Kommentarer till Självhjälp vid depression

Av: nian

nian — Thu, 19 Jan 2012 12:01:46 +0000

Det känns som hela den här artikeln handlade om mig! I princip allt stämmer. Har haft en för mig jobbig livsomställning i höst, men som du säger definierat det som ett I-landsproblem. Förstod dock inte förrän nu hur illa det verkligen var. Nu ska jag försöka följa dina råd. Tack!

Av: alexandra

alexandra — Wed, 28 Dec 2011 23:15:47 +0000

Jag känner inte igen mig själv. Är de så här mitt liv kommer vara? Kommer det bli värre? En fråga, finns det alltid hjälp att få? Hjälp mig hur jag ska göra.

Borde vara lycklig, bara några veckor av graviditet kvar och blev vetkligen glad till en början. Nu vet jag inte vad jag känner, kan inte förstå det är en människa där inne, tänk om jag inte älskar mitt barn när de kommer?

Är också helt övertygad om att min sambo är mycket bättre än mig och han kommer säkert och lämna mig, han är för bra och för snygg för mig, varför skulle han stanna. Jag tänker ibland att blir de inte bättre måste jag ta mitt liv, jag är ändå inte till någon nytta för min familj eller sambo

Av: Johan Ydrén

Johan Ydrén — Fri, 09 Dec 2011 14:16:21 +0000

Hej! Om du vill ha hjälp med medicinering bör du kontakta en psykiatriker. De är läkare med som specialiserat sig på psykiska besvär. Be din kurator om att få träffa en läkare angående mediciner alltså.

Av: eva

eva — Fri, 09 Dec 2011 04:15:38 +0000

hej johan jag glömde söga att jag har haft kuratorträffar och går därifrån med inga råd osv, utan ät medicin så går det över det är deras hjälp att stoppa i sig piller men jag har haft ett yungt missbruk bakom mig, idag har jag varit 11 års drogfrihet och det ät jag stolt över mig, men nu känns det som immovanen kan ge nån tvärtoefeky, är de släkt med opiater

Av: eva

eva — Fri, 09 Dec 2011 04:13:14 +0000

hej johan jag glöde söga att jag har haft kuratorträffar och går därifrån med inga råd osv, utan ät medicin så går det över det är deras hjälp att stoppa i sig piller men jag har haft ett yungt missbruk bakom mig, idag har jag varit 11 års drogfrihet och det ät jag stolt över mig, men nu känns det som immovanen kan ge nån tvärtoefeky, är de släkt med opiater

Av: eva

eva — Fri, 09 Dec 2011 03:58:55 +0000

hej jag jeter eva och är över 30, har allt i livet som en människa strävar efter. villa, 3 så friska barn en underbar man ett arbete som jag ölskar. men har stort ansvar där, ska finas till alla och allt och även hemma 3 vånging
shus på 500 kvadrat, 2 huskies ja allt som många tyvärr inte hat, jo jag ska va tacksam tycker mångs speciel jag har förvarnats a sluta va så ;jävla; godtrogen. men jag är en sån person som tror gott om alla så snälla min fråga är hur kan jag börja få sova igeb om nätterna, för jag har aldrig hast problem att sova nät kag äter sertralin den hjälper eller hjälpte mig tills för fyra dagar sen jag tog en sömnrablett immovan som jag inte hade behövt ta alls en månad efterutan efter en immovan har lett till 2 per natt och jag blir pigg utav dem. kan inte förklara mer ätt nu räcker det vad behöver jag göra. mv eva tacksa för svar snabbt
vpra

Av: matilda

matilda — Wed, 07 Dec 2011 22:01:00 +0000

hej!ja är en tjej på 15år som läser din sida,
ja mår redan bättre bara av att höra det som du skrivit,har haft mycket depression sen 10års ålder,har blivit misshandlad i skolan osv,allt har gett mig dålig självkänsla genom hormoner och allt genom tonåren,kärlek,familj,vänner,sex ingår väll oxå i den kategorin,allt e som en boll som vi alltid knådar och vi vet inte vad vi ska göra med sen sen.Jag blir oftast väldigt osäker på vad folk skriver till mig.Har fått gå på många samtal genom mina år,får ingen vidare hjälp i skolan,men just det här som du skrivit har ja tänkt på mke för mig själv.Men tack så jätte mycket!

