”Min man har tre barn sedan tidigare, en på 4 och tvillingar på 3, som får mig att må dåligt. Det var bra i början, men nu går det inte. Det är skrik och bråk, nerkissade kläder och blöjor i hela huset. Ska jag vägra ta emot dem?”StockholmsLena

När jag läser den här frågan ställer jag mig själv en fråga, vilken information saknas? Jag kan inte släppa känslan att frågan på något sätt saknar information som skulle få den tydligare.

Vad innebär det att vägra ta emot barnen? Det verkar orimligt att neka barnen sin pappa och din man möjligheten att träffa sina barn. Samtidigt har du en självklar rätt att känna efter vad som är rätt för dig.

Har du uteslutit alla andra möjliga lösningar? Ställda inför svåra problem så är det en naturligt reaktion att fastna för en möjlig lösning istället för att utforska om det finns fler lösningsförslag att välja mellan. Det är en form av problemlösning som är svår när vi är känslomässigt involverade i beslut.

Här tycks det mig som att det kan finnas andra potentiella lösningar. Ett sätt att hjälpa till att hitta fler lösningsförslag är att leta i tre kategorier där vi kan förlägga en konflikt: på det individuella planet, på det mellanmänskliga planet och på det strukturella planet.

Det individuella handlar om vad du själv kan förändra. Du kan säkert spåna lösningar bättre än mig men exempel på individuella lösningar är:

• Arbeta på din relation till barnen så att din relation till dem växer sig starkare.
• Bli tydligare med gränserna för vad du accepterar.

Det mellanmänskliga är de lösningar du kan hitta tillsammans med andra. I det här fallet kan det vara din man, hans barn, barnens mor och eventuella andra ni kan ta hjälp av. Exempel på lösningar här är:

• Att reda ut med din man hur ni ska hantera barnen så att ni är överrens.
• Att arbeta med din relation till barnens mor. Det framgår inte av texten men det uppstår ofta ett triangeldrama som kan vara svårhanterligt.

Strukturlösningar handlar om att sätta upp yttre ramar som gör att konflikter och spänningar minskar. Det låter som att det är ett problem. Att det ligger smutsiga kläder och blöjor i hela huset är inte barnens fel. Det handlar om hur man hanterar dem och det kan ni sätta upp gemensamma regler för. Likaså med skrik och bråk. Barn kan inte förväntas vara helt tysta men det finns grader och kanske kan ni bestämma er för vad som är rimligt och hur ni ska uppfostra dem. Jag förutsätter att det är någon form av delad vårdnad och då finns det regler för det. Går de att ändra så att förutsättningarna för att du ska tycka bättre om att ha barnen där förbättras?

Detta är mina reflektioner kring den senaste läsarfrågan på Aftonbladet, "Kan jag vägra ta emot hans barn?".

Jag tycks fastna på att blogga om Aftonbladets läsarfrågor idag. Den senaste är Alfred som skriver om att bryta löften till sonen:

”Jag har lovat min son en hund om han höjde sina katastrofala betyg i tre steg, något jag i ärlighetens namn inte trodde att han skulle klara. Nu har han lyckats med detta, men jag ångrar mig om hunden. Kan jag ta tillbaka detta?”

Vad säger man förutom att du har satt dig i en svår sits som förälder Alfred. Normalt sett skulle jag sagt att man absolut inte ska ta tillbaka ett löfte som det här. Har sonen gjort en sådan ansträngning och åstadkommit ett positivt resultat kan man inte bara rycka undan målet han hade framför sig, inte utan att både riskera relationen och uppfostran. I just det här fallet slits jag personligen mellan att jag är en stor djurvän och att jag tycker barn behöver stabila vuxna som står för vad de säger.

En hund är ett stort ansvar under många år. Vad sa ni om det innan? Är din son mogen att ta ansvaret för hunden och om inte, är du? Det är något ni kan tala om innan förutsatt att du kan vara så öppen att du inte bara försöker övertala honom för att lösa dina egna problem. Ni kanske kan låna en hund av någon och pröva hur det fungerar?

Frågan är också i hur stor utsträckning sonen har motiverats av hunden och vilken grundtillit du har byggt upp innan. Har han gjort en ansträngning som är så stor att du inte trodde att han skulle klara den med löftet om en hund framför ögonen får du nog bita i det sura äpplet. Du kanske kan trösta dig med att du åstadkommit något gott och att du inte krossat dins sons förtroende för dig genom att svika honom. Har han en väldigt god grundtillit till dig kanske ni kan prata om det och se om ni kan komma på en annan lösning. En hund är trots allt rätt dyr i drift, kanske kan du köpa ut honom om det egentligen inte är hunden som lockar.

Aftonbladet har sedan en tid tillbaka en relationsdel där läsare får skicka in svar på andra läsares problem. Så här skriver Sallie under rubriken ”Kan jag bryta upp för att hitta mig själv?”:

”Jag är 30 år och gift sedan åtta år tillbaka. Vi har två barn. Efter två år med personliga problem har jag tappat bort mig själv. Trots att min man har ställt upp i ur och skur, vill jag nu vara ensam. Är det fel att separera för att hitta tillbaka till mig själv igen?”

