Vilka rättigheter man har som människa gentemot staten är väldefinierat men vilka rättigheter har du och din partner gentemot varandra? Respekterar ni varandras mänskliga rättigheter?

Jag har sammanställt de delar av FN:s mänskliga rättigheter som går att tolka in i relationer mellan individer. De mänskliga rättigheterna är trots allt skapade utifrån sådant som vi gör mot varandra men inte borde. Hur väl uppfyller ni de grundläggande rättigheterna i ert förhållande? Kanske skulle ni behöva en blåklädd FN-soldat som vaktade era gränser ibland.

De mänskliga rättigheterna

1. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. (ur artikel 1)
2. Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. … (ur artikel 2)
3. Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. (ur artikel 3)
4. Ingen får utsättas för … omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. (ur artikel 5)
5. Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. … (ur artikel 12)
6. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. … (ur artikel 18)
7. Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer … (ur artikel 19)
8. Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden … (ur artikel 24)
9. Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner. (ur artikel 27)

Källa: de mänskliga rättigheterna på väldens alla språk.

Aftonbladet rapporterar idag om en vetenskaplig studie som jag skrev om för någon månad sedan. Enligt forskarna lever man längre i par där parterna uttrycker ilska. Till saken hör att vad de studerade var om man uttryckte ilska när man upplevde sig orättvist påhoppad. Så om man verkligen mår bättre av att skrika och domdera som Aftonbladet påstår är inte lika säkert.

Lite till mans har vi nog känslan av att det är sunt att stå på sig när vi upplever oss påhoppade även om det är något vi inte direkt uppmanas till i vår kultur. Många idealiserar också kulturer som tillåter mer känslomässiga utsvävningar och kallar dem passionerade. Vilket vi mår bäst av skulle jag tro är individuellt. Jag misstänker att resultatet av just den här studien ska tolkas som att det inte är bra att låta någon trampa på en. Det är det alldeles för många som gör.

En form av träning i att respektera sina egna känslor.

Hur löser man då detta i förhållanden? Det är inte så självklart. Att ta upp varje gång man är arg är nog lämpligt om man hör till dem som inte brukar göra det. Det är en form av träning i att respektera sina egna känslor. Om ilskan uppstår ofta tror jag inte det är så lämpligt att ta upp den på momangen. Det kan upplevas som förlösande att få häva ur sig sin ilska och i en del par är det accepterat av båda parterna. I längden är min erfarenhet att det tär på relationen ändå.

När vi låter ilskan få fritt uttryck förvränger den bilden vi har av varandra. Vi ser den andra mer svart/vitt och vi blir mer kritiska. Konflikter glider över från problemlösning till en tävling om vem som har rätt eller fel. När jag undervisar om konflikter är det nästan alltid lättast att hitta exempel på riktigt destruktivt beteende i våra kärleksrelationer. En positiv tolkning av det är att vi känner oss så trygga i relationen att vi tillåter oss större utsvävningar. Men i längden urholkar det relationer och förstör tilliten till att vi vill varandra väl. Framförallt brukar negativa känslor om motparten sakta komma krypande och befästas.

När man arbetar gemensamt med tillit till att den andra vill en väl.

Min åsikt är att man ska försvara sig mot orättvisa påhopp men jag tycker inte att man ska lösa problem i förhållanden med att bråka om man kan undvika det. Det är inte bara skadligt för relationen det är dessutom ett uselt sätt att komma på bra lösningar. Riktigt bra lösningar på problem kommer man nämligen på när man arbetar gemensamt med tillit till att den andra vill en väl. Det kräver lugn och trygghet så att man vågar öppna sig och berätta vad man känner och tycker utan att vara rädd för att det ska vändas mot en. Om man inte vågar berätta och lyssna får ju inte båda parterna all information som behövs för att lösa problemet.

Gång på gång får jag det bekräftat under mina utbildningar att de värsta grälen har vi på hemmaplan. De otäckaste konflikterna är med de som är oss närmast, barn, partner, släkt och grannar. Jag brukar dra nytta av det. När jag vill att mina kursdeltagare ska hitta egna exempel på destruktiva konflikter brukar jag be dem se till sina förhållanden. Det är sällan det slår fel.

De som är närmast oss är tryggare att gräla med. Vi vet att vi kan bråka med vår partner på ett sätt som inte skulle vara socialt accepterat att göra med kollegan så vi tar ut svängrummet. De är också närmast oss, konflikter med våra närmaste påverkar oss på ett djupare plan. Vi skapar destruktiva mönster med de vi ofta har konflikter med. Tre anledningar till att vi beter oss sämst mot de som betyder mest.