Av: Jag

Jag — Sat, 03 Dec 2011 15:07:38 +0000

Känner igen mig fy fasen och vet att jag har deprition och nu ska jag till stockholm jag vill verkligen inte bara gråter och gråter men vågar inte säga nej. Jag vill bara vara hemma med min hund mysa och ta det lungt jag var iväg igår och kom hem inatt det var en utmaning jag vill inte en till men jag kan inte säga nej Mår skit verkligen över detta att behöva åka känns som jag måste

Av: Anonym

Anonym — Wed, 30 Nov 2011 14:38:55 +0000

Finns ingen hjälp att få, har sträck ut min hand flertal gånger men faller lika hårt igen.
Ångest inför människor blir bara värre och värre. Börja dra mig undan allt mer och mer. Dödslängtan bara växer och växer känns som jag provat allt.
Trodde det skulle bli ändring när jag väl träffat en tjej men nej nu är det andra problem som dyker upp.
Vad är det som man lever för igentligen?
vänner verka fly från en, har bara stöd från min tjej men det är påfrestande för henne. Vill verkligen inte vara en börda:(

Av: Tove

Tove — Sun, 27 Nov 2011 16:08:45 +0000

"Skadad själ" det låter som om din psykolog inte förstår dig överhuvudtaget, om du orkar tycker jag du ska försöka säga att du vill gå till en annan. Psykologen du har låter väldigt mkt som flera psykiater och terapeuter jag har träffat, de kan inte tolka ens signaler och kräver saker av en när man är som sårbarast, de går över ens gränser och gör saken bara värre. Jag har haft tur och fick till slut träffa en privat psykolog som alltid fick mig att känna mig bekväm, aldrig bedömde mig på något sätt eller krävde att jag skulle "lyfta på locket". Hon tolkade hela tiden mig, mina ord och mitt kroppsspråk, och frågade "neutrala" frågor, helt enkelt frågor som inte får en att känna att någon antar negativa eller felaktiga saker om en eller nedvärderar en och liksom "petar" på ens känslor. När hon märkte att jag fick en "ångestklump" så hjälpte hon mig att bearbeta den och lösa upp den. Hon fick mig att se på saker från andra synvinklar och fick mig att lära mig känna vad jag verkligen känner istället för att trycka undan det och skapa ångest, jag lärde mig bättre att hantera min stress och hon sa egentligen inte så mkt andra saker än vad man kan tänka själv att man "borde" göra eller tänka, men sättet hon sa det på gjorde att det verkligen fastnade. Hon höll på med psykosyntesterapi och energipsykologi. Det låter också som du lider av sociala fobier, jag kanske tolkar det fel, men i såna fall kan jag i alla fall rekommendera en väldigt lättsmält bok som har hjälpt mig att förstå mig själv lite bättre, den heter "social fobi - att känna sig granskad och bortgjord" av Anna Kåver.

Av: Johan Ydrén

Johan Ydrén — Sun, 13 Nov 2011 16:04:59 +0000

Jag kan förstås inte göra en professionell bedömning via internet och det i sig tycker jag är ett skäl till att du ska söka hjälp. Du förmedlar psykologisk smärta som påverkar ditt liv och det är klart du ska försöka få hjälp för det.

Av: emma

emma — Sat, 12 Nov 2011 21:21:02 +0000

Hej
jag förlorade min mamma i en olycka för nästan fyra år sedan och vet inte om det är det som orsakar hur jag känner nu. Jag bor med kompisar och ser dem varje dag. Från början var det en underbar frihetskänsla men nu är det mer som dömande ögon vart jag än går. Dom ser att något inte är som det ska men jag pratar aldrig om mina känslor så dom vet inte vad som är fel. Jag har en konstig relation till mat, jag tänker för mycket innan och efter varje måltid. Tänker på kalorier osv, men kan ändå inte behärska vad jag äter. Händer att jag hetsäter för att sedan må dåligt. Vikten är normal så det är inget som någon kan reagera på. Socialt umgänge intresserar mig inte lika mycket nu som innan, tycker mest att det är jobbigt. Sover onaturligt mycket och har ibland svårt att ta mig upp ur sängen. Tänker mycket på framtiden och om det är såhär det ska kännas när man är ung, jag kanske bara är "svag". Vet inte om det är såhär det ska vara eller om något är fel. Har ett jobbigt datum som snart är på gång och tänker ofta att bara det datumet är överstökat så kommer jag må bättre, men tänker sedan att om jag vaknar dagen efter och mår likadant, vad är det då som är fel? Jag är rädd för hur jag kommer må. Din text får mig att tro att jag har någon form av depression, borde jag söka hjälp?

