Sen jag skrev inlägget "Är du för snäll?" har jag fått brev av män och kvinnor som bett mig skriva mer om snällhet och konflikter. En intressant liten bok, ”Från konflikt till samverkan” , får utgöra grunden för det.

Boken börjar med ett experiment. En professor i statsvetenskap bjuder in experter från olika vetenskapliga fält för att tävla mot varandra i ett spel, Fångarnas dilemma, som trots sin enkelhet väl speglar aspekter av verkliga relationer (spelet beskrivs i en separat ruta i slutet av artikeln).

De inbjudna professorerna i ekonomi, psykologi, sociologi, statsvetenskap och matematik fick skapa strategier som tävlade om att vinna så mycket som möjligt av varandra. Resultatet förvånade, det bästa sättet att maximera sin vinst i relationer med andra som också vill maximera sin vinst är att vara snäll och försöka samverka.

Experterna strategier prövade olika vägar till framgång. Det fanns listiga strategier som manipulerade och lurade de andra, det fanns helt igenom egoistiska strategier och det fanns snälla strategier av olika slag. Den bästa strategin visade sig vara den minst komplicerade, lika för lika. När du stöter på en ny individ, börja med att försöka samarbeta för ömsesidig nytta, när du sett hur de beter sig, besvara den andras beteende. Om de samarbetar, samarbeta, om de försöker vinna på din bekostnad, gör likadant.

Robert Axelrod, författaren, sammanfattar resultaten av tävlingen i 4 råd. De är värda att reflektera över i sin enkelhet:

1. Var inte avundsjuk
2. Var inte först med att vara egoistisk
3. Återgälda både samarbete och egoism
4. Var inte alltför listig

Var inte avundsjuk

En uppmärksam läsare undrar kanske hur det kan vara bäst att samarbeta när den som samarbetar alltid vinner lite mindre än den som är egoistisk. Det Axelrod upptäckte under tävlingen var att den som är snäll och samverkar inte vinner i enskilda relationer men de vinner när man räknar ut vad de tjänat i alla relationer.

Faktum är att snälla aldrig vinner i någon enskild relation eftersom de som är egoistiska drar nytta av de som försöker samarbeta och de som samarbetar för bådas bästa får lika mycket.

Anledningen till att de snälla vinner i längden är att de vinner så mycket när de har relationer med andra som också är snälla. De egoistiska kan tjäna lite på att utnyttja de som försöker samarbeta med dem men om de snälla sätter stopp vinner de inte så mycket. Och tillsammans med andra egoister vinner de nästan ingenting medan de snälla får mycket i sina relationer med andra snälla.

Så var inte avundsjuk på de som vinner på din bekostnad. När du har en bra ömsesidigt givande relation får du så mycket mer än de får med de som behandlar dem som de behandlar andra.

Var inte först med att vara egoistisk

Axelrods definition på snälla strategier är de som börjar med försök till samarbete. De som när de träffar någon ny inleder med en attityd av strävan mot ömsesidig vinning.

I spelet och förmodligen i livet kan det ibland tyckas befogat att vara försiktig i mötet med andra. Men i spelet och förmodligen även i livet gör det att du går miste om goda relationer med de som misstar din försiktighet för avståndstagande. Då går du miste om många av de långvariga ömsesidigt gynnsamma relationer som i spelet visade sig så värdefulla.

Du förlorar alltså mer än du tjänar på att sluta dig gentemot andra. I det långa loppet är det bättre att ta en liten förlust mot de som försöker utnyttja dig och släppa in de som vill vara dina vänner än att riskera att förlora båda sorterna.

Återgälda både samverkan och egoism

Som Axelrod uttrycker det ”utöva reciprocitet”, med andra ord bete dig mot andra som de beter sig mot dig. Om de försöker samverka, försök samverka med dem, även om de tidigare betett sig dumt. Men om de försöker utnyttja dina försök till samverkan, sluta samverka och bemöt dem med samma mynt tills de ändrar sig.

Den här regeln är svår ur flera aspekter. Om man alltid utövar ”öga för öga, tand för tand” riskerar man skapa eviga hämndspiraler. Om man å andra sidan är för förlåtande mot de som betett sig illa riskerar man att utnyttjas.

I verkligheten behöver det inte finnas samma motsättning som i spelet för vi har större möjligheter att skilja mellan att sätta gränser och ren hämnd. Men rådet kvarstår, om någon beter sig illa, sätt stopp för det, se till att det inte lönar sig för dem. Om de försöker bete sig bra, var förlåtande, ge dem en chans.

