Jag gör då och då räder på Pocketshop och köper på mig böcker som på ett eller annat sätt angränsar till det jag arbetar med. Jag tycker om att hålla mig uppdaterad om vad andra läser och då och då hittar jag ett guldkorn. Idag gjorde jag det när jag köpte boken "Här är jag!, Vem är du? – Om närvaro, respekt och gränser mellan vuxna och barn" av Jesper Juul. Boken är skriven för föräldrar till, främst, småbarn men den är minst lika intressant för chefer, lärare, poliser och andra som kan ha nytta av att reflektera över hur man förhåller sig till uppdraget att sätta gränser för andras beteende.
Jag ser med glädje på att gränssättande tycks ha fått ett uppsving, inte minst med Nannyprogrammen på TV. Att inte dra gränser är att göra både sig själv och andra en otjänst. Barn behöver det för att lära sig om sina föräldrar som personer, för att slippa ta mer ansvar än de är mogna för och inte minst för att kunna anpassa sig till att leva i ett samhälle där man av respekt för andra människor måste kunna förhålla sig till att det finns gränser.
Redan innan jag köpte och plöjde boken råkade jag se en fråga i Aftonbladets relationsdel som fick mig att reflektera över hur svårt det kan vara med det som borde vara naturligast i världen, att uttrycka vad vi behöver och när någon passerar våra personliga gränser:
"Jag har en vän som jag tror är ute efter att ha sex med min kvinna. När vi åt middag sist tog han henne på bröstet vid minst två tillfällen. Ska jag skarpt kräva av min kompis att han aldrig gör något liknande igen?"
Frågan är öppen för svar från läsare, bidra gärna. Det är min filosofi att förhålla mig till individer, vilket kräver möjligheten att lyssna på "P" som ställer frågan för att svara men självklart måste "P" på något sätt förhålla sig till att han känner sina gränser passeras. Exakt hur beror på vad som har hänt och vad som är naturligt för "P" men ignorera inte dina gränser. När det känns fel är det din kropps sätt att tala om för dig att du måste agera för att inte må dåligt.
Allt för ofta ser jag hur brister i förmågan att sätta gränser orsakar problem på arbetsplatser och i personliga relationer. Jag uppskattar särskilt Jesper Juuls förmåga att uttrycka gränsers plats i det personliga samspelet mellan människor. Var helst vi umgås med andra människor möts våra behov och andras. Att agera i dessa konflikter är en viktig del i att skapa vår egen identitet och att komma nära andra människor. Så brukar också närheten mellan människor som kan lösa sina konflikter på ett ömsesidigt tillfredsställande sätt öka.
För människor i ledande ställning till andra är att sätta gränser också att ta ansvar och minska belastningen på den anställda, eleverna eller ens barn. Med en ledande position följer skyldigheten att skydda de man leder mot ansvar och skyldigheter de inte är betjänta av. Det är tyvärr en förmåga som ofta brister, ofta för att man blandar ihop förmåga att sätta gränser med att på något sätt minska individens möjlighet att få ta ansvar för sina egna uppgifter. Vanligt förekommande bland projektledare är exempelvis att lägga ansvaret för en deadline på projektmedlemmarna. Det kan tyckas naturligt att lägga ansvaret på de som utför arbetet men det är en dold förskjutning och följer inte regeln att ansvar och befogenheter ska följas åt. En projektledare kan kräva av de han leder att de arbetar hårt och följer hans riktlinjer. Om hårt arbete inte räcker är den ansvariga den som sätter ramarna för projektet, inte de som skött sin uppgift. Personligen tror jag att sådan ansvarsförskjutning är en av de stora orsakerna till jobbrelaterade stressjukskrivningar och utbrändhet.
Författaren arbetar med psykoterapi och konflikthantering. Han tar emot klienter för psykoterapi i Göteborg och håller kurser och föreläsningar om konflikthantering över hela landet. På Hantera Konflikter ... kan du lära dig mer om konflikthantering, samt givetvis finna information om professionella tjänster. Kontaktuppgifter
You must log in to post a comment.