För mänsklighet, strunta i läkaren och gå till en robottekniker

”Kunskaper inom denna forskningstradition är oftast genererade av så kallade randomiserade kontrollerade studier (RCT), där man jämför en kontrollgrupp med en grupp som fått den åtgärd man vill testa, och slutsatserna dras utifrån jämförelser av dessa båda grupper. Den typen av forskningsdesign passar bäst på studier som berör den biologiska kroppen, utifrån ett strikt biomedicinskt perspektiv. Det som kan mätas via prov och valideras via statistik är det som räknas som kunskap, och denna kunskap finns på en allmän, generell nivå gällande den »medicinska« kroppen.

En invändning mot denna syn på kunskap är att vi inte har någon möjlighet att ta hänsyn till eller undersöka aspekter av människors liv som faller utanför denna typ av studie. Hur människor upplever sin situation, vad de har för olika bakgrundserfarenheter, vad de har för värderingar, livsåskådning, psykosociala faktorer som berör sjukdomen räknas inte som kunskap inom ramen för detta synsätt. Så snart vi intresserar oss för subjektiva, individuella aspekter på hälsa och sjukdom är vi per definition »ovetenskapliga«, enligt den positivistiska kunskapssynen. Det finns sätt att vetenskapligt undersöka människors subjektiva upplevelser, men sådana kvalitativa studier har inte samma status inom medicinen, eftersom kvalitativa studier hör till en annan forskningstradition, den humanvetenskapliga traditionen, som inte är känd eller missuppfattas inom biomedicinen.”

”Evidensbaserad medicin räcker inte!”, Rolf Nordemar, Jennifer Bullington och Glenn Hägerstam

Det är uppfriskande att se det här ämnet diskuteras i Läkartidningen. Jag har själv en bakgrund inom både det naturvetenskapliga, som civilingenjör, och den humanvetenskapliga, med en fil. kand. i Konflikthantering och steg-1 utbildning i psykodynamisk terapi. Det gör mig kluven. Å ena sidan är jag rädd för att människor inom de vårdande yrkena ska börja behandla klienter hej vilt enligt sin intuition. Å andra sidan är det med avsmak som jag ser hur psykiatrin vänder sig från allt mänskligt. Jag började min yrkesbana med att skapa artificiell intelligens till robotar, innan jag insåg att verkliga människor är så mycket mer givande att arbeta med. På många sätt upplevde jag de som arbetade med dessa intelligenta metallhögar vara mer intresserade av det genuint mänskliga än vad många moderna psykologer som arbetar med människors allra innersta är.

När jag ändå är inne på den tankebanan kommer jag att tänka på forskningen kring artificiell intelligens. Kraftigt förenklat kan man säga att de som började fundera på vad intelligens var snabbt kom fram till att det var en för svår fråga. Istället för att svara på vad intelligens skulle kunna innebära för en robot delade de upp problemet i delområden. De kom fram till att intelligent beteende kräver förmågan att kunna planera, fatta beslut, uppfatta omvärlden o.s.v. Sen satte de igång och forskade helhjärtat på varje delmoment. I praktiken ofta på hur man får en dator att spela schack. Det tycktes vara något som krävdes intelligens och dessutom var både planerande och beslutsfattande.

Vad blev då resultatet av schackforskandet? Jo, man lyckades till slut skapa en dator som kunde slå den mänskliga världsmästaren i schack. När man försökte klämma in den formen av intelligens i en robot så blev resultatet inte lika framgångsrikt. Det visade sig att en robot som måste planera och överväga allt i princip blir paralyserad i något så komplext som den värld vi lever i. Inte bara de minst begåvade människorna klarar sig bättre än denna överintelligenta robot. Små insekter som myror, vilka i princip helt saknar intelligent beteende, klarar sig oändligt mycket bättre. Faktum är att myror som har ett oerhört begränsat beteende kan skapa mycket komplexa konstruktioner som myrstackar. Samtidigt kunde den stackars roboten inte röra sig i ett vanligt vardagsrum om något rörde sig i rummet.

Sen dess har det hänt mycket inom robotforskningen. Har ni t.ex. sett en Aibo? En liten robothundvalp som Sony tillverkade och sålde runt millenniumskiftet. Den är helt i metall och väldigt uppenbart inte av kött och blod. Det är långt ifrån så intelligent som en hundvalp är, dess beteende är begränsat och den har självklart inget som skulle kunna liknas vid känslor. 1999 var jag på en presskonferens där den lilla roboten skulle visas upp för journalister som var där för att skriva om en konferens. Alla ville ha bilder av den lilla roboten och när fotografernas blixtar drog igång reagerade den med att krypa ihop och dra tassarna över ögonen. Jag tror inte det var någon i rummet som inte kände att de ville fram och skydda den lilla roboten. Det den saknade i intelligens hade de japanska forskarna kompenserat med ett överflöd av allt det opåtagliga i en varelses väsen som gör att människor reagerar känslomässigt. Den kändes levande trots att den så tydligt var av putsad metall.

Det är på något sätt tragiskt att människor som dagligen fördjupar sig i det mänskligas innersta väsen vill reducera det till något avskalat och mätbart. Samtidigt som de som kommer från det allra mest logiska och matematiska, datavetenskapen, fördjupar sig i mänsklighetens innersta väsen eftersom de redan insett att de inte hittar dit genom att söka i det avskalade rationella.

Författaren arbetar med psykoterapi och konflikthantering. Han tar emot klienter för psykoterapi i Göteborg och håller kurser och föreläsningar om konflikthantering över hela landet. På Hantera Konflikter ... kan du lära dig mer om konflikthantering, samt givetvis finna information om professionella tjänster. Kontaktuppgifter

Tagged as: AI, artificiell intelligens, evidensbaserat, forskning, robot