Var inte alltför listig

I spelet var det tydligt att de snälla strategierna var bäst av skäl som nämnts ovan, främst att de kunde skapa samverkan med andra snälla vilket kompenserade förlusterna mot de som försökte utnyttja dem. Givetvis försökte några utnyttja detta och låtsas vara snälla för att luras.

I spelet var problemet med list att även om det gick att tjäna på att lura vissa förlorade man mer på att inte kunna skapa bra relationer med de som var snälla men inte tillät sig bli manipulerade.

En annan form av strategi som författaren kallar listig är att vara snäll och försöka samarbeta men vara oförlåtande mot de som beter sig illa och sen ångrar sig. Självklart hjälper det till att sålla bort alla som bara försöker lura in en i samverkan för att kunna lura en igen. Tyvärr stänger det också ut alla som genuint vill bättra sig och som man skulle kunna skapa en god relation med. Totalt är det en mycket olycklig strategi.

Ytterligare en reflektion författaren har efter detta tämligen enkla spel är att förståelse är viktigt. I en miljö där vissa vill en väl, vissa är gränsfall men kan bli goda relationer om man visar att man inte tänker låta sig bli utnyttjad och andra är oförbätterliga egoister så är det naturligt att vara misstänksam. Därför är det viktigt med förståelse mellan parterna för att kunna skapa samverkan, så att inte misstänksamheten gör att man stänger ute även de som egentligen vill väl men är otydliga.

Reflektioner

Jag har försökt minimera mina egna reflektioner för att jag tycker parallellen mellan resultatet av det här banalt enkla spelet och hur vi lever och skapar relationer med andra är så vackert. Men en sak slog mig särskilt. Många av de som skrivit till mig om snällhet, och det är en hel del, uttrycker en önskan om att det trots allt ska vara något positivt, trots att det allmänt tycks omnämnas som något negativt.

Att vara snäll och försöka göra det bra för båda inblandade i en relation är något positivt, detta enkla spel och den återföljande diskussionen visar det väldigt väl. I den fortsatta studien som jag inte återger beskriver författaren också hur en liten grupp av snälla människor kan vinna även i en värld där alla andra är egoister. Det tycker jag själv känns hoppingivande. Förutsättningen är att man träffar de andra snälla tillräckligt ofta.

Men att vara snäll är inte att vara snäll oavsett hur andra beter sig. Det är att sträva efter att båda i en relation ska vinna lika många poäng och att vara förlåtande om den andra gör misstag men försöker bättra sig. De strategierna som försökte samverka oavsett hur de andra betedde sig gick det inte så bra för.

Om det är svårt att föreställa sig hur detta kan översättas till verkliga relationer har jag två paralleller som kan hjälpa:

• Kärleksrelationer Tänk spelet som en tävling om att få höga poäng i behov som kärlek, respekt, lycka o.s.v. Det bästa sättet att få det är att samverka med andra. Man kan få kortsiktiga vinster genom att utnyttja andra men aldrig nå samma höjder som människor som samverkar för att ge varandra så mycket som möjligt kan få.
• Affärslivet Det är samma sak. Tänk att du är på en arbetsplats där alla vill göra karriär. Det är lätt att se att man kan tjäna på att ”gå över lik” som det heter, att trampa på andra för att ta sig fram. Men den som gör det kan aldrig åstadkomma lika mycket som en grupp som ömsesidigt samverkar.

Fångarnas dilemma

Fångarnas dilemma är ett klassiskt problem. Det är ett spel med två deltagare. Båda deltagarna väljer utan kontakt med andra om de vill samarbeta eller vara egoistiska men vad de väljer påverkar även den andra parten.

Säg att du är spelare 1. Om du väljer att samarbeta och den andra också samarbetar får ni båda 3 poäng. Om du samarbetar och den andra är egoistisk så får du 0 poäng och den andra får 5 poäng. Om både du och den andra väljer att vara egoistiska får ni 1 poäng var och om du är egoistisk och den andra samverkar får du 5 poäng och den andra 0 poäng.

Med andra ord så får man mest poäng om den andra samverkar och man själv är egoistisk, man får bra poäng om båda samverkar, dåliga poäng om båda är egoistiska och inga poäng om man själv samverkar och den andra är egoistisk.

Om du tävlar för att få höga poäng mot en okänd person en gång är den allra bästa strategin att vara egoistisk. På så sätt garanterar du att du antingen vinner eller kommer lika. Om du väljer att samverka kan du som bäst bli lika men du kan också förlora. Man kan också visa att samma sak, det är bättre att vara egoistisk, gäller så länge man vet hur många gånger spelet ska pågå.

