Kommentarer till Mäns depressioner

Av: Johan Ydrén

Johan Ydrén — Thu, 28 Oct 2010 21:19:24 +0000

Det är tråkigt att höra att du inte hittat den hjälp du söker och det är starkt av dig att fortsätta kämpa. Förmodligen finner du rätt person så småningom.

Av: p

Sat, 23 Oct 2010 11:36:48 +0000

Har besökt läkare och tagit prover som du föreslår, han var dock totalt ointresserad av att samtala om mina problem utan tyckte att medicinering var alternativet, detta var på psykavdelningen på sjukhuset i min stad. Jag vet dock inte vad dessa prover användes till. Om det var för att se om jag hade någon fysisk sjukdom eller om jag använder droger, jag fick inte reda på nåt om det, bara att läkaren var nöjd med resultatet av proverna. Har också träffat en läkare på vårdcentralen här men han tyckte att jag skulle rycka upp mej. Han testade mitt blodtryck och skrev ut någonslags medicin åt mej som jag inte ens tog ut. Jag försökte säga att jag kanske skulle behöva prata med någon om problemen, men hans övertygelse var att samtalsterapi bara var nonsens, jag gick av förklarliga skäl inte tillbaka till honom. Har även träffat en terapeut 4-5 ggr som jag fick nåt slags förtroende för men han föll bort pga av att han hade svårt med svenska språket(han är spanjor)jag tyckte det var svårt att veta om han förstod allt jag sade, jag fick ofta be honom att upprepa sina frågor som han ställde till mej. Detta faktum var verkligen irriterande. Annars var det en mycket sympatisk människa. Men, när han tyckte att jag skulle skaffa en bok ang. hur man ska förhålla sej till barn(jag har en son) i min situation. Jag skulle alltså enl. honom läsa en bok om hur illa barn kan fara i sådana familjesituationer som min. Jag hade nog varit hjälpt av en bok som talar om hur jag skall "bota" min situation istället. Så problemet för mej nu är att det är hopplöst, att inte någon kan hjälpa. Alla jag träffat har snarare stjälpt. Det är en ohållbar situation, vissa dagar funkar medan vissa gör livet till ett helvete som jag gärna kan vara utan..så där är jag nu..försöker härda ut..

Av: Johan Ydrén

Johan Ydrén — Sat, 23 Oct 2010 09:13:36 +0000

Hej, var får du stöd och hjälp? Jag undviker att ge råd på nätet. Det vore förmätet av mig att tro att jag kan ge goda råd som löser andra människors svåra problem. Jag tycker att det låter som att du är i en svår situation med dig själv, vad du kan och vill göra. Därav frågan, var får du stöd och hjälp för att reda ut hur du ska handskas med din situation? Om du vill fortsätta försöka reda ut er situation finns ju också alternativet att gå till familjeterapi. Jag skulle i så fall föreslå att du skickar ungefär samma text som hit och frågar om terapeuten har erfarenhet av sådana problem.

Av: Johan Ydrén

Johan Ydrén — Sat, 23 Oct 2010 09:04:59 +0000

Det är starkt av dig att fortsätta kämpa och pröva nya vägar. Jag vet ju inget om din situation men vill gärna göra två kommentarer:
1. Du nämner ingenting om läkare så jag vet inte om du besökt en läkare. Om inte, gör det! Många psykiska besvär kan ha högst fysiska orsakar, som hormonproblem, tumörer o.dyl. Det kan bara läkare diagnostisera och hjälpa dig med. Dessutom, olika människor svarar olika bra på olika behandlingar, om inte terapi hjälpt kanske medicin gör det, eller terapi kombinerat med medicin.
2. Du nämner att du besökt 4 terapeuter. Hur länge har du gått hos dem? Ibland kräver terapi en lång kontakt 10-20 ggr räknar jag fortfarande som kort terapi. Om det är så att dina terapiförsök varit ännu kortare än så kanske du kan pröva att dröja kvar lite längre och se om ni kan komma längre i terapin.

Av: p

Sat, 23 Oct 2010 08:24:46 +0000

Vad gör man när man gått till 4 olika terapeuter och ingen av dem kan hjälpa? Nu när allt förtroende för sjukvården är borta vad finns det kvar då?