Tryggheten är falsk. Enligt statistiken skiljer sig hälften av de som gifter sig. Bland de som lever singellivet som populariseras i många medier är uppbrott från relationer norm. På TV går en serie som heter grannkonflikten om tragiska bråk mellan grannar. Fråga gärna runt, grannkonflikter är skrämmande vanliga. I min verksamhet hör jag ständigt historier om slitningar mellan barn och deras föräldrar. Släkter ska vi inte tala om, få har släktträffar utan konflikter som bubblar under ytan.

Vi som önskar stabila och varma relationer lever i många avseenden i en svår tid.

I min uppfattning är det mest grundläggande vi kan göra att se till hur vi förhåller oss mot varandra. Vi som önskar stabila och varma relationer lever i många avseenden i en svår tid. Mer än någonsin är livet en kamp mellan individer med oklara regler. Det fanns mer förhållningsregler förr. Vem som skulle sköta olika uppgifter var självklart. Hur man skulle bete sig gentemot varandra var tydligare. Man skulle ha respekt för äldre, föräldrar, chefer, lärare och överheten i allmänhet.

Friheten vi har skapat oss är värdefull men den leder till fler konflikter för det är så oklart hur vi ska bete oss. Istället för att förhållningsregler från barnsben är det något vi ständigt behöver förhandla fram mellan oss som individer. Tyvärr är vi usla på att förhandla civiliserat. Vi har friheten men har inte lärt oss verktygen som behövs för att hantera den.

Konflikter kan hanteras på tre sätt, man brukar kalla det intressebaserat, rättighetsbaserat och maktbaserat:

• Makt är vad det låter som, när vi använder makt för att försöka vinna konflikten. Det är allt från hot till vad vi kallar demokratiskt när majoriteten utnyttjar sin makt över minoriteten.
• Rättigheter använder vi i konflikter när vi talar om vilka principer, värderingar och regler som ska gälla. ”Jag skjutsade barnen till dagis igår så idag är det din tur” är ett exempel på när man försöker använda regeln: gjorde jag en sak igår är det rättvist att du gör det idag.
• Intressebaserad konflikthantering är det som man oftast bör sträva efter men som brukar vara svårt om man inte verkligen anstränger sig. Det är när vi tillsammans försöker lösa ett problem så att båda blir nöjda. De flesta av oss är vana vid att konflikter är kamp så vi försöker inte ens lösa konflikten på ett sätt som båda trivs med. Det är olyckligt för det går oftast om vi bara är villiga att försöka.

En kort genomgång av för och nackdelar med de olika sätten att hantera konflikter kan vara intressant. Makt är bra att använda sig av om man har mycket att vinna på det och om det är bråttom. Jag brukar säga att jag inte diskuterar med ett barn som är på väg att rusa ut framför en bil, jag rycker tillbaks det till tryggheten.

Vinner du en tvist om semestern får du stå ut med klagomål redan innan ni bordat flyget.

Nackdelen med makt är att få tycker om att bli överkörda så det tär på relationer om man tvingar igenom sina önskemål. Dessutom så brukar den som förlorat vara oengagerad eller negativ. Tvingar du din partner till Frankrike istället för Irland som hon önskade har du kanske vunnit konflikten men du får stå ut med att hon börjar klaga på resan redan innan ni bordat flyget till Paris. Att använda makt är alltså sällan en bra metod, ändå skulle jag säga att den är mycket vanlig.

Rättighetsbaserade konflikter har fördelen att de kan gå relativt fort att lösa och att de upplevs som rättvisa. Är man överrens om vilka regler som gäller är det ett mycket bra sätt att lösa konflikter på. Tänk vad smidigt det hade varit om man alltid visste och var överrens om vem som skulle göra vad hemma. Nackdelen är att vi sällan är överrens om vilka regler som gäller. Ibland finns det flera regler som säger olika saker. Dagiskonflikten tidigare är ett bra exempel på när det finns motstridiga regler:

• "Om jag gjorde något igår är det din tur idag"
• "Den som har ett viktigt möte på morgonen behöver inte ta barnet till dagis"
• "Det är ojämställt om kvinnan alltid tar barnen till dagis för att hennes jobb inte anses lika viktigt"

Mannen i exemplet borde ta barnet för att det är hans tur, men han har ett viktigt möte och hon har det inte, å andra sidan är det ojämställt att värdera mannens jobb högre än kvinnans. Oavsett vem vi sympatiserar med är det tydligt att någon kommer bli frustrerad och irriterad i den här konflikten. I förlängningen är det skadligt för relationer att slänga principer, rättigheter och regler i huvudet på varandra. Undantaget är om man är överrens om reglerna och villig att vara flexibel när de inte passar situationen, då är det mycket bra med tydliga förhållningsregler.

