Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar har skrivit en krönika som tycks få skit från alla håll, oförtjänt tycker jag.

Aftonbladet citerar ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?” ur deras krönika och slår upp det som om det vore hela budskapet. Föga förvånande får detta citat många att se rött, tyvärr tycker jag, för de har ju rätt. Det finns ömhet i slag och försoningsknull har en magnifik kraft, ibland och för vissa. Det de säger är att man inte kan förstå någon om man inte vill se deras verklighet och så är det.

Det oroar mig att så många som kommenterat inte tycks skilja på verkligheten som den är och som vi önskar att den vore. Ett slag kan uppfattas som ett ömhetsbevis, ett försoningsknull kan ha en magnifik kraft. Det jag tror författarna menar, och som jag håller med om, är att det är svårt att hjälpa de misshandlade kvinnor som upplever det så om vi inte vågar förstå hur de känner.

Man kan önska sig att varje slagen människa skulle uppleva slaget som en sådan kränkning att de genast måste lämna relationen. Men så är det inte och för att förstå de som stannar får man försöka sätta sig in i hur de känner. De båda författarna tycks leta lösningen i att vi lockas av biologiska könsroller och att aggressiviteten hos en misshandlande man förväxlas som passion av offret. Jag vet inte om det är korrekt men jag uppskattar att de vågar rota bland människor obekväma känslor. Oavsett vad som är tillåtet att spegla i media utan att det ska bli folkstorm är vårt själsliv vare sig korrekt eller logiskt. Vi bär med oss de mest märkliga känslor och reaktioner och vågar vi inte se det kan vi aldrig förändra något.

De lyfter också konflikten mellan könsroller, som skapar erotisk spänning, och jämställdhet i relationen, som likställer våra möjligheter utanför relationen. Det är en konflikt som jag uppfattar som i högsta grad levande idag. För många är det en konflikt som de inte reder ut. Det är kanske inte så konstigt. Ser man på psykoterapins historia har alla perioder präglats av samhällsförändringar som fått enskilda individer att hamna i kläm.

Jag träffar både män och kvinnor som blir lidande av att de inte reder ut hur de ska få dessa normer att gå ihop. Jag tycker det är bra att någon tar upp det. Vi är alldeles för bra på att trycka ner ämnen som inte anses riktigt korrekta. Det är många som är förvirrade av att vilja leva ut både normerna för hur kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män samtidigt som de önskar sig jämställdhet. Kanske är det ännu fler som blir förvirrade när de kämpar för att vara den jämställda idealbilden och upptäcker att världen inte var redo för dem.

Jag läser regelbundet artiklar om kvinnor som gör karriär och tagit till sig de s.k. manliga utåtriktade attributen och sedan frustrerat märker att de inte hittar någon man. En något mer anonym tillvaro lever alla de män som anammat s.k. kvinnliga beteenden och står där i all sin självuppoffrande mjukhet och inser att det var nog inte det kvinnor ville ha ändå.

Det sista understryks med en ironisk tvist på en kommentar från Åsa Mattson i Aftonbladet. Hon spyr galla över författarna ända till sista stycket. Där avslöjar hon att hon själv inte tänder på jämställda män utan alltid faller för ”alfahannetypen”. På det sättet belyser hon vår tids konflikt mellan den intellektuella normen om jämställdhet och känslorna som sliter oss åt ett annat håll och lämnar många i diket i kampen mellan de två.

Skilda åsikter från bloggvärlden: Författaren Unni Drougge och kvinnovåld (en kritisk röst), Det finns ömhet… (antifeminism), Manlighet i Sverige och Latinamerika (apropå att författarna skriver om de latinska länderna), Puckla på mig … (en kvinna som uppskattar fina pappor), Bibeln talar om riktiga män och kvinnor (något så ovanligt i svensk debatt som bibelcitat), Dumma våp (en arg kvinna slår tillbaka)

Vetenskapsfestivalen pågår som bäst här i Göteborg. En kort workshop (30 min) jag skulle vilja slå ett slag för är ”Hur kommunicerar jag med min tonåring om spel?” i Bältesspännarparken. Föredragshållare är Mattias Ekenberg från organisationen Syna Korten som arbetar mot spelmissbruk.

Jag var på workshopen igår och rekommenderar den starkt för föräldrar som känner sig träffade av frågeställningen. Jag tycker det var en mänsklig presentation av hur man får kontakt med sina ungdomar i allmänhet och för att samtala om dataspel i synnerhet.

För mer information kan man kontakta organisationen

För alla som inte kan komma till workshopen ska jag försöka lägga upp en sammanfattning av hur jag tolkade den här så kolla igen om några dagar.

Läkartidningen publicerade häromdagen två debattartiklar kring antidepressiva. Båda diskuterar utifrån resultatet av de två aktuella studierna som visat att antidepressiva inte ger mer effekt än placebo förutom för de med svårast depression.

Den första artikeln heter ”Dags att minska förskrivningen av antidepressiva?”. I princip säger författarna att man inte ska ta hänsyn till de nya rönen eftersom de redan var kända. Sen argumenterar de kring anledningen att man ska tro på antidepressivas nytta trots att studier visar att de sällan har någon nytta. Jag känner mig beklämd av att läsa artiklarna så jag tänker inte fördjupa mig i deras argumentation utan nöja mig med att jag uppskattar att det debatteras.

Den andra artikeln ”Läkemedels kliniska värde måste värderas kliniskt” presenterar ett förlag på en form av 3,5-fas studie av läkemedel. Wikipedia beskriver fas-systemet för studier av mediciner under clinical trial för dig som vill sätta dig in i det. Det är intressant att ta del av svårigheterna med att studera medicin. För min del tycker jag att det är positivt att debatten lyfts upp. Framförallt tycker jag att det är positivt att svårigheterna med att göra medicinska studier lyfts fram. Läkare har i mitt tycke en ensamrätt på tyckande i frågor kring psykisk hälsa som inte är riktigt välmotiverat.

Sedan jag började med den här bloggen har det blivit några inlägg om just debatten kring antidepressiva. Jag har reflekterat mycket över det. Jag har träffat många människor som upplevt sig hjälpta av antidepressiva och många som inte tycker att det gett mer än biverkningar. Vad som är sant är svårt att avgöra och jag vill inte sälla mig till de som kämpar mot läkemedelsföretagen. Att kämpa mot dem är helt enkelt inte en verksamhet som mina klienter gynnas av.

Däremot kämpar jag gärna för det jag tror på och de rön som stämmer överrens med mina erfarenheter. För alla som varit inblandade i forskning vet att den är långt ifrån objektiv. Forskare följer modeller, teorier och förgrundsfigurer med ungefär samma rationalitet och kritik som ungdomar väljer idoler.

”Kunskaper inom denna forskningstradition är oftast genererade av så kallade randomiserade kontrollerade studier (RCT), där man jämför en kontrollgrupp med en grupp som fått den åtgärd man vill testa, och slutsatserna dras utifrån jämförelser av dessa båda grupper. Den typen av forskningsdesign passar bäst på studier som berör den biologiska kroppen, utifrån ett strikt biomedicinskt perspektiv. Det som kan mätas via prov och valideras via statistik är det som räknas som kunskap, och denna kunskap finns på en allmän, generell nivå gällande den »medicinska« kroppen.

En invändning mot denna syn på kunskap är att vi inte har någon möjlighet att ta hänsyn till eller undersöka aspekter av människors liv som faller utanför denna typ av studie. Hur människor upplever sin situation, vad de har för olika bakgrundserfarenheter, vad de har för värderingar, livsåskådning, psykosociala faktorer som berör sjukdomen räknas inte som kunskap inom ramen för detta synsätt. Så snart vi intresserar oss för subjektiva, individuella aspekter på hälsa och sjukdom är vi per definition »ovetenskapliga«, enligt den positivistiska kunskapssynen. Det finns sätt att vetenskapligt undersöka människors subjektiva upplevelser, men sådana kvalitativa studier har inte samma status inom medicinen, eftersom kvalitativa studier hör till en annan forskningstradition, den humanvetenskapliga traditionen, som inte är känd eller missuppfattas inom biomedicinen.”

”Evidensbaserad medicin räcker inte!”, Rolf Nordemar, Jennifer Bullington och Glenn Hägerstam

Det är uppfriskande att se det här ämnet diskuteras i Läkartidningen. Jag har själv en bakgrund inom både det naturvetenskapliga, som civilingenjör, och den humanvetenskapliga, med en fil. kand. i Konflikthantering och steg-1 utbildning i psykodynamisk terapi. Det gör mig kluven. Å ena sidan är jag rädd för att människor inom de vårdande yrkena ska börja behandla klienter hej vilt enligt sin intuition. Å andra sidan är det med avsmak som jag ser hur psykiatrin vänder sig från allt mänskligt. Jag började min yrkesbana med att skapa artificiell intelligens till robotar, innan jag insåg att verkliga människor är så mycket mer givande att arbeta med. På många sätt upplevde jag de som arbetade med dessa intelligenta metallhögar vara mer intresserade av det genuint mänskliga än vad många moderna psykologer som arbetar med människors allra innersta är.

När jag ändå är inne på den tankebanan kommer jag att tänka på forskningen kring artificiell intelligens. Kraftigt förenklat kan man säga att de som började fundera på vad intelligens var snabbt kom fram till att det var en för svår fråga. Istället för att svara på vad intelligens skulle kunna innebära för en robot delade de upp problemet i delområden. De kom fram till att intelligent beteende kräver förmågan att kunna planera, fatta beslut, uppfatta omvärlden o.s.v. Sen satte de igång och forskade helhjärtat på varje delmoment. I praktiken ofta på hur man får en dator att spela schack. Det tycktes vara något som krävdes intelligens och dessutom var både planerande och beslutsfattande.

Vad blev då resultatet av schackforskandet? Jo, man lyckades till slut skapa en dator som kunde slå den mänskliga världsmästaren i schack. När man försökte klämma in den formen av intelligens i en robot så blev resultatet inte lika framgångsrikt. Det visade sig att en robot som måste planera och överväga allt i princip blir paralyserad i något så komplext som den värld vi lever i. Inte bara de minst begåvade människorna klarar sig bättre än denna överintelligenta robot. Små insekter som myror, vilka i princip helt saknar intelligent beteende, klarar sig oändligt mycket bättre. Faktum är att myror som har ett oerhört begränsat beteende kan skapa mycket komplexa konstruktioner som myrstackar. Samtidigt kunde den stackars roboten inte röra sig i ett vanligt vardagsrum om något rörde sig i rummet.

Sen dess har det hänt mycket inom robotforskningen. Har ni t.ex. sett en Aibo? En liten robothundvalp som Sony tillverkade och sålde runt millenniumskiftet. Den är helt i metall och väldigt uppenbart inte av kött och blod. Det är långt ifrån så intelligent som en hundvalp är, dess beteende är begränsat och den har självklart inget som skulle kunna liknas vid känslor. 1999 var jag på en presskonferens där den lilla roboten skulle visas upp för journalister som var där för att skriva om en konferens. Alla ville ha bilder av den lilla roboten och när fotografernas blixtar drog igång reagerade den med att krypa ihop och dra tassarna över ögonen. Jag tror inte det var någon i rummet som inte kände att de ville fram och skydda den lilla roboten. Det den saknade i intelligens hade de japanska forskarna kompenserat med ett överflöd av allt det opåtagliga i en varelses väsen som gör att människor reagerar känslomässigt. Den kändes levande trots att den så tydligt var av putsad metall.

Det är på något sätt tragiskt att människor som dagligen fördjupar sig i det mänskligas innersta väsen vill reducera det till något avskalat och mätbart. Samtidigt som de som kommer från det allra mest logiska och matematiska, datavetenskapen, fördjupar sig i mänsklighetens innersta väsen eftersom de redan insett att de inte hittar dit genom att söka i det avskalade rationella.

Vid några tillfällen har jag stött på besvikelse från personer vars terapeut inte ringt dem när de inte dykt upp. Ibland så mycket besvikelse att de valt att inte fortsatt terapin. Det är lätt att tro att terapeuter bryr sig mindre än vad vi faktiskt gör. De flesta av oss har blivit tränade att hålla våra egna känslor utanför eftersom terapin ska fokusera på klientens känslor. Det betyder inte att vi inte har känslor, en bra terapi kräver att terapeuten känner för klienten.