Vad är fel och vad är rätt? Det går att väga åsikter mot varandra. På separationskontot står åsikter som att det är viktigt att vara sann mot sig själv, att barn och man mår bättre av en ärlig relation och att det är viktigt att lyssna på sina egna inre signaler om vad man behöver. På stannakontot finns andra åsikter som att man ska hålla ihop familjen, inte ge upp, att mannen har ställt upp och förtjänar en motprestation. Självklart kan man ha fler eller helt andra åsikter men när man summerar plus och minus ser man att det inte handlar om siffror. Det går inte att avgöra vad som är rätt och fel. Man får se till vilka möjligheter man har och välja ett alternativ och leva med att det kommer vara både rätt och fel eller ingetdera.

I grunden är frågan inte särskilt hjälpsam tror jag. Jag tror att en mer givande fråga kunde ha varit något i stil med vilja möjligheter har jag? Om jag känner så här, hur kan jag bära mig åt? När vi ställs inför svåra problem finns ofta lösningen någon helt annanstans än där vi letar. Trots allt hade problem inte varit så stora om vi hade en bra lösning framför oss.

Som terapeut är det svårt att svara på frågor. I terapi är inte vårt jobb att svara utan att hjälpa klienten hitta sina egna svar. Utifrån hennes fråga skulle jag dock vilja utforska mer om vad de personliga problemen är. Kanske är de en del av relationen och omöjliga att lösa om hon är kvar? Men kanske saknar de i sin relation, som så många andra, verktygen för att kunna lösa sina problem som egna individer. En relation behöver utrymme för att växa både som individ och tillsammans. Det är något man kan lära sig, antingen gemensamt som par eller som individ i ett förhållande där man behöver skapa sig utrymme för att växa.

Jag gör då och då räder på Pocketshop och köper på mig böcker som på ett eller annat sätt angränsar till det jag arbetar med. Jag tycker om att hålla mig uppdaterad om vad andra läser och då och då hittar jag ett guldkorn. Idag gjorde jag det när jag köpte boken "Här är jag!, Vem är du? – Om närvaro, respekt och gränser mellan vuxna och barn" av Jesper Juul. Boken är skriven för föräldrar till, främst, småbarn men den är minst lika intressant för chefer, lärare, poliser och andra som kan ha nytta av att reflektera över hur man förhåller sig till uppdraget att sätta gränser för andras beteende.

Jag ser med glädje på att gränssättande tycks ha fått ett uppsving, inte minst med Nannyprogrammen på TV. Att inte dra gränser är att göra både sig själv och andra en otjänst. Barn behöver det för att lära sig om sina föräldrar som personer, för att slippa ta mer ansvar än de är mogna för och inte minst för att kunna anpassa sig till att leva i ett samhälle där man av respekt för andra människor måste kunna förhålla sig till att det finns gränser.

Redan innan jag köpte och plöjde boken råkade jag se en fråga i Aftonbladets relationsdel som fick mig att reflektera över hur svårt det kan vara med det som borde vara naturligast i världen, att uttrycka vad vi behöver och när någon passerar våra personliga gränser:

"Jag har en vän som jag tror är ute efter att ha sex med min kvinna. När vi åt middag sist tog han henne på bröstet vid minst två tillfällen. Ska jag skarpt kräva av min kompis att han aldrig gör något liknande igen?"

Frågan är öppen för svar från läsare, bidra gärna. Det är min filosofi att förhålla mig till individer, vilket kräver möjligheten att lyssna på "P" som ställer frågan för att svara men självklart måste "P" på något sätt förhålla sig till att han känner sina gränser passeras. Exakt hur beror på vad som har hänt och vad som är naturligt för "P" men ignorera inte dina gränser. När det känns fel är det din kropps sätt att tala om för dig att du måste agera för att inte må dåligt.

Allt för ofta ser jag hur brister i förmågan att sätta gränser orsakar problem på arbetsplatser och i personliga relationer. Jag uppskattar särskilt Jesper Juuls förmåga att uttrycka gränsers plats i det personliga samspelet mellan människor. Var helst vi umgås med andra människor möts våra behov och andras. Att agera i dessa konflikter är en viktig del i att skapa vår egen identitet och att komma nära andra människor. Så brukar också närheten mellan människor som kan lösa sina konflikter på ett ömsesidigt tillfredsställande sätt öka.

För människor i ledande ställning till andra är att sätta gränser också att ta ansvar och minska belastningen på den anställda, eleverna eller ens barn. Med en ledande position följer skyldigheten att skydda de man leder mot ansvar och skyldigheter de inte är betjänta av. Det är tyvärr en förmåga som ofta brister, ofta för att man blandar ihop förmåga att sätta gränser med att på något sätt minska individens möjlighet att få ta ansvar för sina egna uppgifter. Vanligt förekommande bland projektledare är exempelvis att lägga ansvaret för en deadline på projektmedlemmarna. Det kan tyckas naturligt att lägga ansvaret på de som utför arbetet men det är en dold förskjutning och följer inte regeln att ansvar och befogenheter ska följas åt. En projektledare kan kräva av de han leder att de arbetar hårt och följer hans riktlinjer. Om hårt arbete inte räcker är den ansvariga den som sätter ramarna för projektet, inte de som skött sin uppgift. Personligen tror jag att sådan ansvarsförskjutning är en av de stora orsakerna till jobbrelaterade stressjukskrivningar och utbrändhet.