Men spelet förändras om du inte vet när spelet tar slut. Om du försöker att vara egoistisk är det osannolikt att den andra fortsätter försöka samverka, vilket betyder att ni båda kommer få låga poäng genom hela spelet, när ni istället skulle kunna fått höga tillsammans om ni samarbetade.

Det här är ett enkelt spel men det kan lätt jämföras med den komplicerade verkligheten. Det är lätt att hitta exempel från sin omgivning, arbetsliv eller privatliv, som stämmer med spelet. I en kortvarig relation kan man tjäna på att utnyttja någon. Den som blir utnyttjad mår bara dåligt. Hade båda parterna samverkat hade båda mått bra men förmodligen inte fått lika mycket som den som utnyttjade den andra fick, kortsiktigt.

Precis som i spelet förändras situationen om relationen mellan kollegorna eller partnerna fortsätter. Ett långt stabilt samverkande förhållande ger båda parterna mycket positivt. Att en part under lång tid lyckas utnyttja den andra ger den utnyttjande mycket och den andra inget alls. Ett långt förhållande där båda beter sig egoistiskt mot varandra är kanske bättre än att bli utnyttjad men inte i närheten så givande som om båda anstränger sig för varandra.

Enligt Dr. Robert A. Glover författare till ”No More Mr. Nice Guy” finns det antal egenskaper som karakteriserar det han kallar ”Nice guys”. Det här är en kategori av människor som jag tycker mycket om att arbeta med. Själv skulle jag säga att det är egenskaper som även delas av många kvinnor som är för snälla för sitt eget bästa, men de är skrivna för män. Glover menar att snälla män har flera av följande egenskaper, de:

• Är givare – de säger att de mår bra av att ge till andra. De tror att andras generositet ska få andra att tycka om dem.
• Är fixare – de tar hand om och löser andras problem, ofta utan att blivit tillfrågade.
• Söker bekräftelse från andra – snälla män har särskilt stort behov av att bli bekräftade av kvinnor.
• Undviker konflikter – de störs av konflikter och vill ha harmoni, därför undviker de att ta upp sådant som kan uppröra någon.
• Döljer misstag och brister – de är rädda för att andra ska bli arga på dem, lämna dem eller skämma ut dem om de avslöjar sina svagheter.
• Söker efter det rätta sättet – de tror att om de bara kan komma på hur man ska vara eller vad man ska göra hade de kunna leva problemfritt.
• Förtränger känslor – de analyserar istället för att känner. Ibland ser de känslor som bortkastad tid och energi, ofta har de dålig kontakt med sina känslor.
• Försöker vara annorlunda än sina fäder– många snälla killar uppger att de har haft otillgängliga, frånvarande, passiva, ilskna, otrogna eller alkoholiserade pappor. Det är inte ovanligt att de tagit ett aktivt beslut att försöka vara tvärtom.
• Är bättre på att relatera till kvinnor än andra män – de har ofta få manliga vänner. De söker bekräftelse från kvinnor och anser sig vara annorlunda än andra män.
• Har svårt att prioritera sina egna behov. De tycker att det är själviskt att sätta sina egna behov i första rummet. De tror att det är en dygd att sätta andras behov före sina egna.
• Gör ofta sin partner till sitt känslomässiga centrum – snälla killar säger ofta att de bara är lyckliga om deras partner är lycklig.

En del av dessa egenskaper är nästan alltid ett problem, som att förtränga sina känslor eller att göra sitt känslomässiga välbefinnande beroende av hur ens partner mår. Andra egenskaper är positiva i rätt sammanhang som att vara givmild och hjälpsam. Problemet är att sammanlagt ger det bilden av en person som har ett sätt att bete sig som gör det svårt att leva ett lyckligt liv.

Om de beter sig tillräckligt bra kommer de bli älskade och få vad de behöver

Glover menar att det finns något som styr de han kallar ”Nice guys”. De tror att om det bara är tillräckligt snälla, goda, omtänksamma, om de bara beter sig tillräckligt bra mot andra kommer de bli älskade och få vad de behöver. Det är en vacker tanke men inte en särskilt välfungerande strategi. Vare sig kvinnor eller män som beter sig på det sätter blir i slutändan lyckliga.

Alternativet är inte som många tror att bete sig värre, att bete sig illa. Det är att både vara omtänksam mot andra och mot sig själv. Det gör en inte bara lyckligare och skapar bättre relationer. Det gör andra lyckligare och man har fortfarande möjligheten att vara genuint snäll, när man vill.

Känner du igen dig eller någon i din närhet? Skriv gärna en kommentar och berätta.

