarande kvar men för ca ett år sedan så mådde jag så jävla dåligt.. Hade dålig kontakt med familj och vänner, kände mig osäker på allt, missnöjd med jobbet, slutade träna (gick upp 25kg), brydde mig inte om min flickvän… Jag hade i princip gett upp på allt.

Men en dag så satte jag mig i köket, satte på radion och började vara ärlig mot mig själv. Det låter nog konstigt men jag hade någon form av "dialog" med mig själv (alltså i huvet). Började tänka på allt som gör mig ledsen och varför, kunde inte förstå för jag var ju "the nice guy".

Efter många om och men så började det släppa och jag började inse. Började jämföra situationer jag varit i och lekt med tanken ifall någon annan var i min situation. Tänk om jag var chef och frågade min anställd ifall hen kunde jobba över? Skulle jag bli arg ifall hen sa nej? Skulle jag bli besviken? Formodligen inte. Jag har ju frågat personen i fråga, jag har gett personen en möjlighet att svara ja eller nej.

Fortsatte jämföra andra situationer, mellan vänner och mig, min flickvän och mig osv. Till den grad att jag började inse. Jag forstod sakta men säkert att jag behöver inte vara alla till lags för det förväntas inte av någon annan. Behöver heller inte bevisa något för någon annan, för dom flesta bryr sig inte om vad jag gör (precis på samma sätt som jag inte bryr mig om vad alla andra gör).

Det var just då som jag ringde en vän till mig och började prata med hen om detta. Få det ur mitt system och det vällde bara ur mig som ett vattenfall. För första gången i mitt liv var jag "självisk", jag tänkte bara på mig själv och det kändes så jävla bra. Jag kunde släppa så mycket och kunde gå vidare med så himla mycket. Men det bästa av allt var att hen jag pratade med inte ens tyckte att det var jobbigt, i vanliga fall så hade jag stängt ute alla känslor och "besparat" den andre all skit.

Detta blev ett väldigt långt inlägg men vad jag vill komma fram till är att man måste verkligen vara öppen och ärlig mot sig själv. Prata ut med någon om det och det kommer hjälpa dig att ta itu med de flesta problemen.

Tänkte att detta kanske kan hjälpa någon annan.

Ha det gött nu folk!

Krille september 12, 2014 kl. 20:56

Håller med Jan Issa, det beror ju ofta på att kvinnan eller mannen är osäker i sig själva. Det som uppstår är att osäkra människor som inte vågar visa sig själva lägger till med en tuff attityd för att dölja sin rädsla att inte duga och bli accepterade av andra. Snälla människor är oftast trygga i sig själva och ser igenom detta och behöver inte vara "tuffa" och visa sig på styva linan för att bli accepterade av andra.
Människor som är snälla och hittar andra snälla människor är oftast dom som blir lyckligast i längden.

Ridinglady oktober 14, 2014 kl. 9:35

Läste dina artiklar om snällhet och samarbete och gör reflektionen att man så lätt kopplar snällhet med mesighet och bekräftelsebehov. För mig är snällhet att samarbeta, vara just, hjälpa till när man kan och ge människor en andra chans. MEN parad med stor integritet och en förmåga att sätta gränser och säga ifrån när så behövs. För mig är vara snäll är inte att låta sig utnyttjas eller bli ett offer. Det är att "bry sig och bete sig anständigt mot sina medmänniskor". Att vara konflikträdd är inte heller alltid att vara snäll. Det kan vara väldigt egoistiskt att gömma sig bakom andra och på så vis slippa att utsätta sig för något obehagligt ….Om man inte vågar träda fram och lugnt säga sin mening så bidrar man inte till lösa ev meningsmotsättningar och bidrar därmed inte heller till att andra kan må bättre i det långa loppet.

Leave a Comment

OBS! På förekommen anledning vill jag påpeka att det här inte är en kanal för att söka psykiatrisk rådgivning, särskilt inte i akuta kriser. Om du har akuta problem, särskilt om du har självmordstankar, föreslår jag att du kontaktar närmaste akutpsykiatri. Nationella hjälplinjen, 020 - 22 00 60 är också en bra resurs. Med det förbehållet välkomnar jag varmt kommentarer. Meddelanden kan modereras för att upprätthålla läsbarhet och god ton.

Previous post:

Next post: