Depression är en sjukdom. Vi har alla tillfällen då vi känner oss nedstämda, har mindre energi och är nere, inte minst i samband med stora motgångar och förluster. Det är naturligt att sörja men en depression är mer än så. Att vara nere efter en motgång är något som går över, en depression kan vara i månader och år. Redan när man känt sig ordentligt ur balans i mer än två veckor utan att kunna sätta det i samband med en allvarlig händelse i ens liv är det dags att börja fundera på att söka hjälp. Depressioner kan inte bara förstöra vår vardag genom att suga ut vår energi och fylla oss med negativa känslor, det påverkar våra relationer och arbeten, i förlängningen är det en sjukdom som leder till allt för många självmord. Framförallt är det en sjukdom som påverkar våra liv kraftigt och som går att behandla med terapi och medicin.
Det är betydligt fler kvinnor än män som diagnostiseras med depressioner och som söker behandling för det. Förmodligen är det vanligare att kvinnor blir deprimerade än att män blir det. Man har dock upptäckt att många män är deprimerade men uppvisar andra symptom än vad som klassiskt har uppfattats som tecken på depressioner. Det är viktig kunskap för även om de flesta upplever det som svårt att söka professionell hjälp med psykiska besvär så är det ofta mer stigmatiserat för män än för kvinnor. Det är också fler män som dör i självmord, något som ofta är förknippat med depressioner.
Jag är inte så förtjust i att etikettera något med manligt och kvinnligt. De flesta av oss är på en skala manliga i vissa sammanhang och kvinnliga i andra. Det betyder att det som beskrivs som en manlig depression kan förekomma hos kvinnor också utan att det är förvånade och många män blir deprimerade med traditionella symptom.
Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ”en bra karl reder sig själv”. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindra påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.
Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen. Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.
När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.
Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k. manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation
- Våldsamt beteende
- Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken
- Missbruk av alkohol och andra droger
- Att man begraver sig i arbete och karriär
- Kraftigt ökad sexdrift
Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.
Författaren arbetar med psykoterapi och konflikthantering. Han tar emot klienter för psykoterapi i Göteborg och håller kurser och föreläsningar om konflikthantering över hela landet. På Hantera Konflikter ... kan du lära dig mer om konflikthantering, samt givetvis finna information om professionella tjänster. Kontaktuppgifter
{ 1 trackback }
{ 16 comments… read them below or add one }
Hej
Jag heter Sara och jag är läkare på Socialmedicinska enheten i Malmö. Du verkar väl påläst om könsskillnader i depressionuttryck, så jag undrar om du kan hjälpa mig med bra vetenskapliga referenser inom detta område. Jag vet att jag läst en bra artikel där det föreslås det du skriver om, nämligen att män kan utrycka depression genom olika typer av missbruk, våld och riskbeteenden, men jag har inte lyckats hitta den eller någon liknande. Har du några bra referenser lätt tillgängliga att förmedla till mig vore jag mycket tacksam!
Tack på förhand, med vänliga häslningar
Sara Lindeberg
National Institute of Mental Health har haft ett projekt kring män och depressioner. Projektet har en egen site Men and depression. Där finns några artiklar med referenser. Om det har gjorts några svenska studier känner jag tyvärr inte till. Hittar du några får du gärna tipsa mig.
Kan en man vara deprimerad utan att han vet om det, eller att han vet om det men att han förnekar det om någon frågar eller försöker få honom att inse det?
Både män och kvinnor kan vara deprimerade utan att själv ha insett att deras symptom är en del av en sjukdomsbild tänker jag. Kanske är det vanligare just när man har den typ av aggressiv depression som beskrivs i artikeln eftersom man inte normalt förknippar symptomen med depression.
Ett tips är att stress ibland är starkt förknippat med depression och det kan vara lättare att tala om och uppmärksamma.
Tack för en bra Text.
Jag tror visst att det är skiljnad på mäns och kvinnors känsloliv. Min uppfattning och erfarenhet är att män när de känner sig "deppiga" försöker det i första hand ta sig i kragen och "Vara en man"(se ovan;). men sedan när de inte längre klara av sina känslor, söker de sig till sin respektive för stöd. Att sexlusten skulle minska tror jag delvis på, där emot tror jag mäns ömhets behov ökar. De vill bli tröstade, likt barn kommer de till sin partner och vill få stöd, Utan att behöva prata om det.