Slutligen, intressebaserade konflikter är den heliga graalen när man arbetar med konflikthantering. Det är när man gemensamt kommer fram till en lösning som båda parterna är nöjda med. Observera att jag inte skriver ”går med på för att det är jobbigt att fortsätta gräla” utan som de verkligen ”är nöjda med”. Det kräver att båda parterna försöker förstå varandra och försöker finna en lösning som är bra för båda.

Det är få beteenden som stärker en relation som förståelse och omsorg för varandras behov.

Det är få beteenden som stärker en relation som förståelse och omsorg för varandras behov. I dagisexemplet skulle det kräva att båda två kunde sätta sina egna bekymmer åt sidan och verkligen lyssna på den andra. Kanske är det tydligt att kvinnan i exemplet är på upphällningen och upplever att hon hela tiden blir undanskuffad av hans påstått viktigare jobb. Då kan han ge henne en kyss och föreslå att han ringer och säger att han blir försenad till jobbet för att han vill ta barnen. Kanske brukar mannen ta barnen och hon inser att hon faktiskt inte behandlas ojämställt och att han verkar orolig inför att komma för sent till mötet så hon tar barnen. Kanske inser båda att just nu och här kan de inte lösa problemet och om en ger sig kommer båda bli förlorare. För att deras relation är viktigare än allt annat tar de gemensamt barnet till dagis innan de åker vidare till sina respektive jobb.

Intressebaserade lösningar kräver att man försöker förstå, inte bara vad den andra säger sig vilja utan varför han eller hon tycker det är viktigt, att man hör känslorna som den andra inte uttalar. Det är nackdelen med intressebaserad konfliktlösning. Det är svårt, tar tid och kräver en medveten ansträngning. De andra sätten att hantera konflikter är reflexmässiga. Frågan är om vi har råd att inte anstränga oss?

Våra förhållanden är inte bara de mest negativa av våra nära relationer de blir dessutom bara värre med åren. Det är de nedslående resultaten av en studie från University of Michigan. Behöver det vara så?
Sju dagar innan alla hjärtans dag publicerade ScienceDaily forskningsresultat som tycks sätta krockben för alla som drömmer om att leva lyckliga i alla sina dagar. Institutet för Social Forskning på University of Michigan har studerat över 800 personer i åldrarna 20 och uppåt. Med 17 års mellanrum har svarat på frågorna ”min … går mig på nerverna” och ”min … ställer för många krav på mig” beträffande de tillfrågades bästa vän, barn och partner. I alla åldrar var den de tillfrågade var tillsammans med den som bedömdes mest negativt. Lite hoppfullt är kanske att våra relationer generellt set blir positivare med åren, mellan 20 och 40 är de värst. I kategorin 60+ värderas relationerna högst. Den slutgiltiga relationsdödaren är dock att våra förhållanden och äktenskap till skillnad mot de andra relationerna tenderar att bli sämre över tiden.

Resultaten är kanske inte så förvånande. Barn borde ställa färre krav och bli mer distanserade från föräldrarna när de växer upp. Bästa vänner som ställer för många krav och går en på nerverna tenderar att försvinna ut i periferin. Vår partner, däremot, hänger vi kvar vid även om de går oss på nerverna och ställer för många krav, ”i nöd och lust” som det heter. Det är kanske till och med en av de sakerna som gör en kärleksrelation så värdefull, att vi kan bygga tillit och stabilitet, ett band som inte går av så lätt.

Likväl tycker jag resultatet är sorgligt. Ett nära förhållande behöver inte vara en plats för negativitet att växa. Det finns mängder av inre processer inom oss som får oss att driva i den riktningen men de är inte en naturlag som liksom tyngdkraften i slutändan alltid vinner. Konflikter och krav kan bli en källa till frustration, ingrodd besvikelse och allt mer negativa tankar om den vi lever med. Vårt förhållande kan bli en soptipp för alla negativa känslor vi samlar på oss men det behöver inte vara så. Konflikter kan också hjälpa oss att se skavanker, slipa bort dem och växa tillsammans.

Det går att lära sig hantera konflikter bättre och det går att få hjälp att reda ut dem. Utan att ha plockat upp bra under uppväxten är det svårt att klara det själv ibland men det finns hjälp. Det är inte nödvändigtvis enkelt, det kräver ansträngning. Men det innebär att man kan svara nej på frågorna, ”Går din partner dig på nerverna?” och ”Ställer din partner för många krav?”.

Få saker påverkar oss som våra relationer till andra människor. Emellanåt brottas de flesta av oss med relationer, privata och professionella. Problem i relationer till andra speglar hur vi förhåller oss till oss själva och problem med oss själva växelverkar med våra relationer. Relationer är så centrala i vår existens att de säkert tillhör det första vi upplever.

Barnets första relation grundas redan innan det ser dagens ljus. Relationen till mamman finns redan innan det är fött. Denna första relation präglas av det lilla barnets fullständiga beroende av sin mor, eller annan vårdare. Barnet är i allt väsentligt inte en egen individ. Det är så värnlöst att relationen till modern är det enda som räddar det. Fysiskt och psykiskt är barnets liv sammanblandat med mammans.

Med tiden medför barnets psykiska utveckling att det reagerar mot det fullständiga beroendet av en annan individ. Det börjar sträva efter frihet. Det är en svår kamp för ett barn som befinner sig i en plågsamt verklig beroendeställning och samtidigt har egen vilja. I vad som kan upplevas som klängighet försöker barnet smälta samman med andra för att komma stilla ångest för att bli förskjuten. Barnet försöker styra andra och böja dem efter sin egen vilja med allt från inställsamhet till aggressioner i försök att finna frihet att följa sina egna vägar. Det är inte bara en kamp mellan barnet och andra utan lika mycket en inre kamp. Hur mycket ångest över att risken att bli förskjuten klara barnet att bära för att få sin frihet?

När barndom övergår till vuxen mognad har kampen pågått länge och i flera omgångar. Vad resultatet i form av ett förhållningssätt till andra människor blir är individuellt. Det styrs av både ärvda anlag och erfarenheter från möten med andra. I vår tid och i vår kultur tycks vi eftersträva en balans i vårt förhållande till våra egna och andras behov som präglas av självförverkligande. Vi eftersträvar ett stort mått av frihet i förhållande till vår omgivning samtidigt som vi vill dela livet med någon och känna kärlek och gemenskap. Detta är en strävan som för många innebär en fortsättning av kampen från barndomen. Det gäller att hitta ett sätt att möta både de egna behoven och önskan om närhet till andra och vad det innebär i form av att riskera försvinna i dem och deras behov.

Kampen för balans mellan närhet och frihet gör att vi hamnar i tre olika förhållningssätt till andra. Det första är präglat av beroende. Jag kallar det hopsmetat för det lider av brister förmågan att skilja sig själv som individ från den andra i relationen. Här vinner rädslan för att bli förskjuten över önskan att hävda de egna behoven. Det finns perioder av våra vuxna liv där dessa hopsmetade relationer är positiva. Förälskelse är en sådan period där det är svårt att bevara sin individualitet i förhållande till den andra, föräldraskap är en annan. Båda perioder där vi värderar vår förmåga att uppslukas av relationen och tappa bort oss själva. Vid andra tillfällen är samma förmåga att uppslukas en kvalfull svaghet. Inte minst i nära relationer kan det hindra oss från att växa och utvecklas som individer och göra oss oförmögna att vara individer. Vi tar ansvar för andras känslor och får svårt att ta ansvar för våra egna. Som försvar förläggs gärna frustrationen att inte kunna prioritera de egna behoven på den andra parten.

Det andra förhållningssättet präglas av känslomässig distansiering. Frihetens pris är här att kontakten med andras känslor offras för att kunna upprätthålla kontakten med de egna. Ofta är ilska det försvar som används för att hålla andra på avstånd så att man inte ska bli uppslukad av deras behov. Att hålla andra på avstånd gör det lättare att behålla kontakten med sig själv men svårare att förhålla sig till andra. Istället för att acceptera den skuld och skam man kan känna när man är medveten om andras behov men väljer sina egna bryter man kontaken med andras behov. Det är en bräcklig seger som riskerar närheten med de vars känslor man egentligen bryr sig allra mest om.