Få saker påverkar oss som våra relationer till andra människor. Emellanåt brottas de flesta av oss med relationer, privata och professionella. Problem i relationer till andra speglar hur vi förhåller oss till oss själva och problem med oss själva växelverkar med våra relationer. Relationer är så centrala i vår existens att de säkert tillhör det första vi upplever.

Barnets första relation grundas redan innan det ser dagens ljus. Relationen till mamman finns redan innan det är fött. Denna första relation präglas av det lilla barnets fullständiga beroende av sin mor, eller annan vårdare. Barnet är i allt väsentligt inte en egen individ. Det är så värnlöst att relationen till modern är det enda som räddar det. Fysiskt och psykiskt är barnets liv sammanblandat med mammans.

Med tiden medför barnets psykiska utveckling att det reagerar mot det fullständiga beroendet av en annan individ. Det börjar sträva efter frihet. Det är en svår kamp för ett barn som befinner sig i en plågsamt verklig beroendeställning och samtidigt har egen vilja. I vad som kan upplevas som klängighet försöker barnet smälta samman med andra för att komma stilla ångest för att bli förskjuten. Barnet försöker styra andra och böja dem efter sin egen vilja med allt från inställsamhet till aggressioner i försök att finna frihet att följa sina egna vägar. Det är inte bara en kamp mellan barnet och andra utan lika mycket en inre kamp. Hur mycket ångest över att risken att bli förskjuten klara barnet att bära för att få sin frihet?

När barndom övergår till vuxen mognad har kampen pågått länge och i flera omgångar. Vad resultatet i form av ett förhållningssätt till andra människor blir är individuellt. Det styrs av både ärvda anlag och erfarenheter från möten med andra. I vår tid och i vår kultur tycks vi eftersträva en balans i vårt förhållande till våra egna och andras behov som präglas av självförverkligande. Vi eftersträvar ett stort mått av frihet i förhållande till vår omgivning samtidigt som vi vill dela livet med någon och känna kärlek och gemenskap. Detta är en strävan som för många innebär en fortsättning av kampen från barndomen. Det gäller att hitta ett sätt att möta både de egna behoven och önskan om närhet till andra och vad det innebär i form av att riskera försvinna i dem och deras behov.

Kampen för balans mellan närhet och frihet gör att vi hamnar i tre olika förhållningssätt till andra. Det första är präglat av beroende. Jag kallar det hopsmetat för det lider av brister förmågan att skilja sig själv som individ från den andra i relationen. Här vinner rädslan för att bli förskjuten över önskan att hävda de egna behoven. Det finns perioder av våra vuxna liv där dessa hopsmetade relationer är positiva. Förälskelse är en sådan period där det är svårt att bevara sin individualitet i förhållande till den andra, föräldraskap är en annan. Båda perioder där vi värderar vår förmåga att uppslukas av relationen och tappa bort oss själva. Vid andra tillfällen är samma förmåga att uppslukas en kvalfull svaghet. Inte minst i nära relationer kan det hindra oss från att växa och utvecklas som individer och göra oss oförmögna att vara individer. Vi tar ansvar för andras känslor och får svårt att ta ansvar för våra egna. Som försvar förläggs gärna frustrationen att inte kunna prioritera de egna behoven på den andra parten.

Det andra förhållningssättet präglas av känslomässig distansiering. Frihetens pris är här att kontakten med andras känslor offras för att kunna upprätthålla kontakten med de egna. Ofta är ilska det försvar som används för att hålla andra på avstånd så att man inte ska bli uppslukad av deras behov. Att hålla andra på avstånd gör det lättare att behålla kontakten med sig själv men svårare att förhålla sig till andra. Istället för att acceptera den skuld och skam man kan känna när man är medveten om andras behov men väljer sina egna bryter man kontaken med andras behov. Det är en bräcklig seger som riskerar närheten med de vars känslor man egentligen bryr sig allra mest om.

Sist kommer den eftersträvade relationen där man lyckas upprätthålla en balans mellan att vara i kontakt med sig själv och att kunna släppa in andra. Man kan släppa in andra utan att de tar över och kan prioritera sig själv utan att överväldigas av rädsla för att bli förskjuten.

Det finns en tydlig växelverkan mellan en persons självkänsla och hur de förhåller sig till andra. Den hopsmetade relation är kopplad till oförmåga att värdera sig själv högre än andra, den distanserade av en bräcklig syn på sitt eget värde och den sista kräver god självkänsla. Det intressanta med denna växelverkan är att det är något som kan påverkas från två håll. Självkänslan stärks av att agera som om relationen kändes annorlunda och relationer med andra människor påverkas positivt av att man stärker självkänslan.