Av: emma

emma — Mon, 31 Oct 2011 21:13:46 +0000

Hej Helena!
Jag skulle kunna skrivit din text själv, det är precis så jag känner mig som du beskriver!

Av: Skadad själ

Skadad själ — Thu, 27 Oct 2011 11:21:13 +0000

Det är något fel på denna värld, vad gör människor för fel??? Hur kommer det sig att vi alla (nästan alla) mår dåligt. Jag kan inte sluta tänka på det och jag vill bara ändra på världen och människorna i den... Jag känner att många människor "bara lossas" bry sig om en (som ex. en psykolog) dom kanske bryr sig innerstinne men det är ett hårt skal på min psykolog iallafall, Jag grät förra gången jag kom hem från psykiatriska mottagningen (min psykolog) Hon sade att jag måste börja lyfta på "locket" nu, att jag inte ens har försökt öppna den lite heller, att jag aldrig kommer att må bra om jag inte gör det. Hon frågade varför jag inte gör det (går djupt in i mej själv, fast jag gör det varje sekund enligt mej själv). Jag sa att jag är rädd och satt där mittemot henne i den röda stolen och skakade i hela kroppen och kände panik att jag vill aldrig mera gå hit =/. Det är ca. 10:e gången jag varit hos henne. I tisdags hade jag tid igen. Jag ringde inget återbud inget, idag hade jag en läkaritd (om min sjukskrivning) gick inte dit. Att gå ut och ta tunnelbanan och buss och gå förbi mitt jobb behöver jag ta medecin och jag sätter på mej en "luva och färgar mitt hår" så ingen ska känna igen mig. När jag väl är på sjukhuset hos min psykolog och pratar i 45 min är jag så slut att jag "dör inombords", har det hjälp? nej jag mår bara värre! Tänker äntligen hemma, nu behöver jag inte gå tills nästa tisdag!! Det är något Kallt i varje människa. men hur gör man så andra börjar bry sig om andra! går det? eller bryr sig människor bara om pengar och folk som mår bra. Tänk efter hur hjälper vi ??? Vi gör nog inte de! Jobbet betyder inte allt, men man måste ha hyra och matpengar. Nu har jag inte snart de heller när jag inte gick till läkaren och fick mera sjukledigt... So what? kämpat i 28 år nu och jag har klarat mej hittills.. många gånger så jävla bra och flera gånger så jävla åt helvete det gått. men jag står och nu står jag som en dep. tjej som tycker världen är hemsk eller rättare sagt människorna i den (ink. mej själv) när ingen gör nåt äkta för att hjälpa! jag behöver en soulmate tills döden <3

Av: tänk om de värsta händer

tänk om de värsta händer — Tue, 18 Oct 2011 04:54:09 +0000

Jag mår så fruktansvärt dåligt, har allt jag borde vara
Glad för. Världens finaste kille, nyförlovad en bebis på gång. Ja jag har verkligen alla förutsättningar. Och jag är verkligen tacksam.

Har nu under ca 2 månader mått extremt dåligt. Vaknar med sån oro och ångest att jag hade kunnat göra vad som helst för att de ska sluta. Kan inte fungera i livet, sa upp mig från jobbet för några månader sen. Jag vet inte hur jag ska bli frisk om jag nånsin blir det?

För tänk om de värsta jag oroar mig för skulle hända. Att min fina man lämnar mig? Då orkar jag vetkligen inte. Vet att alla säger att jag inte behöver oroa mig för de. Men tänk om de värsta händer och jag mår så här redan nu?

Jag har kommit till en gräns då jag tänker, nu kan de bara gå utför. Jag har varit i kontakt med sjukhuset och de skrev ut ssri. Men de har jag inte vågat äta då de normalt sett inte ges till gravida. Jag fick ingen samtalsterapeut men har legat på att jag verkligen behöver en. Ja hur ska jag kunna ta hand om mitt barn om jag mår så här. Och hur ska jag kunna göra det om de blir värre. Min man är det viktigaste i mitt liv, och försvinner han hur ska de då bli. Jag vill egentligen inte ta mitt liv men det är de enda jag tänker på