Sist kommer den eftersträvade relationen där man lyckas upprätthålla en balans mellan att vara i kontakt med sig själv och att kunna släppa in andra. Man kan släppa in andra utan att de tar över och kan prioritera sig själv utan att överväldigas av rädsla för att bli förskjuten.

Det finns en tydlig växelverkan mellan en persons självkänsla och hur de förhåller sig till andra. Den hopsmetade relation är kopplad till oförmåga att värdera sig själv högre än andra, den distanserade av en bräcklig syn på sitt eget värde och den sista kräver god självkänsla. Det intressanta med denna växelverkan är att det är något som kan påverkas från två håll. Självkänslan stärks av att agera som om relationen kändes annorlunda och relationer med andra människor påverkas positivt av att man stärker självkänslan.

Allvarliga konflikter börjar ofta med småsaker. Det är hur de hanteras som avgör hur långt det ska gå, vilka följder konflikten får för de inblandade och deras omgivning.

Dagligen kan vi läsa i tidningar om de allvarligaste följderna konflikter kan få både i det vardagliga mellan enskilda och i det världspolitiska där folkgrupper förgör varandra. Utanför tidningarnas svarta rubriker finner vi uppslitande tvister mellan släktingar, kollegor och äkta par. Konflikter som i många fall inte skulle behövt få så tragiska konsekvenser om parterna hade fått hjälp tidigare.

Ju tidigare någon lämplig utomstående kan gripa in och hjälpa parterna i en konflikt desto troligare är det att det går att vända den destruktiva upptrappningen av konflikten. Men alltför ofta sugs istället de som kunde ha hjälpt till in i konflikten eller håller sig vid sidan tills den blir ohanterlig.

Med hjälp av några konkreta kännetecken på en destruktiv konflikt kan du upptäcka upptrappningen innan det är för svårt att vända den. Förhoppningsvis bidrar det till att du som utomstående kan gripa in.

I en ömsesidig konflikt brukar upptrappningen kännetecknas av att parterna reagerar på varandras agerande. De upplever sig illa behandlade och försvarar sig med vad de upplever som samma mynt eller värre. Det är kännetecknande för såväl USA:s och Sovjetunionens agerande i kalla kriget som destruktiva konflikter i nära relationer. Blotta närvaron av vad parterna upplever som provocerande beteende leder till att de svarar med ännu värre beteende.

Försvarsbeteende leder till ömsesidig misstro

Parterna själva behöver inte var medvetna om upptrappningen. För dem är deras agerande i själva verket ofta en naturlig respons på motpartens beteende och inte en medveten upptrappning. Så medan du som utomstående kan uppleva dem som lika goda kålsupare kan de mycket väl uppfatta att de bara försvarar sig mot den andres utmanande uppträdande. Parterna separeras med tiden allt mer av ömsesidig misstro.

Reflekterar man över de konkreta kännetecknen på en eskalerande konflikt bör man skilja på vad som sker i stundens hetta och vad som är ett mönster i hur parterna agerar. Så bör man exempelvis skilja på ett enstaka personangrepp i en hätsk debatt och ständigt återkommande personangrepp. Det som är ett mycket allvarligt tecken i vissa sammanhang behöver inte heller vara det i andra. Två barn på lågstadiet som slåss behöver inte vara något att oroa sig för medan två kollegor eller äkta par som gör det är ett fall för polisen. I ett förhållande behöver det inte vara ett allvarligt tecken om man beter sig vårdslöst med varandras känslor vid ett tillfälle men om de är ett beteende mönster och om negativa känslor dröjer kvar mellan konflikterna så är det ett tecken på en konflikt som fått gå alldeles för långt.

Att gamla tvister blir viktiga och att konflikten utvidgas är ett dåligt tecken

Att antalet ämnen som de inblandade strider om ökar och att de lägger ner mer energi, tid eller prestige i konflikten är tecken på att konflikten trappas upp. Det behöver inte vara påtagligt för parterna själva men om man som utomstående upplever att någon av parterna börjar reta sig på nya företeelser, att gamla tvister plötsligt blir viktiga igen eller att konflikten på annat sätt utvidgas är det ett tecken på att man inte klarar att hantera kärnfrågan konstruktivt. Det är på samma sätt negativt om man utvidgar konflikten genom att spendera allt mer tid, energi eller prestige på den. Dels är det en negativ signal att man vill spendera mer resurser på konflikten och dels tenderar det att bli svårare att ta ett steg bakåt i en tvist man investerat mycket i.