Av: Åsa

Åsa — Thu, 07 Oct 2010 07:50:10 +0000

Hej, tack för en bra artikel. Min sambo fick diagnosen djup depression för 4 veckor sedan. Han fick medicineringen och denna vecka även en samtalskontakt. Jag tror att han varit i sin depression i minst 11/2 år. Vi har varit tillsammans i snart 4 år och köpte ett hus för två år sedan. Han har Hela tiden varit väldigt försiktig med närhet och jag har ofta fått en magkänsla av att han dolde något. Nyår 2008 hittade jag att han porrchattar sedan 2001. Det var minst 2 h varje dag och han levde i en fantasivärld. Min sambo rasar ihop och får väldiga skuldkänslor, han är inte kapabel att trösta mig. Han åker in två gånger till psyket i samband m detta. Gör slut med mig varje gång vi pratar om detta. Jag får stå tillbaka. Några månader efter detta slarvar han med sin ekonomi. Han gömmer konstant breven från kfm för mig. Ljuger för hans vänner om att det är ständiga bråk hos oss och att jag aldrig kan släppa detta. Jag har i snart ett och ett halvt år sett samtliga tecken du skriver om och även andra gällande depressionen och har inte fattat. Han har manipulerat omgivningen och dragit "lighthistorier" för terapeuter. Varje gång jag försöker prata om detta är han väldigt aggessiv och vill göra slut. Han drabbas av panikångestattacker och ser hela världen svart. Har flera i sin närhet som tagit livet av sig och har även funderat själv. Han har även slarvat med min ekonomi. Egentligen är han världens goaste kille och vi har ett väldigt bra samspel så länge han inte slipper konfrontation ang detta. Han har stuckit ca 20 ggr, varje gång jag försöker lösa hans problem. Han sexlust är obefintlig, han porrchattar bara, på grund av tristess säger han. Vad ska jag gör. Jag har kämpat och försökt hjälps honom. Ska jag aldrig få leva i en frisk relation med honom. Är det dags att bryta? Jag behöver bekräftelse och smek, känna mig älskad.

Mvh Åsa

Av: Johan Ydrén

Johan Ydrén — Mon, 17 May 2010 13:42:49 +0000

Jag har aldrig hört uttrycket att män är som barn i hur de söker tröst förut, intressant. På ett eller annat sätt tror jag förstås att de flesta av oss upprepar barndomens mönster men kanske inte alltid så tydligt. Tack för reflektionen.

Av: Sökaren

Sökaren — Sun, 09 May 2010 18:42:32 +0000

Tack för en bra Text.
Jag tror visst att det är skiljnad på mäns och kvinnors känsloliv. Min uppfattning och erfarenhet är att män när de känner sig "deppiga" försöker det i första hand ta sig i kragen och "Vara en man"(se ovan;). men sedan när de inte längre klara av sina känslor, söker de sig till sin respektive för stöd. Att sexlusten skulle minska tror jag delvis på, där emot tror jag mäns ömhets behov ökar. De vill bli tröstade, likt barn kommer de till sin partner och vill få stöd, Utan att behöva prata om det.
Det kvinnan/partnen gör för fel är att avvisa mannen, vilket gör att mannen faller djupare ner i sin självdestruktiva tankevärld.
En gammal klyssa som jag tror till vis del stämmer är att män är som barn: De söker trötts men vill inte säga varför.

Mycket inspererande läsning.
Men mitt sökande efter Hjälp fortsätter…

Av: Johan Ydrén

Johan Ydrén — Fri, 04 Dec 2009 21:26:41 +0000

Både män och kvinnor kan vara deprimerade utan att själv ha insett att deras symptom är en del av en sjukdomsbild tänker jag. Kanske är det vanligare just när man har den typ av aggressiv depression som beskrivs i artikeln eftersom man inte normalt förknippar symptomen med depression.

Ett tips är att stress ibland är starkt förknippat med depression och det kan vara lättare att tala om och uppmärksamma.

Av: Anonym

Anonym — Fri, 04 Dec 2009 20:03:40 +0000

Kan en man vara deprimerad utan att han vet om det, eller att han vet om det men att han förnekar det om någon frågar eller försöker få honom att inse det?

Av: Johan Ydrén

Johan Ydrén — Mon, 22 Sep 2008 20:04:03 +0000

National Institute of Mental Health har haft ett projekt kring män och depressioner. Projektet har en egen site Men and depression. Där finns några artiklar med referenser. Om det har gjorts några svenska studier känner jag tyvärr inte till. Hittar du några får du gärna tipsa mig.

Av: Sara Lindeberg

Sara Lindeberg — Mon, 22 Sep 2008 08:36:30 +0000

Hej
Jag heter Sara och jag är läkare på Socialmedicinska enheten i Malmö. Du verkar väl påläst om könsskillnader i depressionuttryck, så jag undrar om du kan hjälpa mig med bra vetenskapliga referenser inom detta område. Jag vet att jag läst en bra artikel där det föreslås det du skriver om, nämligen att män kan utrycka depression genom olika typer av missbruk, våld och riskbeteenden, men jag har inte lyckats hitta den eller någon liknande. Har du några bra referenser lätt tillgängliga att förmedla till mig vore jag mycket tacksam!

Tack på förhand, med vänliga häslningar
Sara Lindeberg