Besvikelsen över att terapeuten inte ringer och försöker fånga in en när man inte kommer är förstålig. Ibland kanske det till och med är ett test från klientens sida att inte komma till sin tid. För terapeuten innebär det ett dilemma. Klientens egen vilja måste vara drivande i terapin. Att som terapeut börja jaga klienten sänder därför fel signaler. Vill man inte gå i terapin och bli bättre finns det inget terapeuten kan göra. Det finns också en risk att man som terapeut uppfattas som uppfodrande, skapar skuldkänslor och försvårar för klienten att komma till terapin om man ringer och försöker övertala dem. Därför har de flesta terapeuter fått lära sig att man inte ska ringa och många ringer inte av ren rutin. Hur bakvänt det än kan verka så är det snarare av omtanke som man inte ringer än p.g.a. brist på omtanke.

Man kan gå till en terapeut av flera anledningar. Vissa kommer till oss med psykiska problem som depression, stress, ångest, panikångest, social fobi o.s.v. En del av vårt arbete är att bedriva terapi med klienter för att göra dem friska från dessa psykiska sjukdomar.

Livskriser av olika slag eller bara en önskan att förändra något i livet är också vanligt att vi hjälper till med. Som terapeut har man gott om verktyg och erfarenhet av att stötta människor med problem. Det kan röra sig om frågeställningar som exempelvis:

• Att ha en klump i magen när man åker hem eller till jobbet
• Ilska eller irritation som inte går över eller som man inte vet vad den beror på.
• Att lära sig säga nej och sätta gränser
• Inte kunna växa som individ i sitt förhållande, att känna sig instängd
• En förlust av en närstående eller ett förhållande och en sorg som inte går över
• Relationsproblem som varför man alltid hamnar i samma destruktiva förhållanden, hur man förhåller sig till någon annan i en relation
• Att inte hitta någon att vara med
• Livet har gått i stå och man känner inte att man utvecklas
• Åldersrelaterade livskriser
• Stora förändringar i livet som att bli förälder, mista ett arbete, bli kronisk sjuk
• Frågor om manlighet och kvinnlighet
• Våga släppa andra människor nära

Att det minskar risken att dö om du bråkar med din partner är inte bara passande för en kvällstidningsrubrik utan också ett bevisat faktum. Forskare på University of Michigan har visat i en studie att par där båda parterna undertrycker ilska när de upplever sig orättvist påhoppade av sin partner har väsentlig förhöjd risk att dö yngre än andra i förhållanden. Nu är det allts dags att gå hem och visa mer aggressioner.

Forskare har studerat 192 par i 17 år. Paren delades in i grupper. En grupp där båda parterna visade ilska när de upplevde sig orättvist påhoppade, två grupper där ena parten visade ilska men inte andra och slutligen en sista grupp där ingen i förhållandet visade ilska när de upplevde sig orättvist påhoppade av den andra. I de förhållanden där ingen uttryckte ilska var för tidig död dubbelt så vanligt som i de andra tre grupperna. En intressant detalj i studien är att de uteslöt par där någon i paret inte uttryckte ilska för de upplevde sig förtjäna bli att påhoppade. Ett typiskt fall är en misshandlad kvinna som ofta inte inser det orättvisa i påhoppen, tala om något som låter ohälsosamt.

Innan jag får någon läsare att ge utlopp för sin ilska i onödan kanske jag bör varna läsare, särskilt män, med två andra studier. Två andra färska rapporter, ”Anger and Stress Contribute To Coronary Heart Disease” och “Hostile Men Could Have Greater Risk For Heart Disease” visar att risken för hjärtproblem ökar hos män med mycket aggressioner.

Det verkar finnas en hel del olika former av ilska. Det känner man nog igen lite till mans, krypande bitterhet, uppflammande kortvarig ilska o.s.v. men det är något särskilt med att inte försvara sig när man upplever sig bli påhoppad. Det får en att undertrycka ilska och bygga upp den inom sig. Känner ni igen känslan vet ni att den inte är behaglig. Utöver det personliga obehaget av att svälja förtreten och inte stå upp för sig själv kryper den dessutom ut och förgiftar annat. Vissa vänder ilskan mot sig själva. Istället för att ta ut smärtan på den som orsakar den tar de ut den genom att trycka ner sig själva. Andra låter den krypa ut i relationen som kyla gentemot partnern, ökat avstånd och negativa tankar.

Vad vet jag, kanske är det dags att bita ifrån lite hemma idag, det kan förlänga ditt liv. Som en bonus från en konflikthanterare på internet så kan det även förlänga lyckan i din relation.