I destruktiva konflikter rör sig ofta kärnfrågorna för en eller flera av parterna bort från konkreta ämnen som hur man ska bete sig mot kunder, att grannens träd skuggar tomten, vem som plockar ur diskmaskinen. Konfliktämnen blir istället allt mer abstrakta, som vilken människosyn man har och hur ett jämställt förhållande bör fungera. Ett särskilt exempel på den ökade abstraktionen är att personfrågor tar över konkreta konfliktämnen. Det är inte bara mer besvärligt att lösa abstrakta frågor och särskilt personangrepp. Att gå till personangrepp är även en del av ett destruktivare beteende än en tvist om sakfrågor.

Som utomstående är det lätt att förlora möjligheten att gripa in och hjälpa till i konflikten som en neutral part för när konflikten växer tenderar den att suga in människor i omgivningen. Det är naturligt för parterna att söka stöd av andra människor och de blir lätt partiska när de får höra ena partens historia även när de medvetet försöker bevara sitt oberoende. Trots en sund skepsis mot ena partens version av vad som har hänt är det svårt att inte bli påverkad av det första intrycket av konflikten. Det kan även vara en medveten strategi av parterna att försöka få stöd och anhängare som försvar mot den andra.

I all kommunikation mellan parter finns det givetvis mer eller mindre destruktivt beteende. Det är i allmänhet mindre destruktivt att kompromissa, argumentera och lova saker än att skuldbelägga, utöva maktspel eller att hota. Samtidigt är detta en del av kulturen på arbetsplatser, i familjen och i andra relationer. Särskilt i mötet mellan människor som har olika sätt att förhålla sig till konflikter kan det vara svårt att skilja på en upptrappning och normalt beteende.

Ofta kan skillnader i sätt att bete sig mot varandra vara oavsiktligt upptrappande. Det ena parten ser som naturligt, som att agera känslosamt, höja rösten eller att tiga, kan upplevas som mycket provocerande av andra parten. Som utomstående kan man då hjälpa till att medla mellan parterna och på det viset neutralisera skillnaderna. Men man kan märka att beteendet mellan parterna försämras. Ibland är spänningen dem emellan rent fysiskt påtaglig och man kan uppleva obehag som självklart också är indikation på att konflikten är destruktiv.

Fokus flyttas från problemlösning till att vinna striden.

Slutligen kan man uppmärksamma att parternas målsättning tycks ändras. Från att till en början handla om något som ska lösas flyttas fokus till att vinna striden med motståndaren. Även om parterna i det längsta framställer det som att sakfrågan är viktigast blir det allt tydligare att det är viktigare att de vinner än att de löser det ursprungliga problemet. Återigen kan det vara tydligare för utomstående än för parterna själva. Parterna kommer säkert inte själva hålla med om att de prioriterar att vinna på en direkt fråga men det är ändå destruktivt för både resultatet och relationen mellan parterna.

Det är bättre att gripa in för tidigt i en konflikt än för sent. Undantaget är möjligtvis om man upplever att det är utvecklande för de inblandade att öva sig på att hantera konflikter själva. Då bör man dock vara medveten om att det blir allt svårare att hjälpa dem. Det finns en naturlig upptrappning i konflikter som parterna lätt blir inlåsta i. Förmågan att vara rationell minskar snabbt. Har du ansvar att gripa in eller bara möjlighet som medmänniska kommer det också blir mindre frestande att göra det ju längre konflikten får trappas upp.

I min ständigt växande citatsamling har jag en favorit som ingen tycks vilja ta ansvar för:

”Konflikter är som salladshuvuden i kylen, i början är de fräscha och nyttiga, men med tiden rinner de ut och ingen vill ta i dem."

Kanske ska man ha haft rutten sallad i kylen för att uppskatta liknelsen till fullo. Det är inte ett problem för mig. Jag minns med avsmak den äckliga sörjan jag fick ta hand om och tycker citatet är talande.

Konflikter är positiva. De manifesterar skillnaderna mellan oss och tillfällen att lära sig om varandras olikheter. Undviker vi att hantera dem och låter dem ligga blir de allt obehagligare. Till slut vill ingen ta hand om dem trots att de liksom salladshuvudena rinner ut och förgiftar omgivningen.