Det kvinnan/partnen gör för fel är att avvisa mannen, vilket gör att mannen faller djupare ner i sin självdestruktiva tankevärld.
En gammal klyssa som jag tror till vis del stämmer är att män är som barn: De söker trötts men vill inte säga varför.
Mycket inspererande läsning.
Men mitt sökande efter Hjälp fortsätter…
Jag har aldrig hört uttrycket att män är som barn i hur de söker tröst förut, intressant. På ett eller annat sätt tror jag förstås att de flesta av oss upprepar barndomens mönster men kanske inte alltid så tydligt. Tack för reflektionen.
Hej, tack för en bra artikel. Min sambo fick diagnosen djup depression för 4 veckor sedan. Han fick medicineringen och denna vecka även en samtalskontakt. Jag tror att han varit i sin depression i minst 11/2 år. Vi har varit tillsammans i snart 4 år och köpte ett hus för två år sedan. Han har Hela tiden varit väldigt försiktig med närhet och jag har ofta fått en magkänsla av att han dolde något. Nyår 2008 hittade jag att han porrchattar sedan 2001. Det var minst 2 h varje dag och han levde i en fantasivärld. Min sambo rasar ihop och får väldiga skuldkänslor, han är inte kapabel att trösta mig. Han åker in två gånger till psyket i samband m detta. Gör slut med mig varje gång vi pratar om detta. Jag får stå tillbaka. Några månader efter detta slarvar han med sin ekonomi. Han gömmer konstant breven från kfm för mig. Ljuger för hans vänner om att det är ständiga bråk hos oss och att jag aldrig kan släppa detta. Jag har i snart ett och ett halvt år sett samtliga tecken du skriver om och även andra gällande depressionen och har inte fattat. Han har manipulerat omgivningen och dragit "lighthistorier" för terapeuter. Varje gång jag försöker prata om detta är han väldigt aggessiv och vill göra slut. Han drabbas av panikångestattacker och ser hela världen svart. Har flera i sin närhet som tagit livet av sig och har även funderat själv. Han har även slarvat med min ekonomi. Egentligen är han världens goaste kille och vi har ett väldigt bra samspel så länge han inte slipper konfrontation ang detta. Han har stuckit ca 20 ggr, varje gång jag försöker lösa hans problem. Han sexlust är obefintlig, han porrchattar bara, på grund av tristess säger han. Vad ska jag gör. Jag har kämpat och försökt hjälps honom. Ska jag aldrig få leva i en frisk relation med honom. Är det dags att bryta? Jag behöver bekräftelse och smek, känna mig älskad.
Mvh Åsa
Vad gör man när man gått till 4 olika terapeuter och ingen av dem kan hjälpa? Nu när allt förtroende för sjukvården är borta vad finns det kvar då?
Det är starkt av dig att fortsätta kämpa och pröva nya vägar. Jag vet ju inget om din situation men vill gärna göra två kommentarer:
1. Du nämner ingenting om läkare så jag vet inte om du besökt en läkare. Om inte, gör det! Många psykiska besvär kan ha högst fysiska orsakar, som hormonproblem, tumörer o.dyl. Det kan bara läkare diagnostisera och hjälpa dig med. Dessutom, olika människor svarar olika bra på olika behandlingar, om inte terapi hjälpt kanske medicin gör det, eller terapi kombinerat med medicin.
2. Du nämner att du besökt 4 terapeuter. Hur länge har du gått hos dem? Ibland kräver terapi en lång kontakt 10-20 ggr räknar jag fortfarande som kort terapi. Om det är så att dina terapiförsök varit ännu kortare än så kanske du kan pröva att dröja kvar lite längre och se om ni kan komma längre i terapin.
Hej, var får du stöd och hjälp? Jag undviker att ge råd på nätet. Det vore förmätet av mig att tro att jag kan ge goda råd som löser andra människors svåra problem. Jag tycker att det låter som att du är i en svår situation med dig själv, vad du kan och vill göra. Därav frågan, var får du stöd och hjälp för att reda ut hur du ska handskas med din situation? Om du vill fortsätta försöka reda ut er situation finns ju också alternativet att gå till familjeterapi. Jag skulle i så fall föreslå att du skickar ungefär samma text som hit och frågar om terapeuten har erfarenhet av sådana problem.
Har besökt läkare och tagit prover som du föreslår, han var dock totalt ointresserad av att samtala om mina problem utan tyckte att medicinering var alternativet, detta var på psykavdelningen på sjukhuset i min stad. Jag vet dock inte vad dessa prover användes till. Om det var för att se om jag hade någon fysisk sjukdom eller om jag använder droger, jag fick inte reda på nåt om det, bara att läkaren var nöjd med resultatet av proverna. Har också träffat en läkare på vårdcentralen här men han tyckte att jag skulle rycka upp mej. Han testade mitt blodtryck och skrev ut någonslags medicin åt mej som jag inte ens tog ut. Jag försökte säga att jag kanske skulle behöva prata med någon om problemen, men hans övertygelse var att samtalsterapi bara var nonsens, jag gick av förklarliga skäl inte tillbaka till honom. Har även träffat en terapeut 4-5 ggr som jag fick nåt slags förtroende för men han föll bort pga av att han hade svårt med svenska språket(han är spanjor)jag tyckte det var svårt att veta om han förstod allt jag sade, jag fick ofta be honom att upprepa sina frågor som han ställde till mej. Detta faktum var verkligen irriterande. Annars var det en mycket sympatisk människa. Men, när han tyckte att jag skulle skaffa en bok ang. hur man ska förhålla sej till barn(jag har en son) i min situation. Jag skulle alltså enl. honom läsa en bok om hur illa barn kan fara i sådana familjesituationer som min. Jag hade nog varit hjälpt av en bok som talar om hur jag skall "bota" min situation istället. Så problemet för mej nu är att det är hopplöst, att inte någon kan hjälpa. Alla jag träffat har snarare stjälpt. Det är en ohållbar situation, vissa dagar funkar medan vissa gör livet till ett helvete som jag gärna kan vara utan..så där är jag nu..försöker härda ut..
Det är tråkigt att höra att du inte hittat den hjälp du söker och det är starkt av dig att fortsätta kämpa. Förmodligen finner du rätt person så småningom.
Åsa, bryt upp omgående. Det finns gott om fina, trygga killar därute. Du ska inte ha det såhär.
Det är nog många män som går runt och är deprimerade utan att de vet om det…
Hej. Min sambo har varit deprimerad tidigare och nu har det slagit till igen. Han säger att han känner sig bättre men han mår fortfarande dåligt. Han är osäker på om han är sig själv och han vet inte vad han vill. Han säger att han tror att han tror att han har mått dåligt i mer än ett år men han vet inte säkert. Först ville han inte prata om det men efter jag har försökt gång på gång så har han öppnat sig lite. Han har gjort slut med mig ett antal gånger innan och vi har bara varit tillsammans ett år. Ibland tror jag att han är så förvirrad över sina egna känslor så när jag frågar honom något så vet han om det är sant det han säger. Jag har inte vetat om att han mår så här i mer än ett par veckor men jag mår själv oerhört dåligt. Jag vet inte hur jag ska bete mig och hur jag ska hjälpa honom. Han vill inte ha någon hjälp och han säger att förhoppningsvis försvinner det av dig själv. Jag vill inte pressa honom mer men jag vet inte hur jag ska göra
Hej. Jag har varit ledsen sen 5 maj. För tre månadersen fick jag reda på att jag är i deppresion. Jag vaknar minst tre gånger varje natt. När nån ger mig kretik så blir jag arg. Jag kan inte skilja mina drömmar och verkligheten ibland. Det händer ibland att jag drömmer en sak och det känns som att det hade hänt igår och att det var på riktigt, mina kompisar tycker att jag är lite konstig som tar upp saker som aldrig har hänt. Jag hör ljud som inte är på riktigt jag hallusinerar massa konstiga saker ibland tex. Att nå följer efter mig, att nån är bakom mimosv.. jag röker ,håller på med droger,skär mig och jag fimpar cigg på armen. Mina kompisar säger och ber om att jag ska sluta men det går inte in i mitt huvud för jag blir oftast bara arg. Eftersom jag känner qtt jag inte har nån att prata om mina problem så skriver jag bok om hut jag känner,hur många gånger jag har skärt mig osv.. jag har mått såhär i snart sex månader. Det jag önskar mest i livet är att jag kunde ändra på mina misstag och ändra det som redan har hänt..men man kan inte ändra på det som redan har hänt..
You must log